När jag pratade med Sofia i fredags sa hon att hon hade anat att jag var psykiskt sjuk. Hon tyckte att jag kunde lite för mycket om sådant som "friska" ofta inte vet särskilt mycket om. Mitt sätt att prata och ställa frågor under föreläsningar hade alltså avslöjat mig.
Åsa vill att jag ska dölja min sjukdom efter bästa förmåga, men uppenbarligen så klarar jag inte av det. Kanske finns det en skam i att vara sjuk, men jag anser fortfarande att det är bättre att jag är mig själv. Om jag ska försöka vara en person som inte syns och hörs, som är så vanlig som man kan bli, måste jag göra våld på mig själv. Det är jag helt enkelt inte beredd att göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag ser ingen skam i att vara psykiskt sjuk. Nej, det är inte kul... Men varför ska vi skämmas, egentligen?
SvaraRaderaVarför kan vi inte bara få bete oss precis som vi vill istället?
Just nu är jag arg på Åsa...
Nej, precis! Man är som man är, och man har ju det jobbigt nog. Man ska inte behöva skämmas också.
SvaraRaderaVarför skulle du dölja att du är psykiskt sjuk? Har man en böld på magen så åär det ju lätt att dölja under kläder men det är svårare att dölja att man åär psykiskt sjuk för det skulle innebära att man nästan skulle få ändra på hela sin personlighet. jag vet, man ÄR inte bara en diagnos blablabla, hur många gånger har man inte fått höra det? Men även om man inte ÄR en diagnos så är ändå min diagnos en del av mig och den påverkar mig till högsta grad. Jag har tankar som inte är friska, jag gör saker som inte är friskt...hur skulle jag kunna dölja det?
SvaraRaderaNe, fortsätt vara den du är och försök inte dölja något för då tror jag ångesten blir värre. Du är bra som du är. Som en psykolog sa till oss på DBT:n en gång "Var och en av er är perfekt för alla ni är unika och det finns ingen kopia av er"
Kram
Det är så svårt det där tycker jag. Det varierar så från dag till dag för mig. Vissa dagar kan jag känna att jag duger precis som jag är, med alla dom ärr sjukdomen gett mig, men vissa dagar vill jag bara vara en i mängden och skäms något oehört över mina ärr. Jag går nästan alltid i långärmat nu för tiden. För att jag orkar inte något annat. Jag orkar inte med blickarna och frågorna. Och jag märker en sån skillnad i bemötandet också. När jag går i långärmat är det ingen som tycker att jag är konstig, då är jag en av alla andra. Men om jag visar armarna blir jag betraktad helt annorlunda. Och det spär på hatet jag har emot mig själv, för vad jag gjort mot mig när jag var sjuk. Sedan beror det mycket på sällskapet också, vad jag väljer att ha på mig. Är det människor som jag känner mig trygg med och som vet min historia, då kan jag gå barärmad. Men kommer det nytt folk så åker koftan på.
SvaraRaderaTyvärr är det ju så att folk dömer en. Och jag försöker tänka att det säger mer om dom än om mig, men det är inte det lättaste.
Det är en jobbig situation med att vara psykiskt sjuk och ha en diagnos, vad den än må vara. För folk dömer och tänker. Ofrånkommligt så gör dom det. Sen är det upp till en själv hur man väljer att tolka det och hur man ser på sig själv.
Du är stark Josefin. Och du ska inte tvingas att göra något som du inte vill. Åsa borde istället stötta dig i dom valen du gör tycker jag. Så gjorde min dbt-terapeut. Valde jag att gå i kortärmat på stan, tyckte hon att jag var modig och vi jobbade med alla känslor som väcktes i just den situationen.
Stå på dig och stå upp för dig själv! För du är bra precis som du är.
Kramar Karolina <3
ps. ursäkta den lååånga och svamliga kommentaren...
Maria: Jo, visst får man höra hela tiden att man inte är sin diagnos, men när man har en personlighetsstörning är sjukdomen så djupt rotad att den blir svår att dölja. Det känns så oerhört fel att spela teater och att försöka vara någon man inte är, bara för att samhället vill att det ska vara så.
SvaraRaderaKarolina: Mitt "problem" har alltid varit att jag inte har känt något behov av att dölja min ärr på sommaren. Om det är varmt vill jag gå i kortärmad tröja, jag tycker att jag har rätt till det. Kanske borde Åsa visa respekt för mina val, men precis som du skriver får det konsekvenser när man visar ärr, folk bemöter en annorlunda. Åsa vill inte att jag ska bli en "outsider" p.g.a. mina ärr. Hon tjatar på mig att jag ska ha långärmat, för min egen skull.
I slutändan måste jag göra mina egna val, och vara den person som jag är.
Du behöver inte be om ursäkt, du skrev verkligen en tänkvärd kommentar! :)
Många kramar till er båda! <3