Nerbantad DBT

Idag var jag på en nedbantad FT (d.v.s. med bara en terapeut). Det var meningen att Åsa (min terapeut) skulle vara co-terapeut, men eftersom hon fortfarande är sjuk var endast en terapeut närvarande. Det märktes en tydlig skillnad jämfört med förra gången, när det var två terapeuter blev det betydligt fler givande konversationer.

Vi pratade om våra hemuppgifter och tittade på en lång och tråkigt film där Marsha Linehan (personen som skapade DBT) berättade om olika mindfulness-färdigheter. När hon pratade var hon överdrivet pedagogisk, det lät som om hon tänkte: "lyssa noga lilla borderlinebarn så att du förstår exakt vad jag menar". Men jag inser att jag dömer henne eftersom jag uppfattar hennes beteende på ett visst sätt, en av mindfulness-färdigheterna jag ska jobba på till nästa gång är just en icke-dömande hållning gentemot mig själv och omvärlden. Så jag måste lära mig att inte hata Linehan-filmer :)
Jag ska även öva på att aktivt delta i det jag upplever. Abstrakt och ansträngande med andra ord, men jag kan måste försöka.

Jag har inte sovit så många timmar vilket gör att jag känner mig väldigt sårbar, och sårbarhet omvandlas alltför lätt till destruktivitet. Trots att det är lättare att stå emot självskadeimpulserna så har jag forfarande svårt att låta bli.
Jag känner även att jag har blivit väldigt beroende av min individuella terapi. Nu när Åsa är sjuk känner jag mig övergiven och sårbar.

I övrigt försöker jag komma på en idé till min H & V-litteraturanalys vilket inte är det lättaste. Jag fasar även för det faktum att jag har två veckor på mig att skriva två litteraturanalyser, det blir intressant att se hur det går..