Paus och Paranoia

Under större delen av helgen var jag övertygad om att Åsa hatar mig och att hon längtar tills vårt kontrakt går ut. I måndags kväll kunde jag inte längre kontrollera mina känslor, så jag sökte Åsa på hennes personsökare för att ta reda på om hon hatar mig eller inte.
När hon ringde tillbaka lät hon trött och irriterad, och verkade inte vara på humör för ett snälla-hata-mig-inte-Åsa samtal. Precis som jag trodde så ville hon inte berätta huruvida hon hatar mig eller inte, hon sa att det var upp till mig att hantera sådana tankar. Hon sa även att hon har lagt märket till ett mönster angående mina hatar-du-mig samtal; varje gång vi har ett uppehåll i kontakten får jag för mig att hon hatar mig. Denna vecka hade vi ingen individualterapi eftersom Åsa var på kurs, därav paranoian.

Jag har faktiskt aldrig reflekterat kring det faktum att jag "flippar ut" så fort individualterapin blir inställd, men nu när Åsa påpekade det ser jag plötsligt sambandet.
Jag blir väldigt lätt fixerad vid vad folk tycker om mig, och jag har en tendens att anta det värsta (d.v.s. att de flesta människor hatar mig). Eftersom Åsa är en så viktig person i mitt liv just nu är jag extremt orolig för att hon ska börja hata mig och/eller lämna mig.

Jag vet att min paranoida tankar ger upphov till en massa problem, men jag vet inte riktigt hur jag ska få dem är försvinna.