Förvriden logik och tunga ögonlock

Jag är nyss hemkommen från veckans färdighetsträning och jag är fruktansvärt trött.

Veckans FT-uppgift är att vi ska hitta fördelar och nackdelar med att använda sig av destruktivt beteende i en krissituation. Det vi ska komma fram till är att det är föga fördelaktigt att t.ex. skada sig själv när man mår dåligt.

Ibland känns det som om självskadandande är en del av min identitet; jag har trots allt använt det som primär stå-ut-färdighet i flera år. Jag vill bli av med mitt självskadebeteende, men det finns en del av mig som vill fortsätta. Självskadande är min perfekta drog; det lindrar min ångest och ger mig en falsk känsla av kompetens. Jag känner mig duktig när jag skär mig, och oduglig när jag inte gör det. Jag är fullt medveten om de logiska bristerna i föregående resonemang; jag vet på någon nivå att man inte är duktig när man skär sig och att man inte är kompetent. Jag försöker "komma på bättre tankar", men det pågår en ständig kamp inom mig; kampen mellan den friska och den sjuka Josefin. Den friska delen av mig vill bygga upp ett liv som jag kan trivas med, jag vill känna att jag kan prestera, jag vill inte vara en slav under min sjukdom. Men den sjuka delen av mig finns ständigt där och påminner mig om hur mycket lättare det blir att existera när man skadar sig själv regelbundet.

Jag går i DBT för att jag vill bli frisk, men alltför ofta låter jag min sjuka sida få som den vill. Jag hoppas verkligen att jag kan bli självskadefri under en period som varar längre än två veckor (vilket är mitt nuvarande rekord). Jag vill, och jag hoppas att viljan tar mig hela vägen fram.