Jag känner mig förankrad i verkligheten igen, vilket är en stor lättnad. Ibland blir jag lite yr och förvirrad, men det försvinner ganska snabbt igen.
Under den gångna veckan har självskadeimpulserna varit lite lättare att hantera än de brukar vara. Men hetsät-impulserna har tyvärr varit fruktansvärt svåra att stå emot. Jag antar att mina självskadeimpulser helt enkelt har bytt bostad och blivit hetsät-impulser istället.
Den kemiska kicken jag får när jag hetsäter och kräks likar den kemiska kick jag får när jag självskadar. Jag hetsäter inte alls lika mycket som jag gjorde för några veckor sedan, men jag måste ständigt ha koll på mig själv för att se till att jag äter "lagom". Om jag anser att jag har ätit för mycket så blir jag arg på mig själv och tänker: "jag har redan förstört allt, så jag kan ju lika gärna äta lite mer...".
När jag har ångest tänker jag inte klart. Det gör så ont att jag är beredd att göra i stort sätt vad som helst i utbyte mot en liten stunds lindring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känner verkligen igen det där med maten. Det är allt eller inget. Minsta lilla snedsteg så kan man väl lika gärna trycka i sig mängder kräkas, och börja om imorgon? Men så blir det lätt varenda dag...
SvaraRaderaJo, verkligen! Precis som du skriver är det svart eller vitt, och det blir att man hetsäter alldeles för ofta..
SvaraRaderaJag hoppas att det blir bättre för oss båda.
Kram!
Känner verkligen igen mig!
SvaraRadera