Att misslyckas är inte ett alternativ

Idag träffade jag Åsa, och eftersom jag hade ett självskadefritt veckokort (!) så pratade vi om mina DBT-tvivel.
Jag berättade att jag tvivlar på om DBT:n kommer att kunna hjälpa mig att bli frisk. Åsa har tidigare berättat för mig att DBT bara fungerar 60% av alla patienter som provar det, så jag är rädd för att jag ska bli en av alla de patienter som inte blir hjälpt av DBT. När jag och Åsa pratade om detta sa hon att jag inte "får lov" att misslyckas med DBT. Tyvärr är det inte så enkelt att man blir frisk bara för att någon säger till en att man "måste" bli det, om det hade varit så hade min borderline försvunnit för länge sedan.

Jag har gjort framsteg under min tid som DBT-patient, och jag tycker att det är en vettig behandling. Jag kommer att försöka bli frisk med hjälp av DBT, men tydligen så blir bara 30% av alla som gå i DBT "friska". Det är även så att 30% av patienterna mår bättre efter DBT, men de blir inte helt friska. Åsa sa att det är möjligt att jag kommer att tillhöra den sistnämnda kategorin, men både hon och jag hoppas såklart att jag kommer att blir "frisk".

Det enda jag kan göra just nu är att göra mitt bästa, så får jag se vart det leder (så hurtigt och tillgjort det lät...).

Jag fick idag reda på att jag slipper grupparbetet, vilket känns bättre än bra. Åsa tyckte att jag hade tagit rätt beslut när jag bestämde mig för att göra en kompensationsuppgift. Det var ett tydligen ett klockrent wisemind-beslut. Det är bra att man kan göra någonting rätt.