Efter mardrömsmötet

Idag hade jag ett möte med rektorn på min f.d. gymnasieskola. Han berättade vad som hade hänt sedan jag anmälde R.

R hade (såklart) förnekat att han någonsin hade rört vid mig. Jag vet att det är naivt, men det fanns en del av mig som trodde att han skulle berätta sanningen. Han är väl inte en människa som är kapabel att stå för vad han gjort och sagt. På ett sätt blir jag lite ledsen, han är en sorglig människa eftersom han inte ens kan erkänna för sig själv att han har gjort fel.
Tydligen har han erkänt att han har pratat med mig om mina problem, men han ser tydligen sig själv som någon slags "hjälte" som "hjälpte mig". Han är helt enkel en vidrig människa

Ärendet har drivits som ett diciplinärende, och under processen då ärendet har utretts har R valt att säga upp sig. Han har sagt att han inte ska jobba med barn/ungdomar och om han söker ett sådant jobb är han ju tvungen att lämna referenser (och han endast har jobbat som lärare på min f.d. gymnasieskola). Rektorn kommer alltså se till att han aldrig mer kommer att jobba på en skola.

Det är även bestämt att det inte blir en polisanmälan. Jag har blandade känslor inför det. Det är skönt att lägga det bakom sig, men en del av mig hade velat visa för hela världen att det han gjorde var fel.

R hade inte uttryck någon ilska när han fick ta del av anmälan, men han hade tydligen blivit väldigt ledsen. Det förtjänar han .

Det är väl dags att glömma och gå vidare antar jag, men det är inte lätt.

Förlåtelse är bättre än hämnd, vilken idot var det som skrev det i läroboken?