Er beröring lever kvar i mina mardrömmar

Vekans FT-hemuppgift har fått mig att tänka till. Jag har väl alltid vetat att jag självskadar för att jag vill ha uppmärksamhet, men jag har aldrig förstått hur viktig negativ uppmärksamhet är för mig.

Jag har alltid var lite för villig att visa upp mina skärsår. Det finns en del av mig som tycker om att se andra människors uppenbara obehag och förskräckelse när de föga diskret stirrar på mina sår.
Men det som jag egentligen vill visa upp är min inre smärta; min PTSD. Jag kan visa skärsår, men jag kan inte visa hur det känns när man ser någon som påminner om honom eller honom, när jag kastas in i minnen, minnen som vänder ut och in på hjärnan, minnen som får mig att vilja banka huvudet mot en vägg. Jag kan inte förklara hur det känns när minnena är så tydliga att man nästan kan röra vid dem, hur plågsamt det är att inte kunna sudda bort bilderna från min näthinna. Jag kan inte förklara den stickande ångest som lägger sig över mig som en tät dimma varje gång jag ser en motorcykel som påminner om din motorcykel, hur det känns när en man framför mig har en gångstil som påminner mig om din gångstil.

Din glasartade blick. Din onska. Din manipulation Ditt svek.

Du som utnyttjade ett barn.
Du som utnyttjade en vilsen tonåring.

Er beröring lever kvar i mina mardrömmar.

Jag kan visa mina skärsår för världen, men jag kan inte visa den smärta som ligger begravd i mitt inre.