Jag vill inte sluta på DBT:n, men just nu är jag så fruktansvärt trött på den. Jag är trött på att ständigt känna mig värdelös och otillräcklig, jag är trött på att känna mig som en värdelös patient som inte gör några framsteg överhuvudtaget.
När jag träffar Åsa känner jag mig alltid tråkig och ointressant, och hon bekräftar mina tankar genom att ge uttryck för att hon är trött på att göra kedjeanalyser.
Enligt DBT-reglerna måste man göra en kedjeanalys om patienten har skadat sig sedan förra terapitillfället. Eftersom det sällan går en vecka utan att jag skadar mig, så jobbar jag och Åsa nästan undantagslöst med kedjeanalyser. Jag förstår att hon tycker att det är tråkigt, men jag är ju inte där för att underhålla henne, jag är där för att jag ska få hjälp!
För några dagar sedan tänkte jag på alla de gånger jag har försökt att bli frisk. Jag har träffat fyra olika psykologer som inte har kunnat hjälpa mig. Förvisso har jag inte gått i terapi särskilt länge hos någon av dem, men varje gång har jag tänkt: "nu ska jag bli frisk". Två av psykologerna jag gick till var totalt värdelösa, en av dem avskydde jag, och den fjärde ansåg inte att han kunde hjälpa mig.
När jag började gå i DBT kändes det som om jag äntligen hade hittat rätt behandling och rätt behandlare, men nu tvivlar jag än en gång på att jag någonsin kommer att bli av med mitt självdestruktiva beteende.
Sedan jag började gå i DBT har jag gjort framsteg, men Åsa vill bara fokusera på mina misslyckanden. Jag vet att det är hennes jobb att driva mig framåt, men ibland hade det varit trevligt att höra att jag är duktig, eller att hon förstår att jag gör mitt bästa.
Varken hon eller jag förstår mitt självskadebeteende. När vi gräver i det stöter vi ofta på mina olika former av självhat, och Åsa kan inte förstå varför jag hatar mig själv. Ibland vill jag bara skrika "för att det är så!".
Hon placerar mig i en "borderline-mall", och så fort något händer som inte är typiskt för borderline-patienter (t.ex. att jag hallucinerar), så hittar hon på någon fin bortförklaring och säger: "det kommer att försvinna när du lär dig att kontrollera dina känslor". Enligt Åsa har jag borderline och inget annat. Punkt.
Ibland önskar jag att hon kunde vara lite mer öppen för att jag faktiskt inte bara har en "klassisk" BPD-problematik. Jag vet inte vad jag ska säga för att få henne att förstå...
Jag är trött på att vara en värdelös patient, jag är trött på att inte göra framsteg. Jag vill sluta skada mig, men det är så fruktansvärt svårt, så otroligt mycket svårare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Min f.d. läkare sa till mig att det är när jag funderar på att hoppa av terapin som den börjar fungera. Jag hoppas att han har rätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
när jag läser detta, så undrar jag, har du berättar för Åsa hur du känner? säger hon aldrig något som du är duktig, det var modigt gjort? jag tror inte hon tycker det är tråkigt. hon har ju valt jobbet, och då måste man också vilja. det bästa är nog att säga/skriva vad du känner till henne! kram ta hand om dig vännen :) / N
SvaraRaderaJag har sagt till henne att jag känner mig som en dåligt DBT-patient, och hon sa inget speciellt. Men du har rätt i att man alltid kan vara tydligare...
SvaraRaderaNej, hon brukar inte ge mig komplimanger särskilt ofta, det händer, men det är sällsynt :/
Hon har sagt att hon tycker att det är tråkigt att jobba med mig när jag har självskadat, vilket jag tycker är lite märkligt. Precis som du skriver är det ju hon själv som har valt jobbet...
Kram tillbaka! <3
Jag håller med din förra läkare, att det är när man vill börja hoppa av behandlingen som den börjar ge verkan på riktigt... För det är då det börjar bli jobbigt.
SvaraRaderaKasst sett så är det därför man skriver kontrakt, för att man inte ska kunna fly :/
Sedan tycker jag personligen att Åsa säger lite konstiga saker, men det är bara min åsikt. Och så till nästa sak: man kan inte vara en värdelös patient. Det finns inget som är en värdelös patient, du är ju där för att få hjälp och du har gjort framsteg (och det är inte menat att låta aggressiv, om du uppfattar mig som så). Jag förstår verkligen hur frustrerande det måste kännas att vara fast där du är nu, och jag är övertygad om att jag själv kommer sitta i en liknande rävsax och jobba med något och inte komma någonstans alls (räkna med många hatiska inlägg i framtiden)...
Men du är inte värdelös. Du har viljan att bli frisk, ni försöker bara hitta de rätta verktygen och det kommer ta tid. Du är inte där för att roa henne, du är där för att bli frisk, och hon har valt det där jobbet... Jag tror att hon säger att hon tycker att det är tråkigt för att hon vill provocera dig, och all brist på komplimanger kanske beror på att du inte gör som "hon" vill?
Lite som ett sådant där belöningssystem tänker jag... Hoppas du förstår hur jag tänker.
Och jag håller absolut med Nathalie, skriv/berätta för henne hur du känner.
Kram på dig <3
Ja, BPD-patienter har ju ofta en tendens att vilja fly..
SvaraRaderaJo, jag tycker att jag gör mitt bästa, och det borde ju betyda att jag inte är en värdelös patient, men jag blir så fruktansvärt osäker på mig själv när jag får höra att Åsa tycker att det är tråkigt att göra kedjeanalyser med mig :/
Jo, jag förstår hur du tänker, tyvärr har det motsatt effekt på mig; när jag inte får komplimanger blir jag osäker och nedstämd. Men jag antar att Åsa vet vad hon gör (jag hoppas det iaf).
Kram tillbaka! <3
Ja, jag tycker inte heller att det verkar vara ett särskilt bra vis... Jag tycker hon är alldeles för hård mot dig, men det är min åsikt...
SvaraRadera<3
Jo, det tycker jag också.
SvaraRadera<3
hej josefin. har tänkt mycket på det här inlägget, jag brottades med samma känslor själv när jag gick i dbt. funderar på att skriva ett inlägg om det i min blogg, är det ok om jag länkar till detta inlägg då?
SvaraRaderakramar karolina
Visst, det får du gärna!
SvaraRaderaKram tillbaka!