Jag känner mig så oerhört nedstämd, det är som om jag betraktar välden genom en grumlig lins, som om allt är tomt och tråkigt. Sedan jag hade min panikattack har jag känt mig som en svag och misslyckad människa. Det känns som om jag inte kommer att lyckas passa in i samhället hur mycket jag än försöker.
Jag kommer inte att ge upp, det ligger inte för mig. Jag kommer att forsätta att kämpa, att kämpa för en karriär och ett liv utan alltför mycket ångest. Men ibland önskar jag att jag kunde dra täcket över huvudet och sova bort några månader...
"“Well you can hide a lot about yourself,
But honey, what're you gonna do?
And you can sleep in a coffin,
But the past ain't through with you.
'Cause we are all a bunch of liars.
Tell me, baby, who do you wanna be?
And we are all about to sell it,
'Cause it's tragic with a capital T.
Let it be, Let it be, Let it be!"
(citat ur: “Kill All Your Friends”, av: My Chemical Romance)
torsdag 3 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar