Fel i sammanhanget

Jag har tänkt en hel del på mina f.d. kollegor på sista tiden.

För ungefär ett år sedan jobbade jag som forskningsassistent på psykologiska institutionen. Jag trivdes verkligen och tyckte om de personer som jag jobbade med. Min borderline-problematik påverkade mig så till vida att jag idealiserade de forskare som jag jobbade med. Jag tyckte att de var perfekta människor och att deras idéer var geniala. Min kollegor gav mig en identitet, och jag tog glädjefyllt emot den.

Jag har varit sjuk i nästan hela mitt liv, men någongång förra hösten blev jag riktigt sjuk. Under den tid då det var som värst jobbade jag fortfarande som assistent. Jag försökte berätta för mina kollegor hur dåligt jag mådde, men ingen vill lyssa. Alla var positiva och glada, samt upplyste mig om jag skulle bli frisk igen på nolltid.
Jag försökte göra mitt bästa, men någonstans slog det slint i mitt huvud. Utan att riktigt veta varför tog jag en överdos på jobbet. Jag blev hämtad av en ambulans och förd till sjukhus. När jag återvände till jobbet var det som om ingentig hade hänt. Ingen ville låstas om att jag hade överdoserat, kanske för att de helt enkelt inte orkade förstå? De var antagligen rädda för min impulsivitet, och istället för att ställa frågor gav de mig "the silent treatment".
Jag såg till att bli sjukskriven, och jag har sedan dess inte jobbat som assistent.

Mina kollegor var jättetrevliga, tills de fick bekräftat att jag var annorlunda. Jag föraktar dem för att de var så lättskrämda, för att de blundade för hur dåligt jag mådde. De visade inte ett uns empati efter min överdos, de frågade inte ens hur det var med mig. Är det så svårt att visa lite omtanke? Så fort jag bröt mot deras normer var jag inte längre någon som platsade i deras värld, jag dög bara så länge jag var en "normal" assistent.
Jag menar inte att jag hade velat att de skulle ha uppmärksammat mig överdrivet mycket, det enda jag ville var att någon skulle ta sig tid att fråga mig hur jag mådde...

Åsa säger ofta att hon tror att jag kommer att bli forskare, men jag är inte lika säker på det. Jag tvivlar på att jag hade passat in i forskarvälden. Jag har aldrig varit särskilt duktig på att följa normer och forskarvälden är styrd av väldigt stränga normer. En "bra" forskare ska le, arbeta flitigt och komma överens med kollegorna. Om man fungerar på ett annat sätt är man en "dålig" forskare (iaf enligt de normer som rådde när jag var assistent). Just nu är jag så oändligt trött på att försöka passa in. Det känns som om jag inte platsar någonstans, jag är meningslös, jag har ingen funktion.
En gång i tiden vill jag inget hellre än att någon skulle "ge" mig en identitet, men när jag väl fick en så lyckades jag kasta bort den lika snabbt igen.

Det finns en del av mig som saknar forskningen, men jag vet inte om jag kan tänka mig att söka mig till den världen igen, jag tror inte att det är värt det pris jag måste betala.