Idag var jag på individual-DBT, och jag vet inte riktigt om det var givande eller inte. Jag och Åsa gjorde (som vanligt) kedjeanalyser på mina problem-beteenden. Vi kom fram till samma sak som vi brukar komma fram till, d.v.s. att jag gör dåliga val när det gäller självskador. Jag vet att jag ska följa min krisplan när känslorna tar över, men jag väljer att inte göra det..
Hon sa att hon känner att jag inte har bestämt mig för om jag är värd att bli frisk eller inte, och att ´det är dessa tankar som skapar problem och gör att jag inte kan sluta självskada. Jag håller med om det, jag har svårt att ta steget mot en ren arm och ett veckokort utan "ja" som svar på frågan "har du skadat dig?".
Åsa vill att jag hoppar från 500-meters trampolinen (d.v.s. inte längre vara destruktiv). Problemet är att jag inte är redo för det, men jag måste tvinga mig själv att göra det.
När jag slutar självskada kan Åsa och jag jobba på sådant som är viktigare istället, men det är svårt att bryta ett problem-beteende som man har haft sedan man var 15.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår att det är svårt... Men du tar ett litet steg i taget, du ska se att det kommer att bli bra till slut!
SvaraRaderaPussar och kramar <3
Åsa ville att jag skulle testa att inte självskada under tre veckors tid för att se vad som händer, men det känns som ett orealistiskt mål, jag får panik när jag tänker på det. Det är bättre att ta en timme i taget. Precis som du skriver är det små steg som gäller..
SvaraRaderaPussar och kramar tillbaka! <3