När gruppens freak försökte redovisa

Gårdagens redovisning gick inte alls bra, för att använda sig av ett milt uttryck.

Jag hade haft jättemycket ångest och paranoida tankar dagen innan redovisningen, men jag ringde till Åsa, och hon lyckades lugna ner mig. Visst var jag fortfarande nervös inför redovisningen, men inte mer nervös än jag brukar vara.

När jag kom till skolan kände jag direkt att ångesten var på väg att stiga till farliga höjder. Jag tog ett par stesolid och trodde att jag skulle lugna ner mig. Tyvärr så fortsatte ångesten att stiga, och jag bestämde mig för att gå ut ur klassrummet så att jag skulle kunna samla mig. Väl ute ur klassrummet började jag skaka. Jag försökte minska min ångest genom att göra andningsövningar, men det hjälpte inte. Jag förstod att jag behövde hjälp, så jag gick in i klassrummet igen.
När jag satte mig på min plats (jag skakade fortfarande) frågade en tjej (Sofia) som satt bredvid mig hur jag mådde. Jag klarade inte av att svara, min ångest var för hög. När Sofia inte lyckades få kontakt med mig sa hon: "kom så går vi ut ur klassrummet". Hon ledde ut mig ur klassrummet och in i ett grupprum. Hon satt och strök mig över ryggen och pratade med mig i nästan en timme (!). Hon hjälpte mig så otroligt mycket! <3

Efter ett tag lyckades en representant från min redovisnings-grupp leta upp mig. Han undrade om jag klarade av att redovisa eller inte. Jag sa till honom att jag tyvärr inte orkade redovisa p.g.a. min ångest, varvid han gick in i klassrummet igen. Strax efter att han hade gått in kom kursledaren ut och frågade hur det var med mig. Jag försklarade att jag hade fått en ångestattack. Hon förstod att jag inte kunde redovisa, men hon tyckte att jag skulle försökta sitta i klassrummet. Eftersom jag med Sofias och medicinens hjälp hade slutat skaka kändes det okej att gå in i klassrummet igen.

När lektionen var slut pratade jag med kursledaren och förklarade att jag har borderline, och att jag har panikattacker ibland. Jag sa att jag ska göra mitt bästa för att förhindra att det händer igen, varvid kursledaren sa: "det gör inget, om det händer så händer det, då hanterar vid det då". Det kändes så ofattbart bra att jag äntligen har en förstående kursledare.

Jag hatar mig själv för att jag fick ännu en offentlig panikattack. Jag avskyr att göra andra människor obehagliga till mods. Jag vill inte att min sjukdom ska påverka någon annan än mig. Jag känner mig otroligt inkompetent, och jag kan inte låta bli att undra hur det skulle ha gått om inte Sofia tog hand om mig. Då hade det väl blivit ambulans till psykakuten ännu en gång...
Jag hoppas verkligen att det var min sista offentliga panikattack.