Panikångest och goda samariter

Åsa har sagt till mig att jag ska ta en promenad om jag har svår ångest, så igår gav jag mig ut och promenerade när ångesten var outhärdlig. Det visade sig vara en riktigt dålig idé. Jag hann inte gå många meter innan jag fick en fruktansvärd panikattack, och följaktligen ramlade ihop på trottoaren En kille kom fram till mig och frågade om jag hade ett epileptiskt anfall, och då började jag gråta hysteriskt. En tjej fram till oss, och bad killen att ringa ambulansen, medan hon själv satt och strök mig över armen för att jag skulle lugna ner mig. Det dröjde ganska länge innan ambulansen kom (eftersom mitt tillstånd inte var livshotande). Efter en stund slutade jag gråta, och jag lade mig i forsterställning och skakade. Tjejen som satt och strök mig över armen var jättesnäll, hon försökte få mig att prata om annat för att ta bort fokus från ångesten. Bevisligen finns det goda samariter även i dagens samhälle. <3

Till slut anlände ambulansen, och jag var tvungen att ta mig upp från marken. Jag var yr och hade svårt att gå (vilket inte är konstigt med tanke på att jag hade panikångest). Ambulansförarna trodde att jag var alkohol och drogpåverkad, vilket gjorde mig arg, eftersom jag inte ens hade tagit stesolid.

Ambulansen körde mig till psykakuten, och där fick jag stesolid så att jag skulle lugna ner mig. Efter ett tag mådde jag lite bättre, och jag fick gå hem efter att jag hade pratat med en läkare.

Idag mår jag bättre, men jag känner mig väldigt nedstämd. Jag är så paniskt rädd för att jag ska få en liknande attack i skolan.