Jag kan säga de rätta sakerna, jag kan gå i terapi. Jag kan vara hon som ingen ser.
Men jag kan aldrig bli mer än bara jag, och min själ kommer aldrig att läka.
Jag har aldrig visat min smärta för någon, och jag kommer aldrig att kunna göra det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Har läst lite i din blogg och kan konstatera att jag känner igen mig ganska mycket i det du skriver. Har också borderline och kämpar med DBT. Precis som du skriver gör jag också flera kedjeanalyser vid varje individiualterapi-timme eftersom jag skadar mig mycket. Blir så ledsen för din skull när jag läser att din terapeut uttrycker sitt missnöje med kedjeanalyserna... det handlar ju om ditt välmående och inte hennes.
SvaraRaderaTänkte även fråga om det är okej att jag lägger till dig i min länklista eftersom jag kommer fortsätta följa din kamp?
Önskar dig en bra dag!
Det är alltid ledsamt att höra att någon är i samma situation som jag, men samtidigt känns det bra när någon förstår.
SvaraRaderaJo, ibland kan jag tycka att min terapeut är ganska hård mot mig. Jag är ju inte där för att underhålla henne. Tyvärr gör jag inte så stora framsteg som hon skulle önska, vilket resultarar i att hon blir frustrerad...
Du får gäna lägga till mig i din länklista! :)
Hoppas att du får en bra dag!
Ush, hennes frustration måste ju sinka dig i ditt arbete med dbt:n mycket. Får man inte byta terapeut om man vill då? Det viktigaste är ju trots allt DU.
SvaraRaderaKram
Jo, det är jobbigt. Det gör att jag (om möjligt) blir ännu mer paranoid, jag fruktar att hon inte kommer vilja förnya mitt kontrakt när det tar slut.
SvaraRaderaJag tror inte att jag hade fått byta terapeut, jag och Åsa har ju en kontrakt...
Jag tror att det bästa är att jag försöker prata med Åsa om det, men varje gång jag försöker börjar hon prata om något annat :/
Kram tillbaka!
Jag förstår hur du känner, för jag kan också känna mig paranoid och tänka att min terapeut (och andra människor också) inte gillar mig och inte vill ha med mig att göra. Det är ju jäkligt frustrerande eftersom man inte kan koppla av och fokusera på själva arbetet, istället fokuserar man på känslan av att inte vara omtyckt...
SvaraRaderaJag önskar så att jag hade något bra råd att ge, men jag har inga, och jag önskar att någon hade råd att ge mig också, men det är svårt att få när man inte vågar slappna av och vara ärlig med hur man känner.
Kramar
Jo, jag har jättestora problem med min paranoida tankar, och precis som du skriver så ägnar man alltför mycket energi åt att fundera kring huruvida folk hatar en eller inte..
SvaraRaderaMan tycker att man borde lära sig att slappna av, men det går inte..
Kramar tillbaka!