Mitt val

Igår hade jag så ont i halsen att jag knappt kunde sova (trots att jag hade tagit stilnoct), och idag är det inte mycket bättre. Jag lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan med hjälp av smärtstillande, stesolid och mycket sömn. Min ångest är svår, men inte så svår att jag känner mig i riskzonen för en panikattack. Jag känner mig stressad inför allt och inget, och allt känns så otroligt övermäktigt.

På sistonde har jag inte skurit mig lika mycket som jag brukar göra, men tyvärr har jag inte ersatt skäradet med DBT-färdigheter, jag har ersatt det med hetsätande istället. När jag hetsäter äter jag inte extremt mycket, men jag äter tillräcklig mycket för att jag ska känna ett tvång att kräka upp allt igen. Jag har egentligen alltid avskytt att kräka (men ibland kan det kännas befriande), men jag känner mig nästan alltid lugn när jag har gjort det.
Åsa är orolig för mitt hetsätande, men är helt på det klara med att detta är att föredra framför skärande. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, på många sätt är hetsätandet mer skadligt för mig än skäradet, eftersom det förstnämnda skapar en obalans i kroppen. Om jag kräker upp det jag äter får inte kroppen tillräckligt mycket näring, och då mår jag sämre på lång sikt.

Det bästa vore givetvis att jag varken skar mig eller hetsåt, men det är inte så enkelt. Jag har fortfarande inte hittat någon stå-ut-färdighet som fungerar när jag mår riktigt dåligt, så om jag inte skär mig tar jag till hetsätande i min kamp mot ångesten.

Just nu känns det som om jag måste göra ett val; fortsätta med hetsätandet och dra ner på skärandet, eller dra ner på hetsätandet och börja skära mig lite oftare igen. Jag önskar verkligen att jag hittar ett sätt att hatera min ångest på ett adekvat sätt, men just nu känner jag mig tvungen att välja mellan destruktiv och destruktiv. Efter en del funderande har jag kommit fram till att jag tycker att hetsätandet är värre än skärandet, men jag vet att Åsa inte kommer att hålla med mig.