Adressen till min nya blogg är: http://decodejosefin.wordpress.com/

En ny blogg

Anledningen till att jag inte har bloggat särskilt mycket på sista tiden är att jag håller på att skapa en ny blogg.

Ni får snart adressen till min nya och förbättrade blogg! :)

God Jul!!!

Paranoia och otrevliga kunder

För tillfället extrajobbar jag i en affär, och det är inte guld och gröna skogar. Flera kunder har lyckats förolämpa mig på olika sätt, trots att jag bara har jobbat i affären under några dagar. Man är tydligen allt annat än populär när man är ung och har blått hår...

I övrigt känns det mesta jobbigt, och det känns även som att större delen av mänskligheten hatar mig. Jag tycker synd om John, som tålmodigt gång på gång svarar "nej" på frågan: "hatar du mig?"

She keeps a picture of the body she lends

Ångest och självhat är mina ledord för tillfället. Om det inte var så beroendeframkallande skulle jag ta stesolid så fort jag kände såhär, men ibland måste jag helt enkelt stå ut.

Den svåra ångest som har plågat mig alldeles för länge vill inte lämna mig i fred. De tankar om mig själv som snurrar i mitt huvud vill inte heller försvinna. Jag känner mig fel.

Det är bra att hålla sig sysselsatt, men det tar inte bort smärtan.

Turbulens

Aningen kaotiska dagar har nu passerat.

Jag tror inte att någon är speciellt intresserad av att läsa hela historien, så jag sammanfattar lite snabbt: John ville läsa biomedicn (som skulle innebära att han skulle vara borta från mig då och då), sen ville han läsa något som ungefär motsvarar biomedicin i USA, och då fick jag panik. Jag vet att det är själviskt, men jag vill inte att John ska flytta till USA. Jag vill inte förlora honom. Förhållandet med John är mitt livs bästa förhållande.

Efter mycket resonerande insåg John att han egentligen inte vill läsa biomedicin, så han bestämde sig för att han ska stanna i Sverige och studera det ämne som han är mest intresserad av. Med andra ord så har han har tagit ett beslut som han trivs med, och det känns bra.

När jag trodde att John skulle flytta hade jag separationsångest deluxe, och min hjärna fungerade inte. Jag upplevde t.ex. att det snöade inne i ett parkeringshus (vilket det inte gjorde)...

Nu är jag trött, och lättad över det faktum att John har tagit ett beslut som han är nöjd med.

It hurts like hell

Natten till idag var vår sista natt tillsammans på ett tag.

Just nu är jag trött och ledsen. Jag saknar dig redan, trots att vi kommer att träffas när du ska vinka av mig på stationen.

Read between the lines, what's fucked up, and is everything's all right?

Separationsfestival!

Just nu är jag mitt uppe i en separationsfestival. Åsa och jag har jul-uppehåll, FT:n har jul-uppehåll, och John ska åka till sina föräldrar. Förvisso ska även jag ska åka till mina föräldrar, men vetskapen om detta lindrar inte min separationsångest.

Jag hatar verkligen separationer. Det känns som om mitt inre slits i bitar, och varje person som jag bryr mig om tar en lite bit av mig med sig.
Den som det känns allra tuffast att skiljas från är såklart John. Trots att jag vet att han kommer tillbaka till mig känns det jobbigt att vi inte kan träffas på ett tag. Ibland när jag tänker på separationen får jag panikkänslor, och ibland blir jag känslokall (jag antar att det sistnämnda är ett slags försvar).

Jag kommer att sakna dig! <3

Snö Fall

Idag har det snöat, men snön smälte bort så fort den nådde marken. Endast slask återstår.

Min dag inleddes med att träffade Åsa för sista gången innan vårt jul-uppehåll. Det känns som att jag kommer att klara mig utan henne fram till det att vi träffas igen i Januari, men separationer är alltid vemodiga.

I övrigt är min ångest skyhög. Jag har ingen aning om varför jag har det så jobbigt just nu, kanske är jag helt enkelt inne i en dålig period? I vilket fall så orkar jag ingenting.

"Was a long and dark December
From the rooftops I remember
There was snow
White snow

Clearly I remember
From the windows they were watching
While we froze down below

When the future's architectured
By a carnival of idiots on show
You'd better lie low"
(ur: "Violet Hill", av: Coldplay)

Ångest

När impulserna är starkare än jag

Det blev ett 20-dagars rekord, varken mer eller mindre.

När försvann glädjen?

Idag var jag på ett seminarium. Det var någorlunda intressant, men jag lyckades inte vara mentalt närvarande under särskilt långa perioder.

Vad hände med den glädje jag brukade känna när jag var på seminarium och föreläsningar? När jag är på universitetet känns det som att jag går omkring i en drömvärld, en drömvärld som jag inte tillhör.

Abstinens

Jag tittade tillbaka på gamla DBT-veckokort och räknade ut att jag har varit självskadefri under 20-dagars tid. För mig är det ofattbart lång tid. Med andra ord har jag slagit mitt gamla 14-dagars rekord.

Det faktum att jag inte har självskadat på så länge ger mig en förklaring till varför jag är ett vrak. Mina händer skakar; och har gjort så till och från under några dagars tid (vilket har oroat John). Jag har skrämmande dissociations-upplevelser, som t.ex. att jag känner att jag flyger ut ur min rygg och att jag svävar snett bakom min kropp. På nätterna ser jag mönster i taket.

Varför måste det vara så svårt?

När jag är starkare än impulserna

Som bekant är det inte alltför ofta som jag är starkare än mina starkaste självskadeimpulser; men gårdagen var ett undantag.

Större delen av gårdagen kan klassas som ett slags töcken i vilket jag nästan enbart kunde tänka på självskador. Jag fick kämpa febrilt mot impulserna, och jag vann. Jag skadade mig inte igår, trots att jag verkligen verkligen ville göra det. Jag tog en minut i taget, och till slut hade hela dagen passerat.

Tydligen finns det tillfällen då jag kan vinna den kamp som jag alltför ofta förlorar.

Att studera mera

De senaste dagarna har varit relativt okomplicerade. Jag spenderade gårdagen i Johns sällskap, och idag har varit på en föreläsning. Generellt har jag svårt att koncentrera mig i skolan; jag dagdrömmer ofta och gärna, och det är inte sällsynt att jag "vaknar upp" och upptäcker att jag inte har en aning om vad föreläsaren pratar om.

Igår fick jag mitt antagningsbesked. Efter denna termin har jag läst 150 hp psykologi, så efter det att jag har läst 30 hp (d.v.s. en termin) i ett annat ämne än psykologi har jag en kandidatexamen med psykologi som huvudämne. Jag har bestämt mig för att jag ska läsa 30 hp litteraturvetenskap nästa termin (jag har har blivit antagen till denna kurs). En del av mig gillar verkligen inte tanken på att jag tillfälligt ska lämna psykologiska institutionen, men en annan del av mig tycker att det ska bli skönt att ta en paus därifrån. Jag har studerat psykologi i 2,5 år, så det kan vara kul att testa något annat. När jag har min kandidatexamen tänker jag återvända till psykologiska institutionen för att ta en magisterexamen i psykologi, så mitt litteratur-halvår kan kanske utgöra ett nyttigt avbrott från mina psykologistudier?

1 månad

- Att vi tar promenader mitt i natten
- Att vi har flummiga stunder
- Att vi skrattar och skämtar
- Att du ger mig kramar och trygghet
- Vår vänskap och kärlek
- Att vi kan samtala om allt mellan himmel och jord

Detta är bara några av alla de saker som gör att jag älskar dig <3

Ordets makt

Igår pratade jag igenom saker med John, vilket är stort i min värld.

Egentligen är jag en ganska konflikträdd människa Jag blir väldigt ofta arg, och håller det lika ofta inom mig. Jag har alltid haft svårt att kommunicera ilska och frustration. Istället för att prata om mina känslor använder jag mig av dramatiska gester; en söndrig arm kan alltför ofta översättas med: "jag är arg på dig", eller "jag är besviken på dig", etc.

Jag försöker lära mig att kommunicera på effektiva sätt; och det är föga effektivt att vara destruktiv. Igår pratade jag om mina känslor, och på så sätt lyckades jag få ur mig det jag ville få ur mig. Jag fick dessvärre något som kunde liknas vid en panikattack, men när den var avklarad kunde jag börja kommunicera.
Efter det att jag hade berättat om mina känslor mådde jag bättre. Tanken på att John ska vara borta känns fortfarande jobbig, men det känns inte som en katastrof.

And these words changing nothing?

Jag vill inte förlora dig...

And there's no room in this hell, there's no room in the next

Det är ganska löjligt egentligen. Jag överreagerar i sann BPD-stil, bara för att jag kommer att bli "lämnad" under fem veckors tid. Egentligen kommer jag inte att bli lämnad, men John, som just nu bor i samma stad som jag kommer att vara borta under långa perioder nästa termin. Han kommer vara borta under fem veckor, hemma under fem veckor, borta, hemma, etc.

Det borde väl inte kännas som en katastrof? Jag kan väl klara mig själv? Jag har ju bott ensam sedan 18 års ålder.

Det känns som att jag går sönder. Jag vill inte bli lämnad.
Jag vet att jag är världens mest själviska människa, jag och John har bara varit tillsammans under en månads tid. Han måste följa sina drömmar, och jag vaken vill eller kan stå i vägen.

Jag är så trött på att vara sjuk, jag är så trött på att kämpa mig igenom varje minut. Jag är trött på att visa upp en frisk fasad; en charad som alla tror på. Jag vill att alla ska förstå hur hemsk jag är, att jag inte förtjänar lycka, att jag är hopplös.

På sistonde har en av mina relationer havererat, p.g.a. att jag har varit en dörrmatta, jag har anpassat mig efter personens behov, och ignorerat mina egna. Jag vill inte att detta ska hända med min och Johns relation...

Jag vet inte...

Smärta.

Impulserna byter bostad

Jag känner mig förankrad i verkligheten igen, vilket är en stor lättnad. Ibland blir jag lite yr och förvirrad, men det försvinner ganska snabbt igen.

Under den gångna veckan har självskadeimpulserna varit lite lättare att hantera än de brukar vara. Men hetsät-impulserna har tyvärr varit fruktansvärt svåra att stå emot. Jag antar att mina självskadeimpulser helt enkelt har bytt bostad och blivit hetsät-impulser istället.
Den kemiska kicken jag får när jag hetsäter och kräks likar den kemiska kick jag får när jag självskadar. Jag hetsäter inte alls lika mycket som jag gjorde för några veckor sedan, men jag måste ständigt ha koll på mig själv för att se till att jag äter "lagom". Om jag anser att jag har ätit för mycket så blir jag arg på mig själv och tänker: "jag har redan förstört allt, så jag kan ju lika gärna äta lite mer...".

När jag har ångest tänker jag inte klart. Det gör så ont att jag är beredd att göra i stort sätt vad som helst i utbyte mot en liten stunds lindring.

Er beröring lever kvar i mina mardrömmar

Vekans FT-hemuppgift har fått mig att tänka till. Jag har väl alltid vetat att jag självskadar för att jag vill ha uppmärksamhet, men jag har aldrig förstått hur viktig negativ uppmärksamhet är för mig.

Jag har alltid var lite för villig att visa upp mina skärsår. Det finns en del av mig som tycker om att se andra människors uppenbara obehag och förskräckelse när de föga diskret stirrar på mina sår.
Men det som jag egentligen vill visa upp är min inre smärta; min PTSD. Jag kan visa skärsår, men jag kan inte visa hur det känns när man ser någon som påminner om honom eller honom, när jag kastas in i minnen, minnen som vänder ut och in på hjärnan, minnen som får mig att vilja banka huvudet mot en vägg. Jag kan inte förklara hur det känns när minnena är så tydliga att man nästan kan röra vid dem, hur plågsamt det är att inte kunna sudda bort bilderna från min näthinna. Jag kan inte förklara den stickande ångest som lägger sig över mig som en tät dimma varje gång jag ser en motorcykel som påminner om din motorcykel, hur det känns när en man framför mig har en gångstil som påminner mig om din gångstil.

Din glasartade blick. Din onska. Din manipulation Ditt svek.

Du som utnyttjade ett barn.
Du som utnyttjade en vilsen tonåring.

Er beröring lever kvar i mina mardrömmar.

Jag kan visa mina skärsår för världen, men jag kan inte visa den smärta som ligger begravd i mitt inre.

After midnight blue

Nu har jag bytt hårfärg igen! :D

Här följer några bilder:

Flytande verklighet

Jag har inte feber, men det känns så. Så fort jag har tid att tänka, tid att känna efter, blir tankarna suddiga. Jag mår illa och tappar känsla för tid och veckodag; allt reduceras till en flytande röra. Mina tankar känns abstrakta och främmande, de känns inte som att de är tänkta av mig. Jag känner inte igen mig själv; allt det som borde vara jag känns främmande och overkligt.

Jag gör mitt bästa för att hålla mig sysselsatt. Jag har även ringt Åsa och bett om råd. Hon sa att de färdigheter jag gör kommer att fungera, dock inte på kort sikt. Med andra ord kan jag räkna med att verkligheten kommer att vara flytande ett tag framöver.

Ångest i alla regnbågens färger

Stundtals var gårdagen hemskt, antagligen p.g.a. att jag utmattad efter tentan. Jag hade bestämt mig för att jag skulle sova en stund medans jag väntade på att John skulle komma hem till mig, men det var lättare sagt än gjort. Mitt huvud snurrade och var fyllt av ångest i alla regnbågens färger. Jag oroade mig för allt och inget, och jag kunde inte sluta tänka på hur smutsig min lägenhet är...

Idag mår jag bättre. Jag lyckades ta mig till en föreläsning, och lyckades sitta igenom den med hjälp av stesolid. Om jag bara kunde få mig själv att städa hade nog mitt humör lyfts ytterligare.

Imorgon ska jag se om New Moon tillsammans med en vän! :D

Förvriden logik och tunga ögonlock

Jag är nyss hemkommen från veckans färdighetsträning och jag är fruktansvärt trött.

Veckans FT-uppgift är att vi ska hitta fördelar och nackdelar med att använda sig av destruktivt beteende i en krissituation. Det vi ska komma fram till är att det är föga fördelaktigt att t.ex. skada sig själv när man mår dåligt.

Ibland känns det som om självskadandande är en del av min identitet; jag har trots allt använt det som primär stå-ut-färdighet i flera år. Jag vill bli av med mitt självskadebeteende, men det finns en del av mig som vill fortsätta. Självskadande är min perfekta drog; det lindrar min ångest och ger mig en falsk känsla av kompetens. Jag känner mig duktig när jag skär mig, och oduglig när jag inte gör det. Jag är fullt medveten om de logiska bristerna i föregående resonemang; jag vet på någon nivå att man inte är duktig när man skär sig och att man inte är kompetent. Jag försöker "komma på bättre tankar", men det pågår en ständig kamp inom mig; kampen mellan den friska och den sjuka Josefin. Den friska delen av mig vill bygga upp ett liv som jag kan trivas med, jag vill känna att jag kan prestera, jag vill inte vara en slav under min sjukdom. Men den sjuka delen av mig finns ständigt där och påminner mig om hur mycket lättare det blir att existera när man skadar sig själv regelbundet.

Jag går i DBT för att jag vill bli frisk, men alltför ofta låter jag min sjuka sida få som den vill. Jag hoppas verkligen att jag kan bli självskadefri under en period som varar längre än två veckor (vilket är mitt nuvarande rekord). Jag vill, och jag hoppas att viljan tar mig hela vägen fram.

Tentan är äntligen avklarad!

Nu är den hemskare än hemskaste tentan färdigskriven och inlämnad. Den var inte så svår som jag hade förväntat mig att den skulle vara, det var endast ett par frågor som kände att jag inte kunde besvara på ett bra sätt.

Jag har mått väldigt dåligt både idag och igår. Min rädsla och ångest valde av någon anledning att yttra sig psykosomatiskt; jag var yr och svag.

Jag och John pluggade tillsammans igår, vilket var bra för mig. Vi skämtade om fåniga saker och jag skrattade tills jag fick tårar i ögonen. När man är så glad är det lyckligtvis svårt att må dåligt samtidigt.

Det känns så otroligt bra att tentan är avklarad.

Paniken är ett faktum

På onsdag ska jag skriva tenta, vilket inte alls känns bra. Jag kan inte tänka på annat än tentan, och jag är fruktansvärt rädd och ångestfylld. Jag har nog aldrig haft såhär mycket ångest inför en tenta, iaf inte sedan jag började medicinera.

Jag vill helst av allt lägga mig i sängen och sova bort all smärta, men om jag sover vet jag att ångesten kommer att anfalla med ny kraft när jag vaknar igen. Dömande tankar snurrar runt i mitt huvud likt en virvelvind och tar upp onödig plats; jag borde lära mig kurs-materialet istället för att sitta och frossa i tankar på hur värdelös jag är. Jag kan inte bryta den onda cirkel som mina tankar har fastnat i.

Jag vet inte riktigt varför jag är så fruktansvärt rädd för att misslyckas, man blir ju inte avrättad för att man inte klarar en tenta..

I DID it?

Jag har tidigare skrivit på bloggen att jag ibland "försvinner" och sedan vaknar upp på en plats som jag inte har en aning om hur jag har kommit till. Åsa kallar detta dissociation, men på senare tid har jag haft anledning att tvivla på att jag dissocierar under de perioder då jag försvinner.

Det händer att jag dissocierar när jag är med mig pojkvän. Han säger att jag "stänger ner" så till vida att jag inte rör mig och att jag inte svarar på tilltal. Jag brukar ha väldigt suddiga minnen av dessa episoder; det enda jag brukar minnas är känslan jag upplever precis innan jag dissocierar. Det känns som om jag ligger på botten av en sjö och tittar upp; allt är avlägset och obetydligt, sen försvinner jag. Min pojkvän har berättat att jag inte är borta så länge, jag brukar vakna till liv igen efter någon minut.

Ibland kan jag göra saker när jag försvinner, jag har t.ex. lyckats ta mig hem från universitetet en gång trots att jag inte minns hur det gick till. Kanske dissocierade jag, men om jag blir helt livlös när jag dissocierar, hur kunde jag då ta mig hem?

Min pojkvän är övertygad om att jag har dissociativ identitetsstörning (DID), eftersom jag vid ett tillfälle bytte personlighet då jag var med honom. Han har berättat att jag var extremt våldsam och fysiskt stark när jag bytte personlighet; jag sparkade och slog honom samt sa elaka saker. Jag är ingen våldsam person, och jag har inget minne av den episod som min pojkvän beskrev.

Åsa är övertygad om att min pojkvän ljuger, men varför skulle han göra det? Det känns skrämmande att veta att jag har en så hemsk person inom mig, men uppenbarligen finns hon där. Kanske är det så att hon kommer fram när jag "försvinner"? Det är en väldigt skrämmande tanke...

All we know is falling

Efter några timmars glädjerus är jag på väg nedåt igen. Mörkret och värdelöshetskänslorna omfamnar mig åter igen.

"Cause all we know is falling, it falls
Remember, cause I know that we won't forget at all"
(ur: "All We Know" av: Paramore)

Glädje i sin mest extrema form

Idag mår jag bättre än vad jag har gjort på väldigt länge. Livet leker (i brist på bättre ord); jag är kär, jag gör framsteg i DBT:n och jag jobbar på att utöka mitt sociala nätverk.

Det enda som har känts mindre bra idag är att jag har oroat mig för att min pojkvän verkade vara på väg in i en manisk period. Han var lite "för" glad igår och kunde inte sova när vi skulle gå och lägga oss, trots att jag vet att han inte har sovit många timmar under de senast dygnen. Mani är ju trots allt glädje i sin mest extrema form, och för mycket glädje kan lätt leda till utbrändhet.

Jag och pojkvännen pratade i telefon för någon timme sedan, och han verkade ha lugnat ner sig. Jag hoppas att han får lite sömn inatt.

Posttraumatiskt stresssyndrom

Jag träffade Åsa idag och fick bekräftat att jag lider av posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD) som jag lyckligtvis ska få behandling för. Det känns både bra och skrämmande att min PTSD ska behandlas, eftersom jag vet att sådan behandling är effektiv, men smärtfylld.

Min PTSD och min (lindriga) OCD ska behandlas i fas 2 i DBT:n. Jag har länge varit övertygad om att jag lider av PTSD, men det kändes ändå lite märkligt att få det bekräftat.

Ihålig

Idag skulle jag egentligen gå på ett 5-timmars seminarium, men jag orkade helt enkelt inte gå dit. Nu anfaller ångesten från varje vinkel och jag känner mig allmänt värdelös. Jag kommer in i en ond cirkel; jag är så nedstämd att jag inte orkar med skolan, och när jag inte orkar med skolan blir jag ännu mer nedstämd. Jag är överdrivet trött, så jag har väldigt stora problem med att gå upp tidigt på morgonen, vilket hindrar mig ytterligare från att komma iväg någonstans.

Nu ska jag sätta mig ner och läsa till nästkommande tenta, kanske kan det få mig att känna mig mindre ihålig?

Nedstämdheten är den sol som mitt universum kretsar kring

Solen skiner, men mitt inre badar i mörker

Det enda som tycks vara stabilt just nu är min nedstämdhet. Utanför mitt fönster skiner solen, och det känns på något vis inte särskilt passande, när jag är nedstämd föredrar jag mörker.

Som vanligt oroar jag mig för diverse olika relationer, vilket gör att jag känner mig panikslagen under de timmar då jag är vaken. Under några nätter har sömnen varit min tillflyktsort, men i natt matrealiserade min oro sig i mina drömmar. Jag kan helt enkelt inte fly.

New Moon

Igår såg jag alltså New Moon på bio. Jag tyckte om filmen, det var betydligt bättre än Twilight-filmen, som bara är löst baserad på den första boken i Twilight-serien. New Moon-filmen följde den bok denna är baserad på slaviskt. Nästa alla filmen repliker var hämtade från boken.

Sammanfattningsvis tyckte jag om New Moon, särskilt Volturi-scenerna!

Born For This?

"Oh no I just keep on falling
(Back to the same old…)
And where’s hope when misery comes crawling?
(Oh my way, Ay…)
With your faith you’ll trigger a landslide
(victory)
To kill off this common sense of mind

[...]

Everybody sing like it’s the last song you will ever sing
Tell me, tell me, can you feel the pressure?
Everybody live like it’s the last day you will ever see
Tell me, tell me, can you feel the pressure now?
Everybody sing like it’s the last song you will ever sing
Tell me, tell me, can you feel the pressure?
Tell me, tell me, can you feel the pressure?"
(ur: "Born For This" av: Paramore)

The constant battle that you hate to fight

Jag kan inte påstå att jag mår bättre idag, jag mår snarare sämre.

Jag träffade pojkvännen igår och kände mig som ett uruselt sällskap. Vi tittade på TV och han lyckades muntra upp mig lite. Innan han kom hem till mig på kvällen hade jag släck alla lampor i lägenheten och kurat ihop mig på hallgolvet. Där satt jag lutad mot en vägg och lyssnade på musik.

Idag har jag varit på ett seminarium som jag inte alls kände för att gå på. Jag lyckades hålla uppe en hyfsat normal fasad, vilket kändes bra. Det sista jag ville var att bryta ihop offentligt.

Ikväll ska jag gå på bio. Jag ska se New moon. Jag är en lite av enTwilight-nörd, så jag hoppas att filmen kan få mig att tänka på någon annat än min nedstämdhet.

Hopp och sällskap

Jag mår riktigt dåligt idag, men gårdagen var trevlig på många sätt.

Gårdagen inleddes med individualterapi, och för en gångs skull var Åsa positiv och gav mig en massa beröm och vänliga ord. Hon tycker att jag är på väg åt rätt håll igen. Jag börjar lära mig att använda färdigheter istället för destruktivitet när jag har svår ångest. Det kändes riktigt bra att höra Åsa berömma mina ansträngningar! :D

När jag hade varit hos Åsa åt jag lunch med en f.d. klasskamrat från gymnasiet. Jag var nervös, men vi hade verkligen jättetrevligt! Samtalet flöt på av sig själv.

Jag försöker fokusera på allt roligt som hände igår, men så fort jag känner mig glad hoppar mina negativa tankar fram för att döda glädjen innan den sprider sig. Det är svårt att tänka positivt när man känner sig värdelös.

Hjärnspöken

Jag står på en hög klippa och blickar ner i den svarta avgrunden. Än så länge lyckas jag hålla balansen så att jag inte faller, men det känns som om jag kommer att trilla vilken sekund som helst. Jag försöker handla tvärtemot känslan, och jag försöker skjuta bort mina negativa tankar. Jag försöker intala mig själv att jag gör mitt bästa, men det är så fruktansvärt svårt att vara snäll mot sig själv när man känner sig värdelös och misslyckad. Följande fraser går på repeat i mitt huvud:

- Det är ditt eget fel att de flesta människor du känner inte tycker om dig
- Du är värdelös
- Du duger inte
- Dina känslor är fel
- Du borde försöka vara lite trevligare
- Du är totalt hopplös
- Du får inte lov att vara beroende av någon!

Mina tankar snurrar fortare och fortare...

På torsdag kommer Linda och hälsar på. Jag längtar redan! :)

Nervös och glad

Imorgon ska jag äta lunch med en f.d. klasskompis från min gymnasieklass. Jag har inte träffat henne på flera år, så vi kommer nog att ha en hel del att prata om! :)

Jag känner mig förväntansfull och nervös. Jag har inte särskilt många vänner och är inte van vid att umgås med folk, så jag är rädd för att jag ska göra "fel" eller att jag ska vara jobbig på något sätt...

You are the only exception

Jag trodde verkligen aldrig att det skulle hända mig; att jag skulle bli kär i någon som är kär i mig. Jag trodde att mitt öde var ensamhet tills jag träffade min nuvarande pojkvän. Jag har valt att inte skriva om honom i bloggen av olika anledningar, men nu är vi umgåtts i cirka fyra veckor, och vi har blivit ett par.

Vi har redan haft lite problem i vår relation, mycket p.g.a. min sjukdom. Jag har blivit arg på honom, anklagat honom för att ha en dold agenda och ringt honom för att försäkra mig om att han inte kommer att lämna mig. Varje gång vi träffas frågar jag honom samma frågor alltför många gånger; "hatar du mig?", "äcklas du av mig?", "kommer du att lämna mig?". Trots att han alltid svarar "nej" på samtliga frågor är det svårt för mig att lita på honom, vi har trots allt inte känt varandra särskilt länge.

Jag är så fruktansvärt rädd för att jag kommer att såra honom på något sätt. Jag är dålig på att få relationer att fungera. När min pojkvän gör eller säger något som gör mig irriterad så försöker jag prata med honom om det, och jag uppmuntrar honom att prata med mig om hans problem.

Jag hoppas att vi kan få vårt förhållande att fungera.

"Maybe I know, somewhere
Deep in my soul
That love never lasts
And we've got to find other ways
To make it alone
Or keep a straight face
And I've always lived like this
Keeping a comfortable, distance
And up until now
I had sworn to myself that I'm content
With loneliness
Because none of it was ever worth the risk

You are the only exception
You are the only exception
You are the only exception
You are the only exception"
(ur: "The Only Exception", av: Paramore)

Psykvården i ett nötskal

I onsdags kände jag att min situation blev ohållbar. När jag kom hem från träningen måste jag ha dissocierat kraftigt, eftersom jag knappt kommer ihåg vad jag gjorde. Lyckligtvis lyckades jag ta mig till psykakuten, dessvärre med en blodig arm.

Väl på psykakuten vaknade jag till liv igen. Jag kommer ihåg att jag satt i ett undersökningsrum och fick min arm omlagd av en sjuksköterska. När min arm var bandagerad fick jag vänta i flera timmar innan jag fick prata med en läkare.
När jag till slut fick träffa en läkare berättade jag om mina hallucinationer och om min dissociation. Jag hade t.o.m. en synhallucination när jag satt inne hos läkaren; jag såg en båge av vitt ljus i rummets ena hörn. Läkaren log och lyssnade, och sa sedan: "du behöver inte oroa dig för dina hallucinationer, de är inte särskilt allvarliga och yttrar sig inte likt psykotiska hallucinationer". Än en gång fick jag alltså borderline-diagnos kastad i ansiktet. Om man har borderline kan man tydligen inte hallucinera "på riktigt", de hallucinationer jag har är inte psykotiska, är därför behöver de inte behandlas. Jag blir alltid lika arg och ledsen när läkare inte tar mig på allvar, jag har fått reda på att det står i min journal att jag är gränspsykotisk, vilket innebär att jag kan komma in i korta psykoser när jag har hög ångest. Varför kan de inte ta mitt lidande på allvar? Varför kan ingen läkare förstå hur plågsamma mina hallucinationer är?

Jag är så innerligt trött på att inte bli tagen på allvar...

Citat - Brick By Boring Brick

En av mina favoritlåtar just nu:

"She lives in a fairy tale
Somewhere too far for us to find
Forgotten the taste and smell
Of a world that she's left behind
It's all about the exposure, the lens, I told her
The angles are all wrong now
She's ripping wings off of butterflies

Keep your feet on the ground
When your head's in the clouds

Well go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle
Go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle

So one day, he found her crying
Coiled up on the dirty ground
Her prince finally came to save her
And the rest you can figure out
But it was a trick
And the clock struck twelve, well make sure
To build your house brick by boring brick
Or the wolf's gonna blow it down

Keep your feet on the ground...
When your head's in the clouds...

Well go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle
Go get your shovel
And we'll dig a deep hole
We'll bury the castle, bury the castle

Well you built up a world of magic
Because your real life is tragic
Yeah you built up a world of magic...

If it's not real
You can't hold it in your hand
You can't feel it with your heart
And I won't believe it
But if it's true
You can see it with your eyes
Oh, even in the dark
And that's where I want to be, yeah!

Go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle
Go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle"
("Brick By Boring Brick", av: Paramore)

Osäkerhet

Igårkväll hörde jag inga röster. Istället såg jag turkosa mönster i taket, vilket var avsevärt mer behagligt än att höra rösterna.

Jag hag funderingar på att ringa min läkare och berätta för honom att mina psykotiska symptom har förvärrats. Problemet är att min läkare är helt nyutbildad, och följaktligen väldigt osäker. Sist jag kontaktade honom ville han att jag skulle komma till psyk och träffa honom. Efter en timmes samtal sa han: "jag tycker inte att vi ska göra några medicinändringar just nu...". Det är bra att han är noggrann, men det känns lite överdrivet att lägga en timme på ett samtal som inte ledde någonstans. Min förra läkare var extrem åt andra hållet, han behövde bara prata med mig i telefon ett par minuter för att bestämma sig för om han ville göra en medicinändring eller inte.

Min nya läkare han sagt till mig att om vi justerar min Seroquel-dos (min antipsykotiska medicin) så kommer jag hamna i riskzonen för de långsiktiga biverkningar som höga Seroquel-doser kan få, och det känns inte särskilt trevligt. Jag vet att det bästa är att dosen inte höjs, men jag vet inte hur länge jag kommer att orka stå ut med mina hallucinationer..

Problem med aptiten

Jag har haft problem med aptiten på sistonde. Så fort jag försöker äta något blir jag illamående. Det enda som är bra med detta är att jag inte längre hetsäter lika ofta.

Att höra röster är inte något man kan bestämma sig för att inte göra!

Idag var jag hos Åsa. Jag berättade för henne att jag hör röster varje kväll som säger åt mig att jag borde ta livet av mig. Hennes svar på detta var: "så fort vi åtgärdar ett problem dyker ett annat upp; när du inte skär dig hetsäter du, och när du inte hetsäter så hallucinerar du". Hon sa även "jag säger inte att det är ditt fel, men du måste förstå att vi till slut måste avbryta din behandling om nya problem dyker upp; vi kan inte behandla borderline, bulimi och psykos, det blir för mycket".
Just nu är jag arg på henne. Även om hon uttryckligen sa att det inte är mitt fel att jag hallucinerar fick hon det att verka som att jag "skapar" nya problem när mina gamla problem är på väg bort.

Jag har hört röster i större delen av mitt liv. Mina psykotiska symptom har minskat sedan jag började med min antipsykotiska medicin, men de har inte försvunnit. Om jag varken skär mig eller hetsäter så kommer jag självklart att uppleva mer ångest; och när jag får svår ångest brukar jag ofta hallucinera. Det är inget val jag gör, jag kan inte vakna en morgon och tänka: "nu ska jag aldrig mer hallucinera", jag kan inte kontrollera den delen av min hjärna!!! Om jag kunde sluta hallucinera hade jag gjort det för länge sedan...

Jag hör oftast röster på kvällen när jag har gått och lagt mig. Det är alltid en man eller flera män som pratar, och de säger ofta till mig att jag bör ta livet av mig. Om jag svarar "jaha, vad kul för dig/er att ni tycker så!", "jag orkar inte lyssna på er..." eller något liknade så brukar de tystna efter ett tag, men om jag ignorerar dem så pratar de mer och mer.
Ibland tittar jag mig omkring i rummet så att jag ska kunna övertyga mig själv om att det inte finns någon där, och ibland försöker jag enbart ignorera rösterna.

Poängen är att jag inte hör röster för att jag vill göra det, och att jag inte kan få bort dem med hjälp av tankekraft, vad Åsa än säger!!!!

Tillit kontra misstro

Idag har jag varit på en föreläsning som behandlade ämnet psykodynamisk personlighetsteori. Det var intressant, det finns mycket ny forskning på området som jag inte kände till.

I övrigt har jag börjat stressa upp mig inför morgondagens DBT. Jag har slarvat lite med min hemuppgift eftersom jag har haft mycket att tänka på. Jag har lovat Åsa att jag ska ha med mig kedjeanalyser av förra veckas självskador, och jag har dessutom lovat henne att jag varje dag ska göra en plan för hur denna ska spenderas. Planer och listor har aldrig varit något för mig (de gör mig enbart frustrerad), men det skadar väl inte att prova antar jag.

Ett annat problem som inte är särskilt nytt är att jag ständigt är rädd för att bli lämnad. Jag kan aldrig tillåta mig själv att lita på en person som säger att denna tycker om mig. Min hjärna kommer på någon slags långsök konspirationsteori om varför personen i fråga ljuger för mig. Jag önskar att jag kunde lita på de ord som mina medmänniskor yttrar, men jag klarar helt enkelt inte att att ta till mig positiva ord...

Grattis Far!!!

För några dagar sedan vann min Far priset: "Ernst & Young Entrepreneur Of The Year - bästa internationella tillväxt"

Oro eller ångest?

Jag mår inte särskilt bra, och jag vet inte varför.

Jag plågas av en ständig malande oro, eller kanske är det helt enkelt ångest?

I fredags ringde min läkare och berättade att han hade mottagit analysen av mitt blod. Det visade sig att mina värden var helt normala, och det var verkligen skönt att höra! Jag oroade mig för att jag skulle bli tvungen att sluta med Seroquelen och att jag skulle vara tvungen att genomlida symptom som liknade de jag upplevde när jag trappade ner Seroquelen i somras (d.v.s. hallucinationer och vanföreställningar).Så snart jag började trappa upp min Seroquel-dos igen mådde jag mycket bättre...

Ganska okomplicerat

Fredagen och lördagen har varit relativt lugna och okomplicerade Efter mitt sammanbrott i onsdags har jag lyckats hålla mig ganska lugn.

Bergochdalbana men betoning på "dal"

Gårdagen var inte enbart negativ, men den var inte varit särskilt positiv heller.

Gårdagen började med att jag gick upp tidigt och släpade mig iväg till lasarettet för att ta blodprov. När detta var avklarat gick jag hem och åt lunch, för att sedan ta mig till veckans FT.
Redan när FT:n började kände jag att jag mådde dåligt, och i takt med att minuterna tickade iväg kände jag hur min kropp började skaka; först skakade endast mina fingrar, och sedan började mina händer skaka, etc. Till slut kändes det som om jag inte kunde andas, så jag reste mig upp och gick ut ur rummet. När jag väl hade kommit ut ur rummet satte panikattacken igång på riktigt. Jag skakade i hela kroppen och hade svårt att andas. Lyckligtvis lyckades jag ta mig in i FT-rummet igen så att jag kunde be om hjälp.
En av terapeuterna satte sig ner med mig utanför rummet och gjorde andningsövningar tillsammans med mig tills det att jag hade lyckats lugna ner mig.

När jag lämnade psyk återvände paniken, men jag klarade av att ta mig hem. Väl hemma tog jag stesolid och bestämde mig sedan för att gå till akuten. Gårdagen var en regnig dag, så det var blöta löv precis överallt på marken. För att komma till akuten måste jag gå igenom ett grönområde. Efter stesoliden och panikattacken var jag inte helt klar i huvudet, så jag ramlade. Jag reste mig upp, tog några steg, kände efter i jackfickan och upptäckte att jag hade tappat min husnycklar. Jag minns inte särskilt mycket efter det, det enda jag kommer ihåg är att jag fick panik och att jag till slut tog mig ända fram till psyaktuen. När sköterskan öppnade dörren var jag totalt paniksalgen och här försvinner mina minnen.
När jag "vaknade upp" igen låg jag på en brits i ett undersökningsrum med en bandagerad arm. Jag kommer även ihåg att jag låg skakade våldsamt och att jag pratade om mina nycklar.

När jag hade lugnat ner mig hjälpte en jättesnäll sköterska mig att leta efter min nycklar, men eftersom jag hade tappat dem på en gräsmatta full med löv var det som att leta efter en nål i en höstack. Sköterskan ringde en låssmed, och när hon fick tag på en sådan berättade hon att jag var tvungen att betala 1 700 kr kontant för att få mitt lås uppbrutet. När jag hörde detta blev jag skräckslagen. Min första tanke var: "hur ska jag kunna få fram så mycket pengar ikväll?". Ångesten var alltså total när jag begav mig hem.

Väl hemma kom jag på att jag inte har hämtat ut min extranyckel (vi har precis gjort dörrbyte i bostadsrättsföreningen). Lyckligtvis fick jag tag på extranyckeln och kunde därför ringa upp låssmeden och berätta för honom att jag inte behövde hans tjänster. Det var så obeskrivligt lättande att jag fick tag i extranyckeln. Jag hade verkligen tur...

Gårdagen var hemsk.

Ett Borderlinemonster med relationsproblem

På sistonde jag känt mig som ett Borderlinemonster. Det känns som om allt jag gör blir fel; varje konstig blick någon ger mig får ångesten att bryta ut. Jag övertolkar allt som sägs och inte sägs till mig, och slutsatsen jag kommer fram till är att de flesta tycker illa om mig. Åsa vill inte kalla detta för paranoia, men jag tycker knappast att det finns en bättre etikett att sätta på just denna del av min problematik.

Det ledsamma är att det blir svårt för mig att bygga hållbara relationer till andra människor när jag har det såhär. Jag vet att jag borde lita på vad människor säger till mig och ignorera alla tvetydiga icke-verbala signaler. Jag antar att jag skyddar mig själv genom att göra som jag gör; jag försvinner in i en bubbla och vägrar att släppa in andra.

Jag vet att jag är rädd för att jag ska bli lämnad, men det förvånar mig att jag har blivit så besatt av tanken på att Åsa kommer att lämna mig. Jag antar att det kan bero på att hon inte får ut något av vår relation; med vänner är det ju så att båda får ut något av relationen, annars hade man inte varit vänner. Relationen med Åsa är annorlunda, hon är inte min vän, och det enda som motiverar henne till att ha en fortsatt kontakt med mig är det faktum att jag är en del av hennes arbete som hon får lön för. Jag är beroende av henne och hon är inte beroende av mig. Det är så fruktansvärt skrämmande att det är på detta sätt.

Jag trivs inte när det är obalans i relationer, jag vill att båda parterna ska vara lika "beroende" av varandra, i sådant fall är det mindre sannolikt att personerna ska vilja lämna varandra. Det stör mig obeskrivligt mycket att Åsa har makten i vår relation. Men jag antar att jag måste börja vänja mig vid tanken på att vår relation inte går att kontrollera.

Förändringar på medicinfronten?

Min morgon började med att min läkare ringde. Det var huvudsakligen ett uppföljningssamtal med anledning av vårt möte förra veckan.
Vid vårt förra samtal fick jag en boldprovsremiss, men jag har inte blivit färdig till att gå iväg till lasarettet. Olyckligt nog är det meningen att jag ska ta blodprovet på morgonen, och jag är verkligen ingen morgonmänniska...

Anledning till att jag ska ta blodprov är att min läkare anar att mitt hetsätande och kräkande rubbar salthalterna i min kropp, och om salthalterna är rubbade är det inte bra för mig att ta Seroquel. När läkaren berättade detta för mig fick jag panik; Seroquel är den medicin som har förändrat mitt liv. Sedan jag började med Seroquel har jag haft minskad ångest, färre hallucinationer och minskad nedstämdhet. Med andra ord så hoppas jag innerligt att mina salthalter inte är rubbade!

Jag har lovat min läkare att jag ska gå iväg och ta blodprov imorgon. Just nu känns det väldigt jobbigt att jag måste gå upp tidigt för detta endamål.

Dagen fortsatte med en gruppövning i skolan på vilken vi gjorde olika personlighetstest. Dessvärre hade jag redan gjort flertalet av de test vi skulle göra, så jag fick inte reda på något spännande om mig själv... :P

Endast bottenskrapet återstår

Det känns som om det enda som återstår av mig är bottenskrapet. Nedstämdheten är betungande och ångesten är hög.
Troligtvis kommer jag att gå till akuten innan jag gör något destruktivt. Kanske kan jag få hjälp där, jag hoppas på det iaf.

"I scraped my knees when I was praying
And found a demon in my safest haven, seems like
It's getting harder to believe in anything
Than just to get lost in all my selfish thoughts
I wanna know what it'd be like
To find perfection in my pride
To see nothing in the light
Or turn it off in all my spite
In all my spite i'll turn it off

And the worst part is
Before it gets any better
We're headed for a cliff
And in the free fall I will realize
I'm better off when I hit the bottom

The tragedy, it seems unending
I'm watching everyone I looked up to break and bending
We're taking shortcuts and false solutions
Just to come out the hero
Well I can see behind the curtain (I can see, yeah yeah)
The wheels are cranking, turning,
It's all wrong the way we're working
Towards a goal, that's nonexistent
It's nonexistent, but we just keep believing

And the worst part is
Before it gets any better
We're headed for a cliff
And in the free fall I will realize
I'm better off when I hit the bottom

I wanna know what it'd be like
To find perfection in my pride
To see nothing in the light
and turn it off in all my spite
in all my spite i'll turn it off
Just turn it off again

And the worst part is
Before it gets any better
We're headed for a cliff
And in the free fall I will realize
I'm better off when I hit the bottom"
("Turn If Off", av: Paramore)

Är detta ett liv?

Det enda jag gör just nu är att kämpa. Jag kämpar mot mina självskadeimpulser.

Jag får ta en minut i taget för att orka. Jag vill inget hellre än att ge efter och misslyckas. Alltför ofta tvivlar jag på att jag kommer att bli frisk; kanske är jag helt enkelt ett hopplöst fall? Kanske kommer det "worst case scenario" som Åsa målar upp bli verkligen; att jag blir beroende av den uppmärksamhet jag får av psykiatrin och att jag blir en patient som ingen kan hjälpa?
Åsa säger att hon kan se att jag kämpar, men kanske är det så att jag inte kommer att kunna kämpa bort min destruktivitet?

Ibland frågar jag mig om det liv som jag lever ens kan kallas för ett liv. Jag är trött på att kämpa mot min sjuka sida, jag är trött på att allt är så fruktansvärt svårt.
Jag vet att det inte är meningen att det ska vara enkelt att bli av med en BPD-diagnos, men jag trodde inte heller att det skulle vara så svårt som det faktiskt är.

Nu är det snart ett år sedan jag fick min diagnos, och det är inte förrän nu har jag insett vad BPD verkligen innebär. Tillsammans med Åsa har jag upptäckt sidor av mig som jag inte visste fanns; och det är inga trevliga sidor jag har upptäckt. Det finns mycket i mig som är sjukt, och de sidor som är "sjukast" är sidor som jag tidigare inte klassat som "sjuka".

Jag är trött på att kämpa, men jag tänker inte ge upp. Jag vet inte ens om resultatet av mina samlade ansträngningar kan kallas ett liv.

Tomheten är total

Mina tomhetskänslor vill inte försvinna. Det känns som om jag har lyckats skjuta bort allt som gör ont. Tyvärr försvann allt annat också på köpet.
Så länge jag inte känner efter kommer jag inte att skada mig, men så länge jag inte känner efter kommer tomheten att finnas kvar.
Men tomhet är bättre än destruktivitet. Eller?

Frånvaro

Nu är jag färdig med tentan, och det känns bättre än vad jag trodde att det skulle göra. På något sätt är det nästan magiskt när man lämnar in tentan och nervositeten släpper.

Det känns inte riktigt som att jag är närvande just nu. Jag har suddiga minnen från veckan som har passerat, trots att jag bara har tagit stesolid vid ett tillfälle. Jag antar att det är dissociation. De sista dagarna har det hänt att jag vaknat upp någonstans utan att riktigt veta hur jag kom dit.
Jag har funderat på att gå till akuten och be om hjälp, men jag inser att det inte finns något de kan göra för mig...

Just nu känner jag mig tom. Jag har planerat hela min dag så att jag ska lyckas hålla mig distraherad, och den här gången tänker jag inte halka rakt ner i destruktiviteten igen.

"I'm all busted up
Broken bones and nasty cuts
Accidents will happen
But this time I can't get up"
(ur: "Pulling Teeth", av: Green day)

Några gram hopp

Idag har jag varit och pratat med Åsa.

Jag visste att hon var besviken på mig, men jag anade inte hur orolig hon faktiskt är. Trots att jag inte har självskadat på snart två veckor, och att jag inte hetsäter lika ofta väljer jag fortfarande destruktivitet framför det stå-ut-färdigheterna.
Åsa och jag kom fram till att jag gör så många dumma saker för att jag vill att hon ska lämna mig. Hon sa att det är ett "klassiskt" borderline-probelm; en del av mig är livrädd för att hon ska lämna mig, och en annan del av mig försöker få henne att lämna mig så att jag ska slippa oroa mig för att hon ska överge mig. Om hon lämnar mig kommer jag få det jag innerst inne vet bekräftat; att alla lämnar mig förr eller senare.
Jag har blivit så besatt av Åsas och min relation att min värld roterar kring denna. Min panik och separationsångest blir svårare och svårare att hantera. Jag önskar att jag kunde lita på henne, men det kan jag inte. Det är så fruktansvärt svårt för mig att lita på andra människor

Jag och Åsa kom fram till att vi ska tänka om, och att vi ska börja jobba tillsammans igen. Som det är nu jobbar Åsa med att försöka hjälpa mig, och jag jobbar med att hitta nya sätt att var destruktiv på..

Det kändes bra att prata ut med Åsa, nu känner jag mig lite mer hoppfull. Hon har inte lämnat mig än, trots att jag har betett mig som en idiot, och det betyder mycket för mig.

Frisk men stressad

Nu har jag blivit av med min förkylning, vilket är skönt.
Tyvärr har förkylningen ersatts med stress och oro inför tentan jag ska skriva på fredag. Det känns som om jag inte är på långa vägar så påläst som jag borde vara, och denna tanke föder ångest...

För ett par dagar sedan ringde jag min läkare och berättade om mina ät-problem på hans telefonsvarare. Idag ringde han tillbaka, och lyckades tack vare en annan patents återbud bestämma möte med mig på förmiddagen.

Han är väldigt förstående, men han ställer en miljon olika frågor varje gång vi träffas. Han verkade vara orolig för mitt matmissbruk, men han tyckte trots detta inte att det var läge att höja min Seroquel dos. Han föreslog att jag "lite längre fram i tiden" skulle prova Lamotrigin eller Lamical, vilket gjorde mig lite förvånad...

Förkylningens regim fortsätter

Jag är fortfarande förkyld, men jag mår inte lika dåligt som jag mådde igår, kanske för att jag hade möjlighet att sova ut ordentligt? I vilket fall är jag tacksam för att det verkar gå på rätt håll. Jag ska skriva tenta på fredag, och då får jag inte lov att vara sjuk. Jag har även en viktig redovisning imorgon, så jag ska försöka ta det lugnt idag så att jag kryar på mig ytterligare.

När jag är sjuk så hallucinerar jag en hel del. Jag ser strålkastarljus i olika färger dansa över väggarna, och fyrverkerier i olika färger som exploderar i taket. Det har varit så sedan jag var liten, jag har alltid förknippat sjukdom med färgexplosioner, och det är inte förrän på senare tid jag har insett att alla inte har det så. Jag känner mig aldrig hotad av färgerna, de är en vacker distraktion när jag ligger nedbäddad i sängen med en rinnande näsa.
Igår när jag skulle gå och lägga mig såg jag stora kompakta kuber i taket och i min säng, detta gjorde mig rädd, men kuberna försvann när jag stirrade på dem.

Sammanfattningsvis kommer jag att ta det lugnt idag i hopp om att jag kommer att må bättre imorgon på redovisningen.

50 år i text

Igår hade min Far sin enormt stora 50-årsfest.

Dagen började med att vi åkte in till det slott som mina föräldrar hade hyrt (!) för evenemanget. Festen var uppdelad i två delar, först hade min Far en mottagning, och sedan en middag.

Mottagningen var ganska tråkig. Jag satt och pratade med min lillebror större delen av tiden, och bytte då och då några ord med någon av gästerna.

Efter mottagningen bytte vi om, och hälsade sedan alla middagsgäster välkomna (ungefär 100 personer). Sedan åt vi middag.
Efter middagen minglade vi.

Jag är lite förvånad över att jag lyckades ta mig igenom kvällen utan allt för mycket ångest. När vi åkte hem kände jag att jag var trött på att vistas bland människor, men i övrigt var jag ganska lugn.

För tillfället är jag förkyld, så jag har svårt att fokusera, det känns som om min hjärna är inbäddad i bomull. Jag hoppas att det blir bättre snart.

50 år i bilder

I lördags hade min Far en stor 50-årsfest. Här följer några bilder från evenemanget.

En bild på mig och min lillebror Johan (från mottagningen)

En bild på min fina familj! <3

En bild på min lillebor och min mormor

Såhär såg jag ut på den stora middagen

När paranoia blir ett försvar

Igår pratade jag ut med Åsa om...allt.

Jag berättade att jag upplever att hon ser mig som en värdelös patient som inte gör några som helst framsteg. Jag berättade även att mina paranoida tankar säger till mig att hon hatar mig och att hon kommer att lämna mig av denna anledning.

Åsa sa till mig att försöka se till fakta, att det inte är sannolikt att hon hatar mig. Tyvärr är jag för ångestfylld för att ta in fakta just nu. Jag är så rädd för att bli lämnad att hela min hjärna gör uppror.
Åsa sa att hon upplever att min paranoia är en slags försvar på så sätt att jag tror att hon hatar mig p.g.a. att jag inte ska behöva investera i vår kontakt. Om hon lämnar mig kan jag ju gå tillbaka till mitt "gamla liv", och det finns säkert en del av mig som vill göra det.

Det var väldigt jobbigt för mig att prata med Åsa om min paranoia, speciellt när hon sa att jag "invaliderar" henne när jag gör en massa antaganden om hennes tankar kring mig.
Samtalet gjorde så fruktansvärt ont.

Galningen föll bort!

Min dag började med grupparbete. Vi i gruppen skulle träffa vår handledare för att diskutera den kommande redovisningen.

På sistonde har tiden inte varit min vän, så jag anlände till handledningen några minuter för sent. När jag anlände hade gruppen och vår handledare en diskussion om... kvinnan såklart! Nu har hon tydligen bestämt sig för att dra sig ur grupparbetet, utan någon som helst förklaring till varför hon har bestämt sig för att göra detta. Hon har varit ansvarig för inledningen, så utan henne måste vi lägga om hela redovisningen. Vi var tvungna att dela upp vårt material på nytt, och alla fick en utökad arbetsbörda.

Vi berättade för handledaren om de konflikter som förekommit i gruppen, och hon höll med om att kvinnan har uppträtt på ett opassande sätt...
Nu i efterhand tycker vi i gruppen att det känns bra att kvinnan inte kommer att delta i vår redovisning, hon är så pass oberäknelig att vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss av henne.

Min dag fortsatte med Färdightesträning. Vi har fått utökning i gruppen av en PTP-psykolog. En PTP-psykolog är ekvivalent med en AT-läkare.
Psykologen sa inte särskilt mycket, men han verkade vara sympatisk.

I övrigt planerar jag att åka till mina föräldrar imorgon. På lördag fyller Far 50 år, och han ska ha en enorm fest. Bara tanken på festen väcker mina dömande tankar till liv; alla kommer att tycka att jag är ful, alla kommer att stirra på min arm, alla kommer tycka att det är konstigt att jag inte kan dricka alkohol, etc. Jag vill inte vara paranoid, men jag kan inte låta bli.

Stressen slukar mig levande

Kampen mot kräkningarna

Igår läste jag om vilka medicinska konsekvenser bulimi har, och dessa vill jag verkligen inte drabbas av.

Nu har det gått så långt att jag hetsäter och kräks fyra till fem dagar i veckan, och jag kan helt enkelt inte sluta.
Jag gör mitt bästa för att äta balanserade måltider, men så plötsligt slår ångesten in över mig som en jättevåg och då kan jag inte stå emot längre. Jag äter, och jag kräks.

Kräkningarna både ger och tar; de får mig att känna mig lugn, men de får mig att känna mig värdelös och äcklig. Hur mycket jag än kräks stannar min ångest inne i mig, den vill inte komma ut, varken som blod eller kräkningar.

Jag vill så gärna må bra, men ibland känns allt så fruktansvärt hopplöst.

En amatörpsykolog stiger fram ur skuggorna

Jag håller på med ett grupparbete i skolan, och det har tagit en intressant vändning. Det är nämligen så att en kvinna i gruppen är disputerad forskare, och hon är dessutom väldigt märklig.
För ett tag sedan skickade hon ett mail till alla i gruppen i vilket hon frågade om hon kunde få lov att observera vår grupp och publicera en vetenskaplig artikel om observationen. I samband med detta skrev jag ett mail till henne i vilket jag förklarade att jag är psykiskt sjuk, och att detta kan påverka gruppdynamiken (direkt eller indirekt). Kvinnan skrev ett lång svar till mig i vilket hon bland annat skrev:

"Jag försöker bara få dig att förstå att ALLA i gruppen och på den Psykologiska institutionen (inklusive lärarna och mig själv) har problem av emotionell/psykisk art. Och jag vill också att du ska veta att bara en människa som har löst sina emotionella/psykiska problem kan hjälpa andra människor att lösa sina egna problem. Var alltså inte så naiv och tro att du ”stör” gruppen eftersom du inte fungerar ”normalt” medan de andra fungerar ”normalt”."

Hon skrev förvisso att hon inte ville bagatellisera min problem, och jag vet att de nästan alla har någon form av problem med sig själva, men jag skulle inte vilka påstå att alla på psykologiska institutionen lider av psykiska problem. Mina problem är trots allt allvarliga nog för att klassas som en personlightesströning, och jag tvivlar starkt på att alla i min grupp uppfyller kriterierna för BPD.

Kvinnan skrev även:

"Du kan gärna fråga mig om hur man hanterar negativa känslor på ett konstruktivt sätt om du vill."

Det har funnits allför många "amatörpsykologer" i mitt liv som har lovat mig att de ska bota mina problem. Ingen har lyckats hitintills, så jag tvivlar på att kvinnan hade lyckats ens om jag hade låtit henne försöka...

I övrigt startade kvinnan idag ett gräl med en annan gruppmedlem så att denna blev så arg och ledsen att hon sprang ut ur rummet.

Jag måste nog säga att kvinnan är en av de märkligaste människor jag har träffat, och jag har träffat en hel del märkliga människor.

Mina vackra, vackra orkidéer blommar igen!! <3

Röda tårar

De senaste dagarna har jag mått väldigt dåligt. Jag har fått tvinga mig till att kliva upp ur sängen på morgonen, och jag har kämpat mot ångest och paranoia större delen av min vakna tid. Då och då har det känts ganska okej; jag har lyckats koncentrera mig på något för tillfället, men mitt dåliga mående har påverkat nästan allt jag gjort.

I fredags gick jag på en morgonföreläsning och åkte sedan tåg uppåt landet för att jobba (jag jobbar i en affär ibland).
Jag kände inte för att jobba, men när jag väl var på plats gick det ganska bra, jag lyckades koncentrera mig på min arbetsuppgifter.

Igår jobbade jag halva dagen och åkte sedan hem igen. Redan på tåget kände jag att allt var på väg rakt utför. Jag hade varit nedstämd och paranoid hela dagen, och när jag hade slutfört min arbetsdag blev allt så otroligt jobbigt och ohanterligt.
När jag kom hem gjorde jag mitt bästa för att minska min ångest med hjälp av diverse stå-ut-färdigheter, men inget fungerade.

Till slut gav jag upp, självskadade, och gick till psykakuten. Där träffade jag en bra läkare som tog sig tid att prata med mig om anledningen till att jag bestämde mig för att självskada, så när jag lämnade psykakuten mådde jag lite bättre.

När jag mår dåligt känns det som om skärandet är min enda utväg, det enda som kan få saker och ting att bli lite lättare att hantera. Jag gråter röda tårar, det är min räddning och förbannelse.

Idag känner jag mig nedstämd, trött och orkeslös. Allt känns fel och jobbigt.
Jag försöker sysselsätta mig; jag har städat lägenheten och omorganiserat garderoben. Jag behövde verkligen städa, det var ett tag sedan jag gjorde det sist. När det är stökigt runtomkring mig mår jag sämre, men jag orkar oftast inte ta tag i det.

Helst av allt vill jag sova, men jag är sönderstressad av alla "måsten" i mitt liv. Jag måste, måste, måste, men jag vill inte.

Känner du igen mig?

Imorgon kommer jag antagligen att träffa en f.d. kollega från min tid som forskningsassistent. Bara tanken på att träffa honom efter att så lång tid har passerat sedan vi jobbade ihop känns väldigt obehaglig...

Välkommen till vansinneskarusellen!

Idag träffade jag min DBT-terapeut Åsa. Vi gick igenom mitt veckokort. Det verkade som om anledningen till att jag självskadade förra veckan var att jag hade problem med relationer (t.ex. grupparbete i skolan). Åsa och jag har lyckats konstatera att relationer är min akilleshäl, relationsproblem blir ett dödligt gift i mitt system.

Jag var mobbad under större delen av min grundskoletid, och p.g.a. detta är jag ungefär lika socialt kompetent som en sköldpadda. Jag vet inte hur man beter sig i relationer, jag vet inte vad man får lov och inte får lov att säga, och jag vet dessutom inte när man får lov att säga "nej". Jag vet inte vad som är rimligt att utstå i relationer för gemenskapens skull.

Åsa säger ofta till mig att det är viktigt att jag låter fler människor komma in i mitt liv, så att jag kan skapa fler relationer. Jag vill lära känna människor, men det känns fel att bjuda in dem i den vansinneskarusell som är mitt liv.

Obehagets dimma

Jag är fortfarande ont i halsen, men jag lyckades ta mig till Färdighetsträningen (FT) ändå. Det var verkligen en obehaglig stämning i rummet när jag väl kom dit. En patient mådde väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt dåligt, och var det svårt att fokusera på något annat än denna. Eftersom jag (som så många andra borderliners) har lätt för att uppfatta signaler av olika slag blir det extremt jobbigt när en annan patient mår urkasst, man kan inte värja sig mot de känslor som denna sänder ut. Det är otroligt svårt för mig att acceptera att jag inte kan göra något för att hjälpa patienter som mår dåligt på FT:n, det enda jag kan göra är att "gilla läget" (läs: utöva radikal acceptans).

För mig har det alltid varit värre när andra mår dåligt än när jag själv gör det. När någon annan mår dåligt känner jag att jag måste skada mig själv; dels för att flytta mina tankars fokus från personen till mig själv, och dels för att jag inte förtjänar att sitta här med mitt fina lilla liv när någon annan mår så fruktansvärt mycket sämre. Det känns som om jag måste betala ett pris varje gång någon annan mår dåligt, och om jag inte betalar priset blir det obalans i ödet (jag vet, jag är inte helt klar i huvudet just nu). Jag vet att jag måste ta ansvar för mitt eget mående, det finns egentligen inget som säger att jag måste självskada bara för att någon annan mår sämre än vad jag gör. Jag tänker kämpa mot självskadeimpulserna, trots att jag vet att jag inte förtjänar att kämpa om någon annan ger upp.

Jag blir så otroligt påverkad av andra människor. Jag blir helt förstörd av att se mänskligt lidande, jag önskar att jag kunde rädda världen, men jag vet att det är omöjligt. Jag önskar att jag kunde bära andra människors ångest, för att göra det lättare för dem. Men trots att jag får väldigt svår ångest av att se någon må dåligt hjälper det inte personen i fråga, det tar inte bort personens lidande.

Jag vill så gärna hjälpa patienten, men jag vet att jag inte kan göra något för denna, och det gör så fruktansvärt ont.

Mitt val

Igår hade jag så ont i halsen att jag knappt kunde sova (trots att jag hade tagit stilnoct), och idag är det inte mycket bättre. Jag lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan med hjälp av smärtstillande, stesolid och mycket sömn. Min ångest är svår, men inte så svår att jag känner mig i riskzonen för en panikattack. Jag känner mig stressad inför allt och inget, och allt känns så otroligt övermäktigt.

På sistonde har jag inte skurit mig lika mycket som jag brukar göra, men tyvärr har jag inte ersatt skäradet med DBT-färdigheter, jag har ersatt det med hetsätande istället. När jag hetsäter äter jag inte extremt mycket, men jag äter tillräcklig mycket för att jag ska känna ett tvång att kräka upp allt igen. Jag har egentligen alltid avskytt att kräka (men ibland kan det kännas befriande), men jag känner mig nästan alltid lugn när jag har gjort det.
Åsa är orolig för mitt hetsätande, men är helt på det klara med att detta är att föredra framför skärande. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, på många sätt är hetsätandet mer skadligt för mig än skäradet, eftersom det förstnämnda skapar en obalans i kroppen. Om jag kräker upp det jag äter får inte kroppen tillräckligt mycket näring, och då mår jag sämre på lång sikt.

Det bästa vore givetvis att jag varken skar mig eller hetsåt, men det är inte så enkelt. Jag har fortfarande inte hittat någon stå-ut-färdighet som fungerar när jag mår riktigt dåligt, så om jag inte skär mig tar jag till hetsätande i min kamp mot ångesten.

Just nu känns det som om jag måste göra ett val; fortsätta med hetsätandet och dra ner på skärandet, eller dra ner på hetsätandet och börja skära mig lite oftare igen. Jag önskar verkligen att jag hittar ett sätt att hatera min ångest på ett adekvat sätt, men just nu känner jag mig tvungen att välja mellan destruktiv och destruktiv. Efter en del funderande har jag kommit fram till att jag tycker att hetsätandet är värre än skärandet, men jag vet att Åsa inte kommer att hålla med mig.

Att uppmana till destruktivitet

Jag är destruktiv, destruktiv rakt igenom. Jag har gjort en massa dumma saker i mitt liv för att lindra min ångest; jag har skadat mig själv väldigt mycket. Men trots att jag själv är destruktiv skulle jag aldrig uppmana någon annan att vara det!

Just nu deltar jag i ett grupparbete som syftar till att undersöka fenoment "Pro-Ana bloggar". "Pro-Ana" bloggar är en slags bloggar där anorektiker tipsar varandra om hur man svälter sig på bästa sätt. De lägger upp bilder på utsvultna benrangel för att inspirera varandra (s.k. "thinspiration"). Jag mår verkligen dåligt när jag läser denna typer av bloggar, jag har svårt att relatera till att de känner ett behov av att "uppmana" andra att svälta. Jag skulle aldrig någonsin uppmana någon att börja skära sig! Jag betraktar min sjukdom som något negativt som bör bekämpas och jag ser mitt självskadande som ett destruktivt missbruk. Jag anser att det är viktigt att vara så pass ansvarsfull att man inte försöker få andra att ramla i sanna grop som man själv befinner sig i!

Det är så otroligt sorgligt att "Pro-Ana" individer ägnar tid åt att ge andra personer råd om hur de ska undvika mat utan att någon lägger märket till det. Jag har ingen som helst förståelse för deras sätt att tänka, trots att jag är en destruktiv individ men beroendepersonlighet.

Det blev inget tvåveckors rekord

Det blev såklart inget tvåveckors rekord. Kanske var det naivt att tro på möjligheten att klara sig igenom en dag som igår utan skador.

Men det blev ett rekord ändå, jag klarade 13 dagar utan att självskador. Det känns bra, riktigt bra.

Hissen har stannat på bottenvåningen

Jag mår inte bättre idag jämfört med igår, jag mår snarare sämre. Helst av allt ville jag stanna i sängen, men eftersom veckans FT-läxa är att handla tvärtemot känslan så tvingade jag mig upp ur sängen och åt frukost. Egentligen vill jag ta lugnade tabletter och sova bort hela dagen, men jag ska försöka tvinga mig själv att träna i eftermiddag. När jag handlar tvärtemot känslan känner jag mig ofta kompetent. Även om jag bara lyckas åstadkomma "småsaker" (som t.ex. att äta frukost), känns det som om jag aktivt bekämpar min sjukdom, och det är en trevlig känsla.

Självskadeimpulserna är starka. Om jag inte självskadar idag har jag låtit bli att självskada i två veckor, vilket kommer att vara ett personligt rekord. Jag har inte självskadat så lite på över ett år. Jag vet att jag inte borde självskada idag, men när jag mår såhär är det väldigt svår att låta bli.
Alla stå-ut-färdigheter känns meningslösa, så jag satsar på distraktion istället, om jag håller mig sysselsatt kanske jag klarar mig igenom dagen utan skador? Jag har iaf bestämt mig för att inte självskada innan träningen. Jag har tränat upp min mentaliseringsförmåga så pass mycket att jag förstår att andra tycker det är obehagligt att se nya självskador.

"I hope you had the time of your life..."

Nu är jag hemma igen. Gårdagen var helt fantastisk! :)

På förmiddagen åkte jag in till Köpenhamn och checkade in på det hotell jag skulle bo på under natten. Det tog ett tag innan jag hittade dit, men lyckligvis hade jag med mig en väldigt detaljerad karta. Utan den hade jag garanterat gått vilse! :S

På eftermiddagen gav jag mig iväg till Forum (det var faktiskt ganska lätt att hitta dit). Jag ställde mig i jättekön som hade bildats trots att insläppet inte ens hade börjat. Jag har nog aldrig sett så många personer med extrema hårfärger som jag såg när jag stod i kö ;)

Efter ett tag började kön röra på sig, och när jag väl kom in fick jag en jättebra ståplats några meter från scenen.

Inledningsvis spelade förbandet (Prima donna), och sen inleddes konseten med "21st century breakdown". Jag hoppade upp och ner och sjöng (kanske lite väl högt...) och var i total extas! Idag har jag träningsvärk i ben och armar...

Från "Breakdown"-albumet spelades: "21st century breakdown", "Know your enemy", "The static age", "East jesus nowhere", "Before the lobotomy" och såklart "21 guns". Jag blev lite besviken på att de inte spelade fler låtar från "Breakdown", det är ju trots allt deras nyaste album. Jag hade hoppas på att de skulle spela min favoritlåt "Restless heart syndrome", men de gjorde de tyvärr inte.. :(

Från "Idiot"-albumet spelades: "Holiday", "American idiot", "St Jimmi", "We are the waiting", och givetvis "Boulevard of broken dreams".

I övrigt spelades "Longview", "Hitchin a ride", "Minority", "Basket case" och "Brain stew". De gjorde även en jättrolig version av "King for a day", Tré klädde ut sig till tjej :D

Konserten avslutades med att Billie-Joe gjorde jättefina akustiska versioner av "Macys day parade" och "Time of your life".

Det var verkligen en fantastisk konsert, jag hade jätteroligt och nästan alla spår av ångest var totalt utplånade under större delen tiden. Jag trodde att jag skulle må dåligt av att vara instängd i ett hav av människor, men på något sätt besvärade det mig inte (antagligen för att jag var i extas).

När konserten var över var det som om jag föll ner i ett svart hål bestående av oändligt tomhet. Eftersom jag hade varit så glad och förväntansfull var fallet mot nedstämdheten fruktansvärt plågsamt.
Tidigare har jag haft något att se fram emot, något att längta till. Nu återstår bara mitt vanliga liv, min ständiga kamp mot ångest och nedstämdhet.
Min vardag kantas av tvära kast, jag kan vara så glad att det känns som om att jag ska gå sönder för att nästa timme vara så nedstämd att jag knappt orkar gå ut...

Det värsta med att må bra är att jag mår så fruktansvärt dåligt när jag når botten igen.