"I hope you had the time of your life..."

Nu är jag hemma igen. Gårdagen var helt fantastisk! :)

På förmiddagen åkte jag in till Köpenhamn och checkade in på det hotell jag skulle bo på under natten. Det tog ett tag innan jag hittade dit, men lyckligvis hade jag med mig en väldigt detaljerad karta. Utan den hade jag garanterat gått vilse! :S

På eftermiddagen gav jag mig iväg till Forum (det var faktiskt ganska lätt att hitta dit). Jag ställde mig i jättekön som hade bildats trots att insläppet inte ens hade börjat. Jag har nog aldrig sett så många personer med extrema hårfärger som jag såg när jag stod i kö ;)

Efter ett tag började kön röra på sig, och när jag väl kom in fick jag en jättebra ståplats några meter från scenen.

Inledningsvis spelade förbandet (Prima donna), och sen inleddes konseten med "21st century breakdown". Jag hoppade upp och ner och sjöng (kanske lite väl högt...) och var i total extas! Idag har jag träningsvärk i ben och armar...

Från "Breakdown"-albumet spelades: "21st century breakdown", "Know your enemy", "The static age", "East jesus nowhere", "Before the lobotomy" och såklart "21 guns". Jag blev lite besviken på att de inte spelade fler låtar från "Breakdown", det är ju trots allt deras nyaste album. Jag hade hoppas på att de skulle spela min favoritlåt "Restless heart syndrome", men de gjorde de tyvärr inte.. :(

Från "Idiot"-albumet spelades: "Holiday", "American idiot", "St Jimmi", "We are the waiting", och givetvis "Boulevard of broken dreams".

I övrigt spelades "Longview", "Hitchin a ride", "Minority", "Basket case" och "Brain stew". De gjorde även en jättrolig version av "King for a day", Tré klädde ut sig till tjej :D

Konserten avslutades med att Billie-Joe gjorde jättefina akustiska versioner av "Macys day parade" och "Time of your life".

Det var verkligen en fantastisk konsert, jag hade jätteroligt och nästan alla spår av ångest var totalt utplånade under större delen tiden. Jag trodde att jag skulle må dåligt av att vara instängd i ett hav av människor, men på något sätt besvärade det mig inte (antagligen för att jag var i extas).

När konserten var över var det som om jag föll ner i ett svart hål bestående av oändligt tomhet. Eftersom jag hade varit så glad och förväntansfull var fallet mot nedstämdheten fruktansvärt plågsamt.
Tidigare har jag haft något att se fram emot, något att längta till. Nu återstår bara mitt vanliga liv, min ständiga kamp mot ångest och nedstämdhet.
Min vardag kantas av tvära kast, jag kan vara så glad att det känns som om att jag ska gå sönder för att nästa timme vara så nedstämd att jag knappt orkar gå ut...

Det värsta med att må bra är att jag mår så fruktansvärt dåligt när jag når botten igen.