Ett Borderlinemonster med relationsproblem

På sistonde jag känt mig som ett Borderlinemonster. Det känns som om allt jag gör blir fel; varje konstig blick någon ger mig får ångesten att bryta ut. Jag övertolkar allt som sägs och inte sägs till mig, och slutsatsen jag kommer fram till är att de flesta tycker illa om mig. Åsa vill inte kalla detta för paranoia, men jag tycker knappast att det finns en bättre etikett att sätta på just denna del av min problematik.

Det ledsamma är att det blir svårt för mig att bygga hållbara relationer till andra människor när jag har det såhär. Jag vet att jag borde lita på vad människor säger till mig och ignorera alla tvetydiga icke-verbala signaler. Jag antar att jag skyddar mig själv genom att göra som jag gör; jag försvinner in i en bubbla och vägrar att släppa in andra.

Jag vet att jag är rädd för att jag ska bli lämnad, men det förvånar mig att jag har blivit så besatt av tanken på att Åsa kommer att lämna mig. Jag antar att det kan bero på att hon inte får ut något av vår relation; med vänner är det ju så att båda får ut något av relationen, annars hade man inte varit vänner. Relationen med Åsa är annorlunda, hon är inte min vän, och det enda som motiverar henne till att ha en fortsatt kontakt med mig är det faktum att jag är en del av hennes arbete som hon får lön för. Jag är beroende av henne och hon är inte beroende av mig. Det är så fruktansvärt skrämmande att det är på detta sätt.

Jag trivs inte när det är obalans i relationer, jag vill att båda parterna ska vara lika "beroende" av varandra, i sådant fall är det mindre sannolikt att personerna ska vilja lämna varandra. Det stör mig obeskrivligt mycket att Åsa har makten i vår relation. Men jag antar att jag måste börja vänja mig vid tanken på att vår relation inte går att kontrollera.