När paranoia blir ett försvar

Igår pratade jag ut med Åsa om...allt.

Jag berättade att jag upplever att hon ser mig som en värdelös patient som inte gör några som helst framsteg. Jag berättade även att mina paranoida tankar säger till mig att hon hatar mig och att hon kommer att lämna mig av denna anledning.

Åsa sa till mig att försöka se till fakta, att det inte är sannolikt att hon hatar mig. Tyvärr är jag för ångestfylld för att ta in fakta just nu. Jag är så rädd för att bli lämnad att hela min hjärna gör uppror.
Åsa sa att hon upplever att min paranoia är en slags försvar på så sätt att jag tror att hon hatar mig p.g.a. att jag inte ska behöva investera i vår kontakt. Om hon lämnar mig kan jag ju gå tillbaka till mitt "gamla liv", och det finns säkert en del av mig som vill göra det.

Det var väldigt jobbigt för mig att prata med Åsa om min paranoia, speciellt när hon sa att jag "invaliderar" henne när jag gör en massa antaganden om hennes tankar kring mig.
Samtalet gjorde så fruktansvärt ont.