Känslokyla och maktlöshet

Dagen har varit ganska bra. Jag fick möjlighet att sova längre på morgonen och senare var jag på uppsatshandledning på universitetet Jag har fått en bra handledare som kunde tipsade mig om hur jag ska avgränsa min frågeställning.

Jag känner tydligt att jag inte är lika sårbar idag. Det känns som om saker börjar ordna upp sig.

Tyvärr så mår min vän väldigt dåligt, vilket naturligtvis gör att jag känner med nere och oroar mig för henne. Jag vet att jag inte kan göra något för att hjälpa henne förutom att finnas här om hon vill prata. Jag kan inte ta tag i henne och dra ut henne från mörkret hur gärna jag än skulle vilja.

När jag fäster mig vid en person och denna mår riktigt, riktigt dåligt så är det något som dör inne i mig. Jag blir "kall" och "känslolös" eftersom jag inte orkar sätta mig in i personens situation. Jag blir nästintill icke-mänsklig. Trots att min vän betyder så oerhört mycket för mig blir jag inte besatt av oro. Om jag blev det skulle jag gå under eftersom jag är så instabil själv. Då blir det lätt att jag stänger av alla mina känslor istället. Det är ett slags försvar.