Söndrig men nöjd

Jag tappade kontrollen och skar och skar. Jag kunde inte sluta så jag bestämde mig för att gå till psykakuten vilket visade sig vara ett bra beslut.

Jag fick mina sår omlagda av en sjuksköterska, och en läkare tittade på dem och konstaterade att inget av såren behövde sys. Det kändes bra att jag fick bekräftelse på att jag inte skar alltför djupt.
Sjuksköterskan som tog hand om mig kom ihåg mig från tiden då jag spenderade i snitt två kvällar i veckan på psykakuten. Hon var uppmuntrande och frågade mig om DBT:n. Det kändes verkligen som om hon brydde sig.

Jag hade tur och behövde inte vänta särskilt länge innan jag fick träffa en läkare. Hon var väldigt trevlig och pratade länge med mig om mina problem. Vi bestämde att jag ska höja min Seroquel-dos till 500 mg om dagen (jag brukade ta 350 mg om dagen). Jag fick reda på att det var väldigt ovanligt att patienter kan ta Seroquel på dagtid. Min dos är uppdelad på så sätt att jag nu kommer ta 100 mg på morgonen, 200 mg kl. 17 och 200 mg på kvällen. Tydligen är det väldigt vanligt att patienter blir så pass trötta av Seroquel att de måste ta sin fulla dos på kvällen. Alla är vi olika antar jag. Jag är glad att det fungerar för mig.

Jag ska ringa min läkare på fredag, men troligtvis kommer dosändringen att bli permanent.

Läkaren uppmuntrade mig att komma till psykakuten så fort mina destruktiva tankar sätter in. Det var bra att hon sa så eftersom jag är inne i en: jag-är-en-belastning-för-vården period.
Det känns betryggande att veta att det finns fina människor på psykakuten, kanske kan jag förmå mig att gå dig innan jag gör något dumt nästa gång. Man kan ju alltid hoppas.