Nu har jag äntligen fått en kallelse till min nya PAL (Personlig Allmän Läkare). När jag öppnade brevet och läste namnet kände jag genast igen det. Jag kom ihåg att jag har träffat läkaren i vinras på psykakuten. Jag minns honom som vänlig och empatisk, men osäker.När jag träffade honom hade jag självskadat och vill höja min antispykotiska medicindos. Han pratade med mig om det och bad mig sedan att gå ut och sätta mig i korridoren så att han kunde ringa bakjouren och be om råd. När han var klar med sitt telefonsamtal pratade vi en stund till, och därefter bad han mig att gå ut i korridoren än en gång så att han kunde ringa bakjouren igen. Jag har för mig att han ringde bakjouren tre gånger (!) innan han fattade ett beslut angående min medicinering. Men det var ju bra att han var noggrann..
Det var ett tag sedan jag träffade honom på akuten, så jag får hoppas att han känner sig lite mer självsäker när jag träffar honom på måndag.
vet inte riktigt vad ska säga. men måste säga att du är så fin.
SvaraRaderajag hoppas det kommer gå bra, ska tänka på dig! <3
Tack snälla du för din kommentar. Jag skulle också vilja radera en del från mitt minne om det skulle gå. Tyvärr så går det inte så då tror jag mer på acceptans. men för att jag någon gång ska kunna acceptera det så tror jag att jag måste ta upp det, titta på det, vrida och vända på det för att sedan kunna packa ner det i en svart låda där det får vara för all framtid. Men som sagt, då behöver jag ta upp det och titta på det först hur ont det än kommer göra.
SvaraRaderaKramkram
Nathalie: Tack! <3
SvaraRaderaJag tycker att du är fin!
Maria: Jo, det är en klok tanke. Man önskar bara att det inte hade gjort så ont att titta på allt som ligger begravt i ens inre.
Många kramar till er båda! <3