Någon slags rekord

Idag är det en vecka sedan jag självskadade. Det är någon slags rekord, det var väldigt länge sedan jag orkade stå emot impulserna så länge.

Det känns både bra och hemskt på samma gång. Det känns bra eftersom jag vet att självskador inte gör någon nytta, men det har blivit någon slags tvångstanke, att jag måste skära eftersom jag har haft ett långt uppehåll. Jag ringde Åsa, hon sa att det jag går igenom är en slags avgiftning, och att det kommer att fortsätta att vara såhär jobbigt i minst en vecka till. Hur ska jag orka?

Såren på min arm är nästan helt läkta.

(Citat:)
Little girl, little girl
Why are you crying?
Inside your restless soul your heart is dying
Little one, little one
Your soul is purging
Of love and razor blades
Your blood is surging