Bergochdalbana men betoning på "dal"

Gårdagen var inte enbart negativ, men den var inte varit särskilt positiv heller.

Gårdagen började med att jag gick upp tidigt och släpade mig iväg till lasarettet för att ta blodprov. När detta var avklarat gick jag hem och åt lunch, för att sedan ta mig till veckans FT.
Redan när FT:n började kände jag att jag mådde dåligt, och i takt med att minuterna tickade iväg kände jag hur min kropp började skaka; först skakade endast mina fingrar, och sedan började mina händer skaka, etc. Till slut kändes det som om jag inte kunde andas, så jag reste mig upp och gick ut ur rummet. När jag väl hade kommit ut ur rummet satte panikattacken igång på riktigt. Jag skakade i hela kroppen och hade svårt att andas. Lyckligtvis lyckades jag ta mig in i FT-rummet igen så att jag kunde be om hjälp.
En av terapeuterna satte sig ner med mig utanför rummet och gjorde andningsövningar tillsammans med mig tills det att jag hade lyckats lugna ner mig.

När jag lämnade psyk återvände paniken, men jag klarade av att ta mig hem. Väl hemma tog jag stesolid och bestämde mig sedan för att gå till akuten. Gårdagen var en regnig dag, så det var blöta löv precis överallt på marken. För att komma till akuten måste jag gå igenom ett grönområde. Efter stesoliden och panikattacken var jag inte helt klar i huvudet, så jag ramlade. Jag reste mig upp, tog några steg, kände efter i jackfickan och upptäckte att jag hade tappat min husnycklar. Jag minns inte särskilt mycket efter det, det enda jag kommer ihåg är att jag fick panik och att jag till slut tog mig ända fram till psyaktuen. När sköterskan öppnade dörren var jag totalt paniksalgen och här försvinner mina minnen.
När jag "vaknade upp" igen låg jag på en brits i ett undersökningsrum med en bandagerad arm. Jag kommer även ihåg att jag låg skakade våldsamt och att jag pratade om mina nycklar.

När jag hade lugnat ner mig hjälpte en jättesnäll sköterska mig att leta efter min nycklar, men eftersom jag hade tappat dem på en gräsmatta full med löv var det som att leta efter en nål i en höstack. Sköterskan ringde en låssmed, och när hon fick tag på en sådan berättade hon att jag var tvungen att betala 1 700 kr kontant för att få mitt lås uppbrutet. När jag hörde detta blev jag skräckslagen. Min första tanke var: "hur ska jag kunna få fram så mycket pengar ikväll?". Ångesten var alltså total när jag begav mig hem.

Väl hemma kom jag på att jag inte har hämtat ut min extranyckel (vi har precis gjort dörrbyte i bostadsrättsföreningen). Lyckligtvis fick jag tag på extranyckeln och kunde därför ringa upp låssmeden och berätta för honom att jag inte behövde hans tjänster. Det var så obeskrivligt lättande att jag fick tag i extranyckeln. Jag hade verkligen tur...

Gårdagen var hemsk.