Idag har jag varit och pratat med Åsa.
Jag visste att hon var besviken på mig, men jag anade inte hur orolig hon faktiskt är. Trots att jag inte har självskadat på snart två veckor, och att jag inte hetsäter lika ofta väljer jag fortfarande destruktivitet framför det stå-ut-färdigheterna.
Åsa och jag kom fram till att jag gör så många dumma saker för att jag vill att hon ska lämna mig. Hon sa att det är ett "klassiskt" borderline-probelm; en del av mig är livrädd för att hon ska lämna mig, och en annan del av mig försöker få henne att lämna mig så att jag ska slippa oroa mig för att hon ska överge mig. Om hon lämnar mig kommer jag få det jag innerst inne vet bekräftat; att alla lämnar mig förr eller senare.
Jag har blivit så besatt av Åsas och min relation att min värld roterar kring denna. Min panik och separationsångest blir svårare och svårare att hantera. Jag önskar att jag kunde lita på henne, men det kan jag inte. Det är så fruktansvärt svårt för mig att lita på andra människor
Jag och Åsa kom fram till att vi ska tänka om, och att vi ska börja jobba tillsammans igen. Som det är nu jobbar Åsa med att försöka hjälpa mig, och jag jobbar med att hitta nya sätt att var destruktiv på..
Det kändes bra att prata ut med Åsa, nu känner jag mig lite mer hoppfull. Hon har inte lämnat mig än, trots att jag har betett mig som en idiot, och det betyder mycket för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner så igen mig i det där. Jag har varit så ibland att jag lämnar andra innan dom lämnar mig. Nu har jag hittat ett nytt guldkorn, Jennie, och jag är livrädd att hon ska lämna mig vilket jag vet att hon kommer göra. Så ibland när jag känner att jag har varit jobbig för henne (vilket hon aldrig skulle erkänna att jag är) så vill jag hålla mig borta från henne ett par dagar bara för att hon ska få distans och "avlastning" så hon ska orka med mig mer och längre.
SvaraRaderaDet låter sjukt när jag skriver det så här. Försöker tänka om men det är SÅ svårt!
Kram
Jo, visst låter det sjukt när man skriver det, men tyvärr blir tankarna sanning när man tänker dem.
SvaraRaderaJag och Åsa har bestämt att jag ska skriva en wisemind-lapp när jag inte är högt i känsla. På wisemind-lappen ska jag skriva allt som jag egentligen vet; att alla inte hatar mig, etc.
När jag blir rädd ska jag läsa lappen och försöka låta bli att tänka på relationer under 20 minuter. Jag får se om det funkar eller inte..
Just nu kommer jag på mig själv med att undvika relationer för att jag inte ska bli lämnad.
Kram på dig!
Känner igen mig enormt mycket i det du skriver om din relation till terapeuten. Trodde jag var ensam om att känna så! I våran DBT-grupp kommer båda gruppterapeuterna bytas ut efter jul och jag tycker det känns enormt påfrestande. Den ena av dem ska dessutom gå i pension och separationsångesten är redan stor, trots att det är flera månader kvar tills dessa.
SvaraRaderaDin terapeut har ju också skrivt på ett kontrakt, så hon får ju inte lämna dig, det kanske kan vara en trösterik tanke?
Kram
Usch vad jobbigt! :(
SvaraRaderaJag förstår att det måste kännas jobbigt! För ett tag sedan gick min läkare i pension, och trots att jag inte tyckte om honom tyckte jag att det var jättejobbigt. Varje separation är en jobbigt separation antar jag...
Jag försöker tänka på att min terapeut inte "får" lämna mig, men då tänker jag automatiskt: "vad händer när tiden går ut? Kommer hon att vilja förnya vårt kontrakt?". Jag har ett halvår kvar på mitt kontrakt, men jag har redan panik..
Kram!