Livet är en tävling som måste vinnas

I morse var jag på FT. Sessionen inleddes med att vi fick redovisa vår hemuppgift för de andra i gruppen. Terapeuten tyckte att jag skulle vara den fösta som berättade om hur det hade gått med uppgiften. Det var jättejobbigt att vara den första som berättade, jag visste inte om jag hade gjort fel och huruvida jag hade missuppfattat hela uppgiften eller inte. Jag rodnade och pratade dessutom osammanhängande och alldeles för snabbt. Lyckligtvis visade det sig att jag inte hade gjort "fel".

Det var väldigt intressant att höra när de andra deltagarna berättade om hemuppgiften, jag lär mig mycket om mig själv när jag observerar gruppdeltagarnas beteende och reaktioner. Det fina med gruppen är att alla är så pass öppna att jag känner mig tillräckligt trygg för att berätta om mina innersta tankar. Jag känner att jag inte är den enda som kämpar med hemuppgifterna.

På min första FT tyckte jag att en av terapeuterna var överdrivet glad och positiv. Min individual-terapeut Åsa sa att hon är så som människa, så jag får försöka lyssna på vad hon säger utan att döma henne. Idag tyckte jag inte att hon var lika jobbig, kanske för att jag vet att hon kommer att vara överdrivet glad på varje FT.

Sammanfattningsvis så var dagens FT en positiv upplevelse. Dessvärre börjar jag få problem med min tävligsinstinkt. Jag vill vara den som är bäst, duktigast, smartast, etc. Jag tävlar med de andra deltagarna om att få finast komplimanger av terapeuterna. Detta är problematiskt eftersom jag blir fruktansvärt arg på mig själv om jag inte är den mest perfekta deltagaren som någonsin har deltagit i en FT-grupp. Jag vet att jag ställer orimligt höga krav på mig själv, men jag vill så gärna att alla i gruppen ska tycka att jag är duktig.