Igår läste jag om vilka medicinska konsekvenser bulimi har, och dessa vill jag verkligen inte drabbas av.
Nu har det gått så långt att jag hetsäter och kräks fyra till fem dagar i veckan, och jag kan helt enkelt inte sluta.
Jag gör mitt bästa för att äta balanserade måltider, men så plötsligt slår ångesten in över mig som en jättevåg och då kan jag inte stå emot längre. Jag äter, och jag kräks.
Kräkningarna både ger och tar; de får mig att känna mig lugn, men de får mig att känna mig värdelös och äcklig. Hur mycket jag än kräks stannar min ångest inne i mig, den vill inte komma ut, varken som blod eller kräkningar.
Jag vill så gärna må bra, men ibland känns allt så fruktansvärt hopplöst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den där jävla maten alltså... Jag hoppas att du kan finna andra vägar snart!
SvaraRaderaKram!
har du någon hjälp mot bulumin? kan du prata med det om Åsa? eller har du någon annan hjälp. önska du inte hade det så gumman. förstår att det är svårt och jobbigt. massa kramar <3
SvaraRaderaCharlyene: Jo, jag hoppas verkligen att jag hittar ett annat sätt att hantera min ångest på, jag är så fruktansvärt trött på att kräkas..
SvaraRaderaNathalie: Nej. Åsa och jag pratar om det, men hon föredrar att jag hetsäter framför att jag skär mig, så just nu vill hon inte att vi ska jobba med mitt matmissbruk.
Kramar till er båda! <3