Jag har tidigare skrivit på bloggen att jag ibland "försvinner" och sedan vaknar upp på en plats som jag inte har en aning om hur jag har kommit till. Åsa kallar detta dissociation, men på senare tid har jag haft anledning att tvivla på att jag dissocierar under de perioder då jag försvinner.
Det händer att jag dissocierar när jag är med mig pojkvän. Han säger att jag "stänger ner" så till vida att jag inte rör mig och att jag inte svarar på tilltal. Jag brukar ha väldigt suddiga minnen av dessa episoder; det enda jag brukar minnas är känslan jag upplever precis innan jag dissocierar. Det känns som om jag ligger på botten av en sjö och tittar upp; allt är avlägset och obetydligt, sen försvinner jag. Min pojkvän har berättat att jag inte är borta så länge, jag brukar vakna till liv igen efter någon minut.
Ibland kan jag göra saker när jag försvinner, jag har t.ex. lyckats ta mig hem från universitetet en gång trots att jag inte minns hur det gick till. Kanske dissocierade jag, men om jag blir helt livlös när jag dissocierar, hur kunde jag då ta mig hem?
Min pojkvän är övertygad om att jag har dissociativ identitetsstörning (DID), eftersom jag vid ett tillfälle bytte personlighet då jag var med honom. Han har berättat att jag var extremt våldsam och fysiskt stark när jag bytte personlighet; jag sparkade och slog honom samt sa elaka saker. Jag är ingen våldsam person, och jag har inget minne av den episod som min pojkvän beskrev.
Åsa är övertygad om att min pojkvän ljuger, men varför skulle han göra det? Det känns skrämmande att veta att jag har en så hemsk person inom mig, men uppenbarligen finns hon där. Kanske är det så att hon kommer fram när jag "försvinner"? Det är en väldigt skrämmande tanke...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kanske Åsa helt enkelt inte vill tro på dig (och därför påstår att din pojkvän ljuger), för det skulle innebära att hon har fel... Och det är ju sällan något som psykpersonal går med på.
SvaraRaderaJo, det har du rätt i..
SvaraRaderaKram!
Usch så läskigt...
SvaraRaderaDet är mkt man inte vetat fanns innan som man får veta i alla bloggar man läser.
Det ger ju insikt och förståelse för mkt hos mig själv.
Både bra och dåligt =)
Hej! Hittade nyss hit och ska läsa runt lite mer! Men det här inlägget måste jag kommentera, för vet du... jag har varit likadan en period. Jag dissocierade så starkt att jag också fick fler personligheter. Min (dåvarande) pojkvän berättade hur jag blivit aggressiv, nästan försökt döda honom osv, men jag minns inte ett skvatt! Det är en mycket märklig känsla och jag kände ibland att jag inte visste vad jag skulle lita på. Inte kunde jag vara sån där!?
SvaraRaderaHan trodde också jag var multipel, men faktiskt så gick det här över och nu blir jag inte sådan där mer *peppar peppar*
Ville bara säga att jag känner igen mig, och lider med dig. Och ge dig lite hopp om att det kanske försvinner - även för dig.
KRAM på dig :)
Cosmo: Jo, det är intressant att läsa om hur andra har det. Precis som du skriver kan det resultera i att man förstår sig själv bättre.
SvaraRaderapuffan: Kul att du har hittat hit! :)
Jo, det är verkligen hemskt när man inte känner att man har kontroll över sitt beteende. Tanken på att det finns någon annan inom mig skrämmer mig ofattbart mycket.
Det känns hoppfullt att läsa att du inte längre lider av personlightetsbyten. Jag hoppas verkligen min andra personlighet försvinner i takt med att jag blir frisk.
Kramar till er båda! <3