Her faith walks on broken glass

Idag mår jag så vidrigt dåligt. Det värker i hela min själ och allting känns grått, tråkigt och meningslöst.

Jag har varit och hälsat på familjen i helgen, och igår kom jag hem. Direkt när jag kom hem kände jag mig konstig, jag kände mig inte som mig själv. Det kändes som att jag växlade mellan olika personer, och den ena person visste inte vad den andra hade gjort. Jag kommer ihåg att jag och Linda skickade sms till varandra, men det var svårt för mig att komma ihåg vad jag hade skrivit till henne. Ibland var det en personen som skrev till henne, och ibland var det en annan. Allt var så dimmigt och konstigt.
Det var flera år sedan jag upplevde något liknande, så jag självskadade och gick till psykakuten. De la om mina sår (inget av dem behövde sys), och sedan fick jag sätta mig och vänta på att få prata med en läkare. När jag satt där och väntade började jag känna mig som mig själv igen, det var som om dimman lättade.

Jag fick vänta i flera timmar på att få prata med en läkare, och när det var väl var min tur så hade jag tappat mig själv igen. Jag hade ingen ångest, men allt var så abstrakt och overkligt.
Läkaren och jag pratade en stund. Hon undrade om jag ville lägga in mig, och jag sa nej.
När vi var klara med vårt samtal fick jag gå hem. Klockan hade hunnit bli mycket, och jag skulle upp tidigt dagen efter (för att träffa min nya PAL). Jag tog mina ordinerade mediciner och somnade, medveten om att jag bara skulle få några få timmars sömn.

När väckarklockan ringde på morgonen hade inte mina mediciners sövande effekt klingat av. Jag tvingade mig att själv att stiga upp trots att allt snurrade. När jag hade rest mig upp förstod jag att jag var tvungen att lägga mig igen. Tyvärr hann jag inte ta mig till sängen innan jag svimmade. Jag ramlade på ett "bra" sätt och slog mig inte i huvudet. Jag tror att jag på något sätt lyckades dämpa fallet med händerna, men jag vet inte hur.
Jag lyckades ta mig tillbaka till sängen, och efter en timmes sömn lyckades jag stiga upp utan problem.

När jag anlände till psykiatrin och troget satt i väntrummet för att vänta på min PAL så dök han inte upp. Jag blev (såklart) övertygad om att han hatar mig (trots att han bara har träffat mig en gång) och att han inte ville träffa mig. Jag hade spenderat en halvtimme i väntrummet när han äntligen dök upp. Det visade sig att han hade tagit fel på tiden, han trodde att vi skulle träffas kl. 11 istället för kl. 10.30. En underbar start på dagen med andra ord!

Jag och läkaren pratade lite allmänt, och jag berättade om mina hallucinationer och mina panikattacker. Initialt vill han höja med min Seroquel-dos, men bestämde sig sedan (efter konsultation med en kollega) att det inte var en bra idé eftersom jag redan ligger på en hög dos. Men om jag forsätter att må sämre kommer dosen att höjas, och det känns bra.
Han ville även att jag ska ta blodprov för femtioelfte gången...

Dagen har varit fruktansvärt jobbig. Allt känns så ofattbart hopplöst. Jag ska försöka sova ett par timmar tros att jag vet att jag borde läsa till tentan.