Dissociativ idetitesstörning?

Jag vet att jag har skrivit ett inlägg om ämnet för inte så länge sedan, men jag har funderat mycket kring detta.

Så länge jag kan minnas har jag känt mig som mer än en person. Det finns inga vattentäta skott mellan mina olika personligheter, det flyter ihop lite, men inte tillräckligt mycket för att jag ska räkna dem som samma person.

Av mina två personligheter finns det en "värdpersonlighet", en personlighet som nästan alltid brukar kontrollera mitt beteende. Men ibland när jag är väldigt rädd eller väldigt arg så byter jag personlighet. Det är svårt att förklara, men jag känner att jag blir helt annorlunda. Jag har en annan handstil och beter mig annorlunda. När jag skiftar till min "perifera" personlighet brukar jag känna hur jag bli känslokall, elak och aggressiv. Jag får någon slags storhetsvansinne och anser att det inte finns någon människa som är så bra och stark som jag. Denna personlighet är en stark kontrast till min "vanliga" personlighet, som istället är osäker, ångestfylld och självhatisk.
När jag skiftar "fullt ut" till min andra personlighet har jag senare inget minne av vad jag har gjort, det är som om mina minnen är inbäddade i en dimma.

Ibland kan jag känna av båda personligheterna, det känns som om de slåss om min kropp.

Jag har länge funderat på om det kan vara så att jag har en mild form av dissociativ identitetsstörning. Även Linda (min bästa vän) har funderat kring detta, trots att jag inte hade berättat för henne att jag har funderat mycket kring dissociativ identitetsstörning.

Jag tror som sagt inte att jag har störningen "fullt ut", men det är som sagt möjligt att jag har en mild form av denna.

Paus och Paranoia

Under större delen av helgen var jag övertygad om att Åsa hatar mig och att hon längtar tills vårt kontrakt går ut. I måndags kväll kunde jag inte längre kontrollera mina känslor, så jag sökte Åsa på hennes personsökare för att ta reda på om hon hatar mig eller inte.
När hon ringde tillbaka lät hon trött och irriterad, och verkade inte vara på humör för ett snälla-hata-mig-inte-Åsa samtal. Precis som jag trodde så ville hon inte berätta huruvida hon hatar mig eller inte, hon sa att det var upp till mig att hantera sådana tankar. Hon sa även att hon har lagt märket till ett mönster angående mina hatar-du-mig samtal; varje gång vi har ett uppehåll i kontakten får jag för mig att hon hatar mig. Denna vecka hade vi ingen individualterapi eftersom Åsa var på kurs, därav paranoian.

Jag har faktiskt aldrig reflekterat kring det faktum att jag "flippar ut" så fort individualterapin blir inställd, men nu när Åsa påpekade det ser jag plötsligt sambandet.
Jag blir väldigt lätt fixerad vid vad folk tycker om mig, och jag har en tendens att anta det värsta (d.v.s. att de flesta människor hatar mig). Eftersom Åsa är en så viktig person i mitt liv just nu är jag extremt orolig för att hon ska börja hata mig och/eller lämna mig.

Jag vet att min paranoida tankar ger upphov till en massa problem, men jag vet inte riktigt hur jag ska få dem är försvinna.

Intressant!

Idag fick jag reda på att hjärnan påverkas när man utövar yoga på ett sätt som gör att man tappar tidsuppfattningen. Intressant! ^^
Jag tränar yoga en gång i veckan, och på vissa sätt har det hjälpt mig mer än vad DBT:n har gjort.

Tiden går fort (även när man har tråkigt)

Jag har ägnat dagen åt förberedelser inför tentan. Detta är min första tenta då det har varit tillåtet att ta med sig läroböckerna. Följaktligen sitter jag och post-it märker viktiga sidor och gör anteckningar i läroboken; tråkigt men nödvändigt.
Det känns som om att dagen har flugit förbi, men så brukar det vara dagarna innan en tenta.

På torsdag ska jag skriva tenta, kl. 8 på morgonen! *Hoppar inte upp och ner av glädje*

Her faith walks on broken glass

Idag mår jag så vidrigt dåligt. Det värker i hela min själ och allting känns grått, tråkigt och meningslöst.

Jag har varit och hälsat på familjen i helgen, och igår kom jag hem. Direkt när jag kom hem kände jag mig konstig, jag kände mig inte som mig själv. Det kändes som att jag växlade mellan olika personer, och den ena person visste inte vad den andra hade gjort. Jag kommer ihåg att jag och Linda skickade sms till varandra, men det var svårt för mig att komma ihåg vad jag hade skrivit till henne. Ibland var det en personen som skrev till henne, och ibland var det en annan. Allt var så dimmigt och konstigt.
Det var flera år sedan jag upplevde något liknande, så jag självskadade och gick till psykakuten. De la om mina sår (inget av dem behövde sys), och sedan fick jag sätta mig och vänta på att få prata med en läkare. När jag satt där och väntade började jag känna mig som mig själv igen, det var som om dimman lättade.

Jag fick vänta i flera timmar på att få prata med en läkare, och när det var väl var min tur så hade jag tappat mig själv igen. Jag hade ingen ångest, men allt var så abstrakt och overkligt.
Läkaren och jag pratade en stund. Hon undrade om jag ville lägga in mig, och jag sa nej.
När vi var klara med vårt samtal fick jag gå hem. Klockan hade hunnit bli mycket, och jag skulle upp tidigt dagen efter (för att träffa min nya PAL). Jag tog mina ordinerade mediciner och somnade, medveten om att jag bara skulle få några få timmars sömn.

När väckarklockan ringde på morgonen hade inte mina mediciners sövande effekt klingat av. Jag tvingade mig att själv att stiga upp trots att allt snurrade. När jag hade rest mig upp förstod jag att jag var tvungen att lägga mig igen. Tyvärr hann jag inte ta mig till sängen innan jag svimmade. Jag ramlade på ett "bra" sätt och slog mig inte i huvudet. Jag tror att jag på något sätt lyckades dämpa fallet med händerna, men jag vet inte hur.
Jag lyckades ta mig tillbaka till sängen, och efter en timmes sömn lyckades jag stiga upp utan problem.

När jag anlände till psykiatrin och troget satt i väntrummet för att vänta på min PAL så dök han inte upp. Jag blev (såklart) övertygad om att han hatar mig (trots att han bara har träffat mig en gång) och att han inte ville träffa mig. Jag hade spenderat en halvtimme i väntrummet när han äntligen dök upp. Det visade sig att han hade tagit fel på tiden, han trodde att vi skulle träffas kl. 11 istället för kl. 10.30. En underbar start på dagen med andra ord!

Jag och läkaren pratade lite allmänt, och jag berättade om mina hallucinationer och mina panikattacker. Initialt vill han höja med min Seroquel-dos, men bestämde sig sedan (efter konsultation med en kollega) att det inte var en bra idé eftersom jag redan ligger på en hög dos. Men om jag forsätter att må sämre kommer dosen att höjas, och det känns bra.
Han ville även att jag ska ta blodprov för femtioelfte gången...

Dagen har varit fruktansvärt jobbig. Allt känns så ofattbart hopplöst. Jag ska försöka sova ett par timmar tros att jag vet att jag borde läsa till tentan.

Jag

Jag kan säga de rätta sakerna, jag kan gå i terapi. Jag kan vara hon som ingen ser.

Men jag kan aldrig bli mer än bara jag, och min själ kommer aldrig att läka.
Jag har aldrig visat min smärta för någon, och jag kommer aldrig att kunna göra det.

Varför är det så mycket värre när andra mår dåligt?

Just nu är det flera personer vars bloggar jag läser som mår dåligt. Jag vill inte klaga på att det är tungt att läsa, men det är det. När jag mår dåligt är det ingenting, när jag skadar mig är det ingeting, det betyder inget för mig. Men när någon annan mår dåligt, när någon annan gör sig illa, då betyder det allt

Om jag kunde skulle jag med glädje bära andras smärta om det fick dem att må lite bättre. Eftersom orons smärta är så mycket värre än den smärta som ständigt finns i mitt inre.

Åsas ord ekar i mitt huvud: "du kan inte ta hand om andra, du måste låta dem göra sina egna val. Vi måste tänka på dig istället".
Jag känner mig som en äcklig självgod wannabe-martyr när jag skriver detta. Jag vill absolut inte påstå att den smärta jag känner när andra mår dåligt ens kan jämföras med den smärta som personen i fråga upplever.

Jag vet att det inte är funktionellt att äga terapitimme efter terapitimme att diskutera andras mående, någon gång måste jag ju prata om mig själv. Men jag är ju inte lika viktigt som alla andra.

Ny PAL!

Nu har jag äntligen fått en kallelse till min nya PAL (Personlig Allmän Läkare). När jag öppnade brevet och läste namnet kände jag genast igen det. Jag kom ihåg att jag har träffat läkaren i vinras på psykakuten. Jag minns honom som vänlig och empatisk, men osäker.

När jag träffade honom hade jag självskadat och vill höja min antispykotiska medicindos. Han pratade med mig om det och bad mig sedan att gå ut och sätta mig i korridoren så att han kunde ringa bakjouren och be om råd. När han var klar med sitt telefonsamtal pratade vi en stund till, och därefter bad han mig att gå ut i korridoren än en gång så att han kunde ringa bakjouren igen. Jag har för mig att han ringde bakjouren tre gånger (!) innan han fattade ett beslut angående min medicinering. Men det var ju bra att han var noggrann..

Det var ett tag sedan jag träffade honom på akuten, så jag får hoppas att han känner sig lite mer självsäker när jag träffar honom på måndag.

Fel i sammanhanget

Jag har tänkt en hel del på mina f.d. kollegor på sista tiden.

För ungefär ett år sedan jobbade jag som forskningsassistent på psykologiska institutionen. Jag trivdes verkligen och tyckte om de personer som jag jobbade med. Min borderline-problematik påverkade mig så till vida att jag idealiserade de forskare som jag jobbade med. Jag tyckte att de var perfekta människor och att deras idéer var geniala. Min kollegor gav mig en identitet, och jag tog glädjefyllt emot den.

Jag har varit sjuk i nästan hela mitt liv, men någongång förra hösten blev jag riktigt sjuk. Under den tid då det var som värst jobbade jag fortfarande som assistent. Jag försökte berätta för mina kollegor hur dåligt jag mådde, men ingen vill lyssa. Alla var positiva och glada, samt upplyste mig om jag skulle bli frisk igen på nolltid.
Jag försökte göra mitt bästa, men någonstans slog det slint i mitt huvud. Utan att riktigt veta varför tog jag en överdos på jobbet. Jag blev hämtad av en ambulans och förd till sjukhus. När jag återvände till jobbet var det som om ingentig hade hänt. Ingen ville låstas om att jag hade överdoserat, kanske för att de helt enkelt inte orkade förstå? De var antagligen rädda för min impulsivitet, och istället för att ställa frågor gav de mig "the silent treatment".
Jag såg till att bli sjukskriven, och jag har sedan dess inte jobbat som assistent.

Mina kollegor var jättetrevliga, tills de fick bekräftat att jag var annorlunda. Jag föraktar dem för att de var så lättskrämda, för att de blundade för hur dåligt jag mådde. De visade inte ett uns empati efter min överdos, de frågade inte ens hur det var med mig. Är det så svårt att visa lite omtanke? Så fort jag bröt mot deras normer var jag inte längre någon som platsade i deras värld, jag dög bara så länge jag var en "normal" assistent.
Jag menar inte att jag hade velat att de skulle ha uppmärksammat mig överdrivet mycket, det enda jag ville var att någon skulle ta sig tid att fråga mig hur jag mådde...

Åsa säger ofta att hon tror att jag kommer att bli forskare, men jag är inte lika säker på det. Jag tvivlar på att jag hade passat in i forskarvälden. Jag har aldrig varit särskilt duktig på att följa normer och forskarvälden är styrd av väldigt stränga normer. En "bra" forskare ska le, arbeta flitigt och komma överens med kollegorna. Om man fungerar på ett annat sätt är man en "dålig" forskare (iaf enligt de normer som rådde när jag var assistent). Just nu är jag så oändligt trött på att försöka passa in. Det känns som om jag inte platsar någonstans, jag är meningslös, jag har ingen funktion.
En gång i tiden vill jag inget hellre än att någon skulle "ge" mig en identitet, men när jag väl fick en så lyckades jag kasta bort den lika snabbt igen.

Det finns en del av mig som saknar forskningen, men jag vet inte om jag kan tänka mig att söka mig till den världen igen, jag tror inte att det är värt det pris jag måste betala.

När förväntan och skräck går hand i hand

Idag mår jag lite bättre. Mycket sömn gör underverk för mitt humör.

Jag är väldigt stressad inför den kommande tentan. Nu är det bara en vecka kvar, och jag känner mig som vanligt inte tillräckligt förberedd. Nästa vecka har jag varken individualterapi eller FT, så jag har tid att isolera mig tillsammans med läroböckerna. Jag älskar psykologi, men tentaläsande har tyvärr en förmåga att få en att hata även det mest intressanta ämne.

Imorgon är det exakt två veckor tills jag ska se Green day live i Köpenhamn. Jag ser fram emot det så mycket att jag vill hoppas upp och ner som en galning, men samtidigt är jag rädd. Jag är rädd för att jag inte ska klara av att vistas bland människor och att jag kommer att få ångest. Men jag har lärt mig att min ångest brukar minska när jag fokuserar på något som kräver 100% av min uppmärksamhet, och på en konsert finns det ju en hel del att fokusera på ;)

Jag vill tro och hoppas att jag kommer att klara av att släppa min ångest och förlora mig i upplevelsen.

En mindfullövnings resa

Jag mår verkligen urkasst idag. Den känns som om jag är den äckligaste människan på hela jorden och att jag borde krypa in i ett mörkt hörn och dra något gammalt över mig.
Jag är så fruktansvärt utmattad, både fysiskt och psykiskt. Jag har haft det väldigt jobbigt på sistonde, och jag har tvingats vistas i sammanhang i vilka jag inte har känt mig bekväm (läs: grupparbetet i skolan). Nu vill jag bara lägga mig i sängen och sova bort min smärta, och det är precis vad jag har planerat att göra. Jag tänkte unna mig en lugn TV-kväll och mycket sömn.

I ett patetiskt försök att muntra upp mig själv tänkte jag redogöra för ett tillfälle under dagen då jag var väldigt glad (varning för egocentrism och överdriven självbelåtenhet!).

För ett tag sedan sa en av FT terapeuterna av vi FT-deltagare gärna får hålla i en midfull-övning om vi vill. Jag skrev en egen mindfull-övning som jag "utsatte" gruppen för vid två tillfällen (första gången jag höll i övningen tyckte deltagarna att jag läste för snabbt, så jag fick läsa den en gång till). Både deltagarna och terapeuterna gillade övningen (påstod de iaf), och en av terapeuterna (Anita) gillade övningen så mycket att hon ville att jag skulle ge henne denna så att hon kan använda den när hon utbildar DBT-terapeuter samt när hon behandlar andra patienter.
Idag sa hon att hon hade använt sig av övningen när hon höll en kurs för blivande DBT-terapeuter. De hade tycket att övningen var jättebra och frågat Anita var hon hade hittat den. Då svarade Anita:
- "Jag hittade den i huvudet på en av mina patienter..." :D
Det gjorde mig verkligen jätteglad, och lite stolt.

Dramatik och paranoida tankar

Dagens FT var extremt känslomässigt krävande på så sätt att en patient började gråta, för att sedan resa sig upp och rusa ut ur rummet. Patienten återvände inte, hon hoppade över halva FT:n :/

Det faktum att vi alla på FT:n har självskadeproblematik och BPD gör att man blir lite extra orolig när någon bara försvinner sådär. Jag hoppas verkligen att patienten inte gör något destruktivt.

Min omedelbara reaktion var att jag trodde att det var mitt fel att patienten lämnade rummet (paranoid = javisst!). Innerst inne vet jag att det inte var mitt fel, men det känns alltid så när någon i min närhet blir känslosam. Jag tar ofta på mig skulden för andra människor obehagskäslor.
Nu när mina paranoida tankar inte är lika påtagliga är jag mest orolig för patienten, jag hoppas verkligen att denna tar hand om sig själv efter bästa förmåga.
Jag vet att detta är ett ypperligt tillfälle att träna på radikal acceptans, men jag önskar så att det fanns något som jag kunde göra för patienten ;__;

Att misslyckas är inte ett alternativ

Idag träffade jag Åsa, och eftersom jag hade ett självskadefritt veckokort (!) så pratade vi om mina DBT-tvivel.
Jag berättade att jag tvivlar på om DBT:n kommer att kunna hjälpa mig att bli frisk. Åsa har tidigare berättat för mig att DBT bara fungerar 60% av alla patienter som provar det, så jag är rädd för att jag ska bli en av alla de patienter som inte blir hjälpt av DBT. När jag och Åsa pratade om detta sa hon att jag inte "får lov" att misslyckas med DBT. Tyvärr är det inte så enkelt att man blir frisk bara för att någon säger till en att man "måste" bli det, om det hade varit så hade min borderline försvunnit för länge sedan.

Jag har gjort framsteg under min tid som DBT-patient, och jag tycker att det är en vettig behandling. Jag kommer att försöka bli frisk med hjälp av DBT, men tydligen så blir bara 30% av alla som gå i DBT "friska". Det är även så att 30% av patienterna mår bättre efter DBT, men de blir inte helt friska. Åsa sa att det är möjligt att jag kommer att tillhöra den sistnämnda kategorin, men både hon och jag hoppas såklart att jag kommer att blir "frisk".

Det enda jag kan göra just nu är att göra mitt bästa, så får jag se vart det leder (så hurtigt och tillgjort det lät...).

Jag fick idag reda på att jag slipper grupparbetet, vilket känns bättre än bra. Åsa tyckte att jag hade tagit rätt beslut när jag bestämde mig för att göra en kompensationsuppgift. Det var ett tydligen ett klockrent wisemind-beslut. Det är bra att man kan göra någonting rätt.

En jag-orkar-inte-mer dag

Nedstämdheten är på topp, det känns som om att jag aldrig kommer att bli frisk, att jag aldrig kommer att sluta självskada och att jag aldrig kommer att sluta hallucinera. Det känns som om jag är för evigt dömd att leva med borderline; ett liv i sjukdom.

Hallucination

Jag kom precis ihåg att jag måste ha hallucinerat igårkväll. Jag hade tagit min sömntablett och befann mig i badrummet när jag såg hur dörrkarmen började bubbla. Den rörde sig i vågor upp och ner, och löstes upp i kanterna. Hallucinationen varade bara ett litet tag, dörrkarmen blev normal igen efter ett tiotal sekunder. Det var skrämmande i vilket fall.

Huvudbry

Jag vet inte om jag ska lämna min grupp (som jag jobbar med i skolan) eller inte. Jag vet att jag inte orkar jobba med dem och att de får mig att må dåligt, men om jag inte gör klart grupparbetet med dem så får jag göra en kompensationsuppgift. Jag hatar verkligen gruppen, men jag vet inte om jag orkar göra en kompensationsuppgift. Jag har redan gjort en massa jobb som gynnar gruppen, så jag vill inte att mina ansträngningar ska gå till spillo.

Det hade kanske varit bättre att stanna kvar i gruppen, men jag är ganska säker på att jag inte kommer att lyckas ta mig igenom den stundande redovisningen utan en tung panikattack. Jag vill inte vara till besvär, och jag vill inte utsätta klassen för obehag, jag vill inte att de ska vara tvungna att bevittna ytterligare en av mina panikattacker.

Jag tror att jag kommer göra på så sätt att jag tar del av de resultat som vi i gruppen får fram när vi gör vår enkätundersökning. Men istället för att jobba med gruppen och tolka resultaten kommer jag antagligen tolka dem själv och skriva en egen mini-uppsats.
Jag för väl se vad jag bestämmer mig för att göra...

Will you defeat them, your demons?

Min kemiska livboj

Nu är jag hemma igen. Jag har spenderat halva dagen jobbandes och halva dagen på tåget (förvisso tog tågresan bara ett par timmar, men det kändes som om resan varade en halv dag).

Jag är alldeles för trött. Jag vet att jag blir sårbar när jag sover för lite, men de senaste dagarna har jag av olika anledningar varit tvungen att stiga upp tidigt. Idag har jag känt att världen börjar bli lite overklig och suddig i kanterna. Ibland känns det som jag inte riktigt är närvarande, jag flyter runt i något som jag inte kan namnge.

Eftersom jag har varit tvungen att passa tider har jag låtit bli att ta mina sömntabletter. Tabletterna är verkligen min kemiska livboj, när jag inte tar dem sover jag väldigt dåligt.
Inatt drömde jag att min FT grupp hade bestämt sig för att jag inte har borderline, och att jag inte längre får lov att gå i DBT.
Jag tror att min dröm speglar min paniska rädsla för att bli utkastad från DBT:n. Jag sak ta upp det med Åsa på tisdag. Jag måste ju få lov att känna mig trygg tillsammans med min behandlare, terapin kommer inte att fungera om jag hela tiden går runt och oroar mig för att jag kommer att bli bortglömd så snart mitt kontrakt tar slut.

Trötthet är bara förnamnet...

Idag har gick jag upp tidigt, åkte tåg i ett par timmar, och jobbade sedan till kl. 18.

Just nu är jag så trött att jag inte kan få ur mig något vettigt. Min blick kan inte fokusera och det känns som om världen roterar.

Jag känner mig sönderstressad av alla krav och måsten i mitt liv, kan inte jorden sluta snurra för en stund?

Snälla människor kommer att bli min undergång

Dagen har gått från fruktansvärd till helt okej. Jag pratade i telefon med Linda, och det gjorde min hemska dag lite bättre.

Jag inledde min dag med en gruppövning i skolan. Min ångest nådde skrämmande höjder, men trots det lyckades avvärja den panikattack som hela tiden ville bryta ut.
Jag hatar verkligen min grupp, jag vet att hat är ett starkt ord, men jag hatar verkligen dem. Deras blotta närvaro gör att det börjar krypa i min kropp. Jag orkar inte spendera en enda minut till i deras närvaro.
När gruppövningen äntligen avslutades var min ångest så stark att jag försvann. På något sätt lyckades jag ta mig hem, men jag har igen aning om hur det skedde. Jag har några få minnesglimtar från min hemfärd, men det mesta är täckt i dimma.

När jag kom hem skrev jag ett mail till kursledaren och bad henne om att jag skulle få slippa gruppövningen, och istället göra en annan uppgift av något slag. Jag var inte särskilt balanserad när jag skrev mailet, så jag använde en hel del negativa adjektiv om mig själv.
Hon svarade på mitt mail. Hennes svar var så fint och empatiskt att jag mådde ännu sämre. Jag förtjänar inte vänlighet, snälla människor kommer att bli min undergång.

Jag är trött på att vara värdelös

Jag vill inte sluta på DBT:n, men just nu är jag så fruktansvärt trött på den. Jag är trött på att ständigt känna mig värdelös och otillräcklig, jag är trött på att känna mig som en värdelös patient som inte gör några framsteg överhuvudtaget.

När jag träffar Åsa känner jag mig alltid tråkig och ointressant, och hon bekräftar mina tankar genom att ge uttryck för att hon är trött på att göra kedjeanalyser.
Enligt DBT-reglerna måste man göra en kedjeanalys om patienten har skadat sig sedan förra terapitillfället. Eftersom det sällan går en vecka utan att jag skadar mig, så jobbar jag och Åsa nästan undantagslöst med kedjeanalyser. Jag förstår att hon tycker att det är tråkigt, men jag är ju inte där för att underhålla henne, jag är där för att jag ska få hjälp!

För några dagar sedan tänkte jag på alla de gånger jag har försökt att bli frisk. Jag har träffat fyra olika psykologer som inte har kunnat hjälpa mig. Förvisso har jag inte gått i terapi särskilt länge hos någon av dem, men varje gång har jag tänkt: "nu ska jag bli frisk". Två av psykologerna jag gick till var totalt värdelösa, en av dem avskydde jag, och den fjärde ansåg inte att han kunde hjälpa mig.
När jag började gå i DBT kändes det som om jag äntligen hade hittat rätt behandling och rätt behandlare, men nu tvivlar jag än en gång på att jag någonsin kommer att bli av med mitt självdestruktiva beteende.

Sedan jag började gå i DBT har jag gjort framsteg, men Åsa vill bara fokusera på mina misslyckanden. Jag vet att det är hennes jobb att driva mig framåt, men ibland hade det varit trevligt att höra att jag är duktig, eller att hon förstår att jag gör mitt bästa.
Varken hon eller jag förstår mitt självskadebeteende. När vi gräver i det stöter vi ofta på mina olika former av självhat, och Åsa kan inte förstå varför jag hatar mig själv. Ibland vill jag bara skrika "för att det är så!".
Hon placerar mig i en "borderline-mall", och så fort något händer som inte är typiskt för borderline-patienter (t.ex. att jag hallucinerar), så hittar hon på någon fin bortförklaring och säger: "det kommer att försvinna när du lär dig att kontrollera dina känslor". Enligt Åsa har jag borderline och inget annat. Punkt.
Ibland önskar jag att hon kunde vara lite mer öppen för att jag faktiskt inte bara har en "klassisk" BPD-problematik. Jag vet inte vad jag ska säga för att få henne att förstå...

Jag är trött på att vara en värdelös patient, jag är trött på att inte göra framsteg. Jag vill sluta skada mig, men det är så fruktansvärt svårt, så otroligt mycket svårare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Min f.d. läkare sa till mig att det är när jag funderar på att hoppa av terapin som den börjar fungera. Jag hoppas att han har rätt.

Olika sidor av samma person?

Jag har länge känt mig kluven, som om att jag inte är en fullt integrerad person. Det känns som om det finns två olika personer inom mig som ständigt slåss om rollen som värd.
Generellt har jag en värd-personlighet, och en annan personlighet som tar hand om min värsta ångest. När jag mår som sämst kan jag inte ta hand om mig själv, så då tar en starkare person över.

Det känns som om mina personligheter är spegelbilder av varandra. De är så fruktansvärt olika, så olika är det är intressant att de båda kan rymmas i samma person.
Innan jag började med min antipsykotiska medicin brukade de två personerna nästan alltid bråka med varandra, eftersom de har olika åsikter om det mesta. Nu var det länge sedan de hade en dialog och på något sätt verkar det befästa olikheterna mellan dem.

Idag pratade jag med Åsa om att jag känner mig kluven, och hon sa samma sak som hon alltid brukar säga; "ibland ligger du alltså så högt i känsla att du känner dig kluven?". Visst känner jag mig ofta kluven när jag har hög ångest, men det är inte bara då. Jag känner mig ofta kluven, jag är övertygad om att mina två identiteter inte är två olika sidor av samma person, men vad vet jag? Jag är ju ingen DBT-terapeut.

"Jag har en plan..."

Jag är så fruktansvärt trött. Jag somnade sent igår och var tvungen att gå upp tidigt idag. När jag är trött (eller har tagit mycket lugnande) blir jag lite fumlig och får svårt att gå, vilket brukar resultera i att jag ramlar. Idag snubblade jag över mina egna fötter och fick ett skrapsår på benet.

Idag träffade jag Åsa. Vi har inte träffats på två veckor, så vi hade mycket att prata om. Min självskadefrekvens ligger på en gång i veckan, och tycks inte minska. Åsa är trött på att göra kedjeanalyser, och tycker därför att vi ska satsa stenhårt på stå-ut-färdigheter. Hon sa idag att hon har "en plan". Planen går ut på att jag ska anteckna hur mycket ångest jag känner före och efter jag gör stå-ut-färdigheter. På så sätt kan vi ta reda på vad som fungerar och inte fungerar.

Enligt Åsa är jag en svår patient. Stå-ut-färdigheter som funkar för de flesta funkar tyvärr inte för mig. Om jag t.ex. tar en kalldusch eller kramar is så dissocierar jag helt enkelt bort smärtan, och då funkar ju inte färdigheten...
Jag hoppas verkligen att jag ska kunna hitta någon stå-ut-färdighet som funkar på mig.

Nu ska jag sova en stund, och jag hoppas innerligt att jag kommer att känna mig mindre sårbar när jag vaknar.

Ångest och vuxenmobbing

Jag mår inte bra, men jag mår inte jättedåligt heller. Det känns som om ångesten balanserar på mitt medvetandes rand, som om den inget hellre vill än att bryta ut i en fullskalig panikattack. På något sätt har jag lyckats vinna krigen mot ångesten idag; jag har inte haft en panikattack (trots att jag har varit i skolan) :D

Jag har även lyckats komma fram till att min potentiella (d.v.s. odiagnostiserade) PTSD triggas igång av motorcyklar Speciellt orangea motorcyklar eller sportmotorcyklar i starka färger. Needless to say hade min f.d. gymnasielärare en orange sportmotorcykel
Så fort jag ser en motorcykel som liknar hans kastas jag in i gamla minnen och flachbacks.

Idag planerar jag att konfrontera en träningsinstruktör som har mobbat mig efter bästa förmåga. Hon har klagat på att jag inte är med på den avslappning som avslutar passet. Jag avlägsnar mig från rummet på ett väldigt diskret sätt så att jag inte ska störa de andra träningsdeltagarna, jag förstör inte varför instruktören alltid klagar på mig. Hon har även sagt (inför alla på passet) att jag och några andra deltagare presterar dåligt.
Anledningen till att jag inte vill närvara på avslappningen är att den ger mig ångest. Jag kan inte lägga mig ner och slappna av direkt efter ett ansträngande träningspass, jag klarar helt enkelt inte av det. Andra instruktörer på träningsstudion tycker att det är helt okej att jag inte är med på avslappningen, det är bara en instruktör som har varit otrevlig mot mig.
Idag tänker jag säga att jag absolut inte kan vara med på avslappningen på p.g.a. att jag lider av allvarlig ångestproblematik. Jag hoppas att hon får riktigt dåligt samvete när hon får höra anledningen till att jag brukar hoppa över avslappningen!

Jag kan inte dölja att jag är psykiskt sjuk

När jag pratade med Sofia i fredags sa hon att hon hade anat att jag var psykiskt sjuk. Hon tyckte att jag kunde lite för mycket om sådant som "friska" ofta inte vet särskilt mycket om. Mitt sätt att prata och ställa frågor under föreläsningar hade alltså avslöjat mig.

Åsa vill att jag ska dölja min sjukdom efter bästa förmåga, men uppenbarligen så klarar jag inte av det. Kanske finns det en skam i att vara sjuk, men jag anser fortfarande att det är bättre att jag är mig själv. Om jag ska försöka vara en person som inte syns och hörs, som är så vanlig som man kan bli, måste jag göra våld på mig själv. Det är jag helt enkelt inte beredd att göra.

När gruppens freak försökte redovisa

Gårdagens redovisning gick inte alls bra, för att använda sig av ett milt uttryck.

Jag hade haft jättemycket ångest och paranoida tankar dagen innan redovisningen, men jag ringde till Åsa, och hon lyckades lugna ner mig. Visst var jag fortfarande nervös inför redovisningen, men inte mer nervös än jag brukar vara.

När jag kom till skolan kände jag direkt att ångesten var på väg att stiga till farliga höjder. Jag tog ett par stesolid och trodde att jag skulle lugna ner mig. Tyvärr så fortsatte ångesten att stiga, och jag bestämde mig för att gå ut ur klassrummet så att jag skulle kunna samla mig. Väl ute ur klassrummet började jag skaka. Jag försökte minska min ångest genom att göra andningsövningar, men det hjälpte inte. Jag förstod att jag behövde hjälp, så jag gick in i klassrummet igen.
När jag satte mig på min plats (jag skakade fortfarande) frågade en tjej (Sofia) som satt bredvid mig hur jag mådde. Jag klarade inte av att svara, min ångest var för hög. När Sofia inte lyckades få kontakt med mig sa hon: "kom så går vi ut ur klassrummet". Hon ledde ut mig ur klassrummet och in i ett grupprum. Hon satt och strök mig över ryggen och pratade med mig i nästan en timme (!). Hon hjälpte mig så otroligt mycket! <3

Efter ett tag lyckades en representant från min redovisnings-grupp leta upp mig. Han undrade om jag klarade av att redovisa eller inte. Jag sa till honom att jag tyvärr inte orkade redovisa p.g.a. min ångest, varvid han gick in i klassrummet igen. Strax efter att han hade gått in kom kursledaren ut och frågade hur det var med mig. Jag försklarade att jag hade fått en ångestattack. Hon förstod att jag inte kunde redovisa, men hon tyckte att jag skulle försökta sitta i klassrummet. Eftersom jag med Sofias och medicinens hjälp hade slutat skaka kändes det okej att gå in i klassrummet igen.

När lektionen var slut pratade jag med kursledaren och förklarade att jag har borderline, och att jag har panikattacker ibland. Jag sa att jag ska göra mitt bästa för att förhindra att det händer igen, varvid kursledaren sa: "det gör inget, om det händer så händer det, då hanterar vid det då". Det kändes så ofattbart bra att jag äntligen har en förstående kursledare.

Jag hatar mig själv för att jag fick ännu en offentlig panikattack. Jag avskyr att göra andra människor obehagliga till mods. Jag vill inte att min sjukdom ska påverka någon annan än mig. Jag känner mig otroligt inkompetent, och jag kan inte låta bli att undra hur det skulle ha gått om inte Sofia tog hand om mig. Då hade det väl blivit ambulans till psykakuten ännu en gång...
Jag hoppas verkligen att det var min sista offentliga panikattack.

Onda ögon

I morgon är det dags för redovisning i skolan. Vi ska redogöra för den spädbarnsobservation som vi har gjort.

Jag orkar verkligen inte redovisa. Jag vill inte stå framför 40 par onda ögon som letar efter brister i mina resonemang och tänker på hur äcklig jag är. Jag känner mig alltid så granskad när jag redovisar något, vilket leder till att jag nästan undantagslöst dissocierar bort allting. Nackdelen med att dissociera är att man inte har någon koll på vad man har sagt och vad man inte har sagt. Jag får helt enkelt hoppas att det finns något slag automatiskt system som gör att jag inte börjar babbla om något som inte är relevant i sammanhanget

What goes up must come down

Jag fick några dagars lättnad, men nu är jag nere på botten igen.

Jag har varit på föreläsning och på grupparbete idag.
Jag gillar verkligen inte min grupp och jag vet inte riktigt varför. På något sätt blir jag alltid illa till mods i deras sällskap. Jag känner mig som ett socialt missfoster som borde gömma sig under en sten och aldrig komma fram igen. Jag tror att det är deras sätt att behandla mig som stör mig, det känns som om att de infantiliserar mig, men kanske är det bara jag som är paranoid.
Jag har även fått för mig att Åsa hatar mig...

Rosa hår (igen)!

Den här gången blev det en titta-på-mig-rosa färg, här är lite före och efter bilder :)

Nu är det dags att bli positiv!

Dagen började bra, som onsdagar så ofta gör (eftersom onsdagen är veckans FT-dag). Jag fick äntligen diskutera förra veckans panikattack. Det kändes bra att få prata om det och att bli validerad.

I skrivandets stund sitter jag med hårtoning i håret. Mina rosa hårfärg har bleks ofattbart mycket, så det är redan dags att "fylla på". Jag använder en ny färg den här gången, så jag väntar med spänning på att få se resultatet (jag lägger nog upp några bilder imorgon)!

Veckan FT-uppift är att vi ska skaffa "positiva erfarenheter", så jag gör mitt bästa för att vara så glad som möjligt, för glad är jag ju inte alltid ;)

Det känns som att jag inte pluggar tillräckligt mycket, och det gör mig otroligt stressad, så nu ska jag sätta mig med läroboken...

När du inte vågar blunda

Jag har haft några riktigt dåliga nätter. Mardrömmar och frossa.

Jag är rädd för att blunda, rädd för det som finns bakom mina ögonlock.

Spädbarnsobservation och inställd DBT

I morse lyckades jag trots enorm trötthet släpa mig upp ur sängen och in i duschen. När jag hade duschat och kände mig hyfsat pigg fick jag telefonsamtalet; "Åsa är hemma med sjukt barn".
Jag återvände till sängen, men kunde såklart inte somna om...
Jag hade verkligen behövt diskutera onsdagens panikattack, så det var tråkigt att vårt samtal blev inställt, men vad ska man göra? Man kan ju inte ändra på det faktum att hennes barn har blivit sjukt.

Vid lunchtid gav jag mig ut i stadsparken på jakt efter spädisar. När jag hade lyckats hitta till lekplatsen som finns i parken såg jag en mamma som stod med sina två barn vid gungorna. Hon var villig att bli observerad. Följaktligen observerade jag en treåring flicka, en 7-månaders pojke och deras mamma.
Min uppgift var att titta på kommunikationen dem emellan. Mamma var väldigt varm och kärleksfull, och lekte och skojade mycket med sina barn. De kommunicerade så mycket att det var svårt att få ner allt på papper, så jag har en hel del transkriberande att göra.

Observationen har varit en stressmoment, så jag är glad att jag är färdig med den. Nu återstår bara redovisningen på fredag :S

Posttraumatisk stressyndrom?

Jag har reflekterat lite kring onsdagens panikattack. Jag kommer ihåg att jag såg en man som påminde om min gymnasielärare när jag gick hem. Jag fick inte ångest just då, jag kände bara hat och ilska.
I tisdags träffade jag min f.d. stödperson på psyk (det var hon som övertygade mig om att jag skulle anmäla min gymnasielärare), hon frågade hur det hade gått, om det hade tagit min anmälan på allvar eller inte etc. (för er som inte har läst min blogg så länge kan jag berätta att jag anmälde min gymnasielärare för sexuellt utnyttjande för ett antal månader sedan). Jag berättade för henne hur det hade gått, och kände mig väldigt illa till mods efteråt.

Kanske är de just de händelserna som framkallade min panikattack? Jag har länge upplevt att jag inte alltid känner igen mig i andra borderline-personers beskrivningar av ångest. Jag upplever att min värsta ångest fungerar på ett lite annat sätt. När jag har svår ångest hallucinerar jag ofta, och "försvinner" (jag går in i ett autistiskt tillstånd). Jag tror inte att det är "vanlig" ångest (jag vet att ångest är olika för alla, men, men), jag upplever att min värsta ångest är kopplad till den höga grad av post traumatisk stress som jag fortfarande upplever. Kanske är det så att jag lider av PTSD? När jag läser om PTSD känner jag igen mig, och jag har länge varit övertygad om att jag uppfyller kriterierna. Jag vet faktiskt inte varför jag inte har fått diagnosen...

Tyvärr är jag mellan läkare för tillfället, men det finns kanske anledning att ta upp detta med den nya läkare som jag förhoppningsvis får snart.

Jag kom precis på var jag kan hitta ett barn!

Som jag tidigare nämnt behöver jag observera ett spädbarn i 15-30 minuter som en del av en fältstudie som ingår i den kurs jag går.

Jag kom precis på att det finns en stor lekplats som ligger ganska nära min lägenhet :D
Där borde man väl kunna få tag på ett barn?

Ännu en dag har passerat...

Jag har haft en ganska lugn lördag. Jag har pluggat en hel del, vilket känns riktigt bra. Tyvärr har jag fallit in i stundent-tänket igen (d.v.s. att jag sparkar mig själv mentalt varje gång jag gör något roligt istället för att plugga).

Min ångest fortsätter att ligga på ungefär samma nivå som den legat på under de senaste dagarna, och nedstämdheten är på topp.

Men nu ska jag förska göra något trevligt utan att få skuldkänslor!

Varför folk inte borde tycka om mig

Jag har en riktigt dålig dag. Jag kan inte förstå varför någon någonsin kan tycka om mig. Jag är hemsk, äcklig och totalt värdelös! Jag försämrar verkligheten, jag smutsar ner den mark jag går på. Jag är helt enkelt värdelös, och hemskast på jorden!

Hej! Får jag låna din bebis?

Vi har inte gått mer än en vecka i skolan, och det är redan dags för den första fältstudien.
Det är meningen att vi ska hitta ett spädbarn, och observera detta i 15-30 min.

För det första: hur lätt är det att hitta ett spädbarn? Jag har ingen aning om var spädbarn håller hus!

För det andra: "Får jag observera din bebis i 15-30 min?". Vilken slags fråga är det? Det kommer känns som om man är ett missfoster! Hur kul är det för föräldern att en student stirrar på deras bebis i en halvtimme?

Citat från en mycket klok människa

Patienten: Jag kan inte förstå...
Jag självskadar inte lika ofta nu, men när jag väl gör det är det djupare än det var innan.
Varför skär jag djupare?
Jag går ju i behandling...
Borde inte mina sår bli ytligare och ytligare?

Psykologen: Kanske finns det någon djupt inne i dig som du vill berätta?
Märket på huden blir som en slags symbol, en symbol som visar att du vill bearbeta sådant som ligger djupt inne i dig.
Du tror att du öppnar dig när du skär djupare än vanligt.

Patienten: Jo...

Psykologen: Du måste börja lita på orden.

It's tragic with a capital T

Jag känner mig så oerhört nedstämd, det är som om jag betraktar välden genom en grumlig lins, som om allt är tomt och tråkigt. Sedan jag hade min panikattack har jag känt mig som en svag och misslyckad människa. Det känns som om jag inte kommer att lyckas passa in i samhället hur mycket jag än försöker.

Jag kommer inte att ge upp, det ligger inte för mig. Jag kommer att forsätta att kämpa, att kämpa för en karriär och ett liv utan alltför mycket ångest. Men ibland önskar jag att jag kunde dra täcket över huvudet och sova bort några månader...

"“Well you can hide a lot about yourself,
But honey, what're you gonna do?
And you can sleep in a coffin,
But the past ain't through with you.

'Cause we are all a bunch of liars.
Tell me, baby, who do you wanna be?
And we are all about to sell it,
'Cause it's tragic with a capital T.
Let it be, Let it be, Let it be!"

(citat ur: “Kill All Your Friends”, av: My Chemical Romance)

Panikångest och goda samariter

Åsa har sagt till mig att jag ska ta en promenad om jag har svår ångest, så igår gav jag mig ut och promenerade när ångesten var outhärdlig. Det visade sig vara en riktigt dålig idé. Jag hann inte gå många meter innan jag fick en fruktansvärd panikattack, och följaktligen ramlade ihop på trottoaren En kille kom fram till mig och frågade om jag hade ett epileptiskt anfall, och då började jag gråta hysteriskt. En tjej fram till oss, och bad killen att ringa ambulansen, medan hon själv satt och strök mig över armen för att jag skulle lugna ner mig. Det dröjde ganska länge innan ambulansen kom (eftersom mitt tillstånd inte var livshotande). Efter en stund slutade jag gråta, och jag lade mig i forsterställning och skakade. Tjejen som satt och strök mig över armen var jättesnäll, hon försökte få mig att prata om annat för att ta bort fokus från ångesten. Bevisligen finns det goda samariter även i dagens samhälle. <3

Till slut anlände ambulansen, och jag var tvungen att ta mig upp från marken. Jag var yr och hade svårt att gå (vilket inte är konstigt med tanke på att jag hade panikångest). Ambulansförarna trodde att jag var alkohol och drogpåverkad, vilket gjorde mig arg, eftersom jag inte ens hade tagit stesolid.

Ambulansen körde mig till psykakuten, och där fick jag stesolid så att jag skulle lugna ner mig. Efter ett tag mådde jag lite bättre, och jag fick gå hem efter att jag hade pratat med en läkare.

Idag mår jag bättre, men jag känner mig väldigt nedstämd. Jag är så paniskt rädd för att jag ska få en liknande attack i skolan.

Nej, luften är inte fylld med lösningsmedel

När jag gick hem från FT:n, kändes det som om någon hade mixtrat med luften. Det känns fortfarande lite så, som om någon har lagt in lösningsmedel i luftmolekylerna. När jag kom hem kände jag hur min hjärna höll på att frätas sönder, och jag upprepade ordramsor för att försäkra mig om att språkcentrat i hjänarn är intakt.

Jag ringde Åsa, som sa till mig att ta en kall dusch, vilket jag gjorde.
Nu känns det lite bättre, eller iaf tillräckligt bra för att jag ska orka gå till träningen.

Och nej, nu tror jag inte att luften är fylld med lösningsmedel.

En trevlig överraskning

Jag vet inte varför, men plötsligt föll ångesten över mig som ett jättelik flodvåg. Det känns som om jag faller sönder i bitar. Jag är så äckligt stressad inför allt och inget, tur att jag ska på yoga ikväll...

Underbara skolstart!

Vad kan vara bättre än att sitta instängd i en för liten föreläsningsal med en massa människor? Ganska mycket, enligt mig.

Min dag inleddes med att jag var hos Åsa. Vi lyckades reda ut varför jag självskadade i måndags förra veckan. Den tid som blev över efter kedjeanalysen användes till att diskutera huruvida det är rätt att visa känslor på FT:n eller inte.

Sist när jag var på FT:n frågade jag gruppen om det ville att jag skulle säga: "idag mår jag dåligt", när jag mår dåligt, eller om jag ska lägga "locket på". Gruppen var rörande överens om att det var bäst lägga "locket på". Det som komplicerar situationen är att Åsa har uppmanat mig att visa känslor på FT:n, hon säger att jag ska ställa mig upp, eller lägga mig på golvet när jag har panikångest.

Idag berättade jag för Åsa att FT-gruppen sa till mig att de inte vill att jag ska visa känslor. Åsa höll med om att det var en dum idé att jag skulle lägga mig på golvet när jag har ångest, men hon håller fortfarande fast vid att jag borde visa känslor när jag är på FT.

Min dag fortsatte med att jag begav mig till universitetet för att gå på upprop. När uppropet vara klart höll kursledaren en introduktions-föreläsning om utveckligspsykologi. Det var intressant, men det var fruktansvärt påfrestande att sitta instängd i ett litet rum tillsammans med ett 40-tal andra studenter. Det dröjde inte länge innan jag var tvungen att ta fram stesolid-burken (vilket resulterade i att jag fick några misstänksamma blickar av föreläsaren).

Jag tror att det kommer att bli en intressant termin, men jag vågar inte ens tänka på hur jobbigt det kommer att bli.

Men jag tycker om mitt hår :D