Är detta ett liv?

Det enda jag gör just nu är att kämpa. Jag kämpar mot mina självskadeimpulser.

Jag får ta en minut i taget för att orka. Jag vill inget hellre än att ge efter och misslyckas. Alltför ofta tvivlar jag på att jag kommer att bli frisk; kanske är jag helt enkelt ett hopplöst fall? Kanske kommer det "worst case scenario" som Åsa målar upp bli verkligen; att jag blir beroende av den uppmärksamhet jag får av psykiatrin och att jag blir en patient som ingen kan hjälpa?
Åsa säger att hon kan se att jag kämpar, men kanske är det så att jag inte kommer att kunna kämpa bort min destruktivitet?

Ibland frågar jag mig om det liv som jag lever ens kan kallas för ett liv. Jag är trött på att kämpa mot min sjuka sida, jag är trött på att allt är så fruktansvärt svårt.
Jag vet att det inte är meningen att det ska vara enkelt att bli av med en BPD-diagnos, men jag trodde inte heller att det skulle vara så svårt som det faktiskt är.

Nu är det snart ett år sedan jag fick min diagnos, och det är inte förrän nu har jag insett vad BPD verkligen innebär. Tillsammans med Åsa har jag upptäckt sidor av mig som jag inte visste fanns; och det är inga trevliga sidor jag har upptäckt. Det finns mycket i mig som är sjukt, och de sidor som är "sjukast" är sidor som jag tidigare inte klassat som "sjuka".

Jag är trött på att kämpa, men jag tänker inte ge upp. Jag vet inte ens om resultatet av mina samlade ansträngningar kan kallas ett liv.