onsdag 30 september 2009

Dissociativ idetitesstörning?

Jag vet att jag har skrivit ett inlägg om ämnet för inte så länge sedan, men jag har funderat mycket kring detta.

Så länge jag kan minnas har jag känt mig som mer än en person. Det finns inga vattentäta skott mellan mina olika personligheter, det flyter ihop lite, men inte tillräckligt mycket för att jag ska räkna dem som samma person.

Av mina två personligheter finns det en "värdpersonlighet", en personlighet som nästan alltid brukar kontrollera mitt beteende. Men ibland när jag är väldigt rädd eller väldigt arg så byter jag personlighet. Det är svårt att förklara, men jag känner att jag blir helt annorlunda. Jag har en annan handstil och beter mig annorlunda. När jag skiftar till min "perifera" personlighet brukar jag känna hur jag bli känslokall, elak och aggressiv. Jag får någon slags storhetsvansinne och anser att det inte finns någon människa som är så bra och stark som jag. Denna personlighet är en stark kontrast till min "vanliga" personlighet, som istället är osäker, ångestfylld och självhatisk.
När jag skiftar "fullt ut" till min andra personlighet har jag senare inget minne av vad jag har gjort, det är som om mina minnen är inbäddade i en dimma.

Ibland kan jag känna av båda personligheterna, det känns som om de slåss om min kropp.

Jag har länge funderat på om det kan vara så att jag har en mild form av dissociativ identitetsstörning. Även Linda (min bästa vän) har funderat kring detta, trots att jag inte hade berättat för henne att jag har funderat mycket kring dissociativ identitetsstörning.

Jag tror som sagt inte att jag har störningen "fullt ut", men det är som sagt möjligt att jag har en mild form av denna.

2 kommentarer:

  1. Jag känner igen det där ganska väl. Mitt ex skiftade mycket tydligt mellan dom två personligheterna du pratar om. Och det var ofta hon inte kom ihåg saker hon sa eller gjorde när det blev som mest extremt. Ibland undrade jag om hon helt enkelt inte ville glömma det med flit, men det var också många bra saker hon inte kom ihåg...

    Har läst din blogg ganska länge nu och ville bara säga att jag gillar hur du skriver och framför dina känslor och åsikter i den. Intressant låter kanske lite opersonligt, men detta är ju internet trots allt :P

    SvaraRadera
  2. Jo, ibland kan det nog vara "bekvämt" att skylla på att man inte kommer ihåg. Men om det hade varit på låtsas hade hon nog endast glömt negativa saker...

    Tack för komplimangerna! :)
    Roligt att du läser min blogg, jag blir alltid lika glad när något tycker att min blogg är värd att följa! <3

    Kram på dig

    SvaraRadera