Fruktansvärd färdighetsträning

I onsdags var jag på FT. En av våra ordinarie färdighetstränare kunde inte närvara, så en vikarie ersatte henne. Jag tyckte illa om vikarien med en gång. Jag fick en känsla av att hon tyckte illa om mig, och den känslan har jag inte fått tidigare när jag har träffat andra färdighetstränare.

När vi redovisade våra hemuppgifter började vikarien kritisera "sin" patient (d.v.s. den patient som hon har individual-terapi med) genom att klaga på hur hon satt och sa att patienten redovisade sina uppgifter på "fel" sätt. Patienten klarade inte av kritiken, och började gråta.
Jag blev så fruktansvärt arg på vikarien att jag kände för att slå till henne. Vad har hon för rätt att "pressa" en patient så att denna börjar gråta? Jag avskyr människor som trycker ner andra. Det finns ingen anledning att göra någon annan illa!

Jag fruktar den dag då vikarien åter ska vara med på FT:n. Jag tycker väldigt illa om henne, jag står knappt ut med att gå i den korridor i vilken hon har sitt arbetsrum. Hon är helt enkelt en vidrig människa som borde se över sitt sätt att behandla patienter!

Jag berättade för min individual-terapeut Åsa om "FT-incidenten" och hon höll med mig om att vikaren uppvisade ett oprofessionellt beteende. Jag förstår inte hur man kan bete sig så idiotiskt! Hon borde inte få lov att jobba med borderline-patienter!!

och nej, jag har inte alls problem med ilska! :)

½ bordis

Nu har Linda åkt hem och ½ bordis återstår. Jag kände ett hugg i hjärtat när jag såg hennes tåg åka iväg...

Vi hade trevlig trots att jag råkade droga ner henne med Theralen i torsdags så att hon missade en föreläsning som vi båda ville gå på. Jag är inte särkilt snäll mot mina vänner :D

Precis som vid hennes förra besök så pratade vi mycket och länge. Linda är en väldigt intressant människa, så jag tröttnar aldrig på att prata med henne!

Jag älskar dig min favoritbordis! <3

Hej igen hallucinationerna!

Kanske är det för att jag har det jobbigt just nu som hallucinationerna kommer tillbaka igen. Jag vet inte.

Denna gång är det inte röster, jag känner att det är någon som rör vid mig med iskalla fingrar i nacken och varje gång jag lägger mig ner känner jag att tryck över halsen som om någon håller på att strypa mig. Det börjar bli jobbigt.

Det känns som om ingen inom psykiatrin tar mina hallucinationer på allvar, det säger: "du är inte psykotisk, du har dissociativa hallucinationer". Jag vet att jag inte har en psykos-sjukdom, men jag lider ändå. Hallucinationerna vill inte lämna mig ifred och min största skräck är att jag ska bli psykotisk på riktigt. Läkarna säger att "det inte är sannolikt", men tänk om de har fel?

Jag ser fram emot att träffa Linda imorgon!!! :D

Mitt nederlag

Igår på kvällen kunde jag inte längre stå emot impulserna. Jag skar mig. Det var inte jättemånga snitt och inte särskilt djupt, men trots det känns det som ett misslyckande. Det känns som om DBT-Åsa kommer att bli arg på mig nästa gång vi träffas eftersom jag är en stor besvikelse.

Jag hade mått dåligt hela dagen och tanken på att jag inte hade skurit mig på länge fanns där hela tiden. Det blev en slags tvångstanke. Jag försökte verkligen låta bli, jag distraherade mig med olika saker, allt från uppsats-skrivande till träning. Inget hjälpte. På kvällen var jag trött på att kämpa, så jag gav efter för impulsena.

Jag försöker tänka på att jag inte skar mig under en veckas tid, nu vet jag att jag klarar det. Kanske blir det ett längre uppehåll nästa gång? Jag hoppas det.

Jag ringde min FT-terapeut och frågade om man fick lov att ha kortärmat (och plåster) om man nyligen har skadat sig, eller om det är triggande för andra i gruppen. Hon sa att det bästa är om jag har långärmat. Jag får hoppas att det inte är alltför varmt på morgonen imorgon.

Någon slags rekord

Idag är det en vecka sedan jag självskadade. Det är någon slags rekord, det var väldigt länge sedan jag orkade stå emot impulserna så länge.

Det känns både bra och hemskt på samma gång. Det känns bra eftersom jag vet att självskador inte gör någon nytta, men det har blivit någon slags tvångstanke, att jag måste skära eftersom jag har haft ett långt uppehåll. Jag ringde Åsa, hon sa att det jag går igenom är en slags avgiftning, och att det kommer att fortsätta att vara såhär jobbigt i minst en vecka till. Hur ska jag orka?

Såren på min arm är nästan helt läkta.

(Citat:)
Little girl, little girl
Why are you crying?
Inside your restless soul your heart is dying
Little one, little one
Your soul is purging
Of love and razor blades
Your blood is surging

I brist på vettig information att dela med mig av...

...kan jag meddela att min rättspsyk-uppsats är färdigskriven och skickad till min handledare. Det är en otrolig lättnad att jag "bara" har en uppsats kvar att skriva. One down, one to go!

Jobb och horoskop

Jag har jobbat idag och det var ganska lugnt och händelselöst. Jag satt och läste en tidning större delen av tiden.

Jag läste mitt horoskop och fick reda på att jag är en rastlös person som kommer att ha svårt att fokusera på projekt under nästa månad. Som om jag inte visste det redan...

Dags att ge sig ut i kollektivtrafiken..

Tyvärr höll mitt goda humör inte i sig särskilt länge, när jag vaknade igår var allt som vanligt igen, ångesten var tillbaka. Dagen blev lite bättre efter två "maraton-telefonsamtal" med Linda :D

Idag känner jag mig både ångestfylld och stressad. Jag är snart klar med min uppsats om BPD och kriminalitet, men jag måste skriva en hel H & V-uppsats, och jag har inte ens bestämt mig för vilket ämne jag vill skriva om. Det har gått bättre än förväntat med min rättspsyk-uppsats, så jag får hoppas att nästa uppsats inte ställer till med problem..

Idag ska jag åka tåg. Ångest och kollektivtrafik är ingen bra kombination.

Glad men stressad

Idag är jag sådär löjligt glad som jag är ibland. Generellt sätt brukar jag inte tycka om glädje, men idag känns det som om allt är trevligt och fint. Jag misstänker att min glädje är ett direkt resultat av min ökade Seroquel-dos eftersom denna medicin (förutom att den är antipsykotisk) även har antidepressiva och stämningsstabiliserande egenskaper :D

Jag provade en ny träningsform idag (dansinspirerad träning). Jag hade förväntat mig att jag skulle vara värdelös och inte alls hänga med i koreografin, men det gick faktiskt ganska bra. Jag försökte att inte döma mig själv och även det gick bra. Jag gjorde mitt bästa och det räckte.

Jag gick till apoteket och hämtade ut mina nya starkare Seroquel-tabletter. Jag tycker att det är jättespännande att hämta ut nya mediciner, jag ser alltid fram emot att se hur förpackningen och tabletterna ser ut! ^^
Det var en vacker förpackning och även tabletterna var vackra. Ibland blir man besviken, men inte denna gång. Vad flummig jag känner mig :D

Trots all glädje jag känner är jag väldigt stressad p.g.a. min uppsatser. Jag hoppas verkligen att jag lyckas skriva klart dem på något sätt. I nuläget har jag svårt att fokusera på något under längre tid, jag blir distraherad alltför lätt.

Om en vecka kommer Linda och hälsar på! :D

Citat - Restless Heart Syndrome

I've got a really bad disease
It's got me begging
On my hands and knees
Take me to the emergency'
Cause something seems to be missing

Somebody take the pain away
It's like an ulcer bleeding in my brain
Send me to the pharmacy
So I can lose my memory
I'm elated
Medicated
Lord knows I tried to find a way to run away

I think they found another cure
For broken hearts and feeling insecure
You'd be surprised what I endure
What make you feel self-assure?

I'll never find a place to hide
You never know what could be
Waiting outside
The accidents you could find
It's like some kind of suicide

So what ails you is what impales you
I'Il feel like I've been crucified to be satisfied

I'm a victim of my symptom
I am my own worst enemy
You're a victim of your symptom
You are your own worst enemy
Know your enemy

I'm elated
Medicated
I am my own worst enemy
So what ails you is what impales you
You are your own worst enemy
You're a victim of the system
You are your own worst enemy
You're a victim of the system
You are your own worst enemy

Jag älskar det här låten (Restless Heart Syndrome)!

Dags att hoppa från 500-meters trampolinen?

Idag var jag på individual-DBT, och jag vet inte riktigt om det var givande eller inte. Jag och Åsa gjorde (som vanligt) kedjeanalyser på mina problem-beteenden. Vi kom fram till samma sak som vi brukar komma fram till, d.v.s. att jag gör dåliga val när det gäller självskador. Jag vet att jag ska följa min krisplan när känslorna tar över, men jag väljer att inte göra det..

Hon sa att hon känner att jag inte har bestämt mig för om jag är värd att bli frisk eller inte, och att ´det är dessa tankar som skapar problem och gör att jag inte kan sluta självskada. Jag håller med om det, jag har svårt att ta steget mot en ren arm och ett veckokort utan "ja" som svar på frågan "har du skadat dig?".

Åsa vill att jag hoppar från 500-meters trampolinen (d.v.s. inte längre vara destruktiv). Problemet är att jag inte är redo för det, men jag måste tvinga mig själv att göra det.
När jag slutar självskada kan Åsa och jag jobba på sådant som är viktigare istället, men det är svårt att bryta ett problem-beteende som man har haft sedan man var 15.

Jag har pratat med min PAL. Jag kommer att fortsätta med min nya Seroquel-dos.

Efter mardrömsmötet

Idag hade jag ett möte med rektorn på min f.d. gymnasieskola. Han berättade vad som hade hänt sedan jag anmälde R.

R hade (såklart) förnekat att han någonsin hade rört vid mig. Jag vet att det är naivt, men det fanns en del av mig som trodde att han skulle berätta sanningen. Han är väl inte en människa som är kapabel att stå för vad han gjort och sagt. På ett sätt blir jag lite ledsen, han är en sorglig människa eftersom han inte ens kan erkänna för sig själv att han har gjort fel.
Tydligen har han erkänt att han har pratat med mig om mina problem, men han ser tydligen sig själv som någon slags "hjälte" som "hjälpte mig". Han är helt enkel en vidrig människa

Ärendet har drivits som ett diciplinärende, och under processen då ärendet har utretts har R valt att säga upp sig. Han har sagt att han inte ska jobba med barn/ungdomar och om han söker ett sådant jobb är han ju tvungen att lämna referenser (och han endast har jobbat som lärare på min f.d. gymnasieskola). Rektorn kommer alltså se till att han aldrig mer kommer att jobba på en skola.

Det är även bestämt att det inte blir en polisanmälan. Jag har blandade känslor inför det. Det är skönt att lägga det bakom sig, men en del av mig hade velat visa för hela världen att det han gjorde var fel.

R hade inte uttryck någon ilska när han fick ta del av anmälan, men han hade tydligen blivit väldigt ledsen. Det förtjänar han .

Det är väl dags att glömma och gå vidare antar jag, men det är inte lätt.

Förlåtelse är bättre än hämnd, vilken idot var det som skrev det i läroboken?

Mardrömsmötet

Imorgon är det dags för det fruktade mardrömsmötet.
Jag ska träffa en av rektorerna på min f.d. gymnasieskola för att få reda på vad min anmälan (jag anmälde min f.d. gymnasielärare eftersom han utnyttjade mig under min gymnasietid) har fått för effekter.

Det är det ultimata moment 22-mötet. Om rektorn säger att läraren kommer att förlora sitt jobb kommer jag att känna mig som en vidrig människa, men om läraren får forsätta jobba nästa termin (har har blivit avstängd under denna termin) som om inget har hänt kommer att känna att jag är värdelös eftersom jag inte hindrade honom från att utsätta andra för sådant han utsatte mig för. Vad som än händer så kommer jag alltså att känna mig hemsk.

Samtidigt som jag har ångest inför mötet vill jag få det överstökat så att jag slipper känna ångest inför vilka konsekvenser min anmälan kommer att få. När jag vet så vet jag med andra ord.

Du skall icke döma

Vi har uppehåll på FT:n nästa vecka, så vi har fått två hemuppgifter till nästa gång. En av dessa uppgifter är att jag inte ska döma varken mig själv eller andra. Det är verkligen lättare sagt än gjort. Tyvärr är jag väldigt duktig på att döma både mig själv och andra. Jag tänker ofta negativa tankar om mig själv och förargas av varje litet fel jag gör. En annan svaghet jag har är att jag lätt blir irriterad på andra människor och till följd av detta börjar hata dem.

Men andra ord måste jag verkligen anstränga mig för att icke döma.

Framsteg

Jag brukar självskada i förebyggande syfte när jag ska hälsa på min föräldrar, men jag lyckades låta bli att skada mig denna gång.
Ett litet framsteg.

Jag behöver få ett nytt recept och min PAL är ledig.
Varför är det alltid så?

Placebo?

I onsdags var jag på psykakuten och pratade med en läkare om min medicinering. När vi bestämde att jag skulle öka min Seroquel-dos berättade hon att hon jobbade med psykos-patienter. Hon sa att det är vanligt att dessa patienter tar 1000 mg Seroquel om dagen (jag tar bara 500 mg)! Hon sa att alla doser under 600 mg inte förväntas ha antipsykotisk effekt, de förväntas endast lindra ångest. Jag blev lite konfunderad när jag hörde detta eftersom jag upplevt att mina hallucinationer i princip har fösvunnit helt och hållet sedan jag började med Seroquel. Jag började fundera på om jag upplever någon slags placebo effekt och frågade läkaren vad hon trodde. Hon sa att jag har något som kallas för dissociativa hallucinationer, vilka är mildare hallucinationer än sådana som t.ex. förekommer vid schizofreni.

Min PAL har förklarat för mig att jag inte är psykotisk trots att jag har hallucinationer, men han har aldrig berättat att det jag upplever är dissociativa hallucinationer. Det hade kanske varit lämpligt om han berättat om det...

Telefon-DBT

Jag ringde Åsa för att få lite råd och stöd som kan hjälpa mig att bryta min självdestruktiva cirkel. Tyvärr är självskadandet den mest effektiva stå-ut-färdigheten som finns, så inget kan någonsin lindra min smärta på samma sätt. Istället ska jag andas lugnt och göra något koncentrationskrävande, så nu sitter jag här.

Jag fick även reda på att Åsa är nästintill frisk och är tillbaka på jobbet när jag ska ha min nästa DBT-session. Jag frågade om hon hatar mig eller är arg på mig, men det visade sig att hon inte är någondera. Det var en obeskrivlig lättnad att höra henne säga det.
Även telefon-DBT kan vara effektivt, trots att man bara får prata i max fem minuter.

Känslokyla och maktlöshet

Dagen har varit ganska bra. Jag fick möjlighet att sova längre på morgonen och senare var jag på uppsatshandledning på universitetet Jag har fått en bra handledare som kunde tipsade mig om hur jag ska avgränsa min frågeställning.

Jag känner tydligt att jag inte är lika sårbar idag. Det känns som om saker börjar ordna upp sig.

Tyvärr så mår min vän väldigt dåligt, vilket naturligtvis gör att jag känner med nere och oroar mig för henne. Jag vet att jag inte kan göra något för att hjälpa henne förutom att finnas här om hon vill prata. Jag kan inte ta tag i henne och dra ut henne från mörkret hur gärna jag än skulle vilja.

När jag fäster mig vid en person och denna mår riktigt, riktigt dåligt så är det något som dör inne i mig. Jag blir "kall" och "känslolös" eftersom jag inte orkar sätta mig in i personens situation. Jag blir nästintill icke-mänsklig. Trots att min vän betyder så oerhört mycket för mig blir jag inte besatt av oro. Om jag blev det skulle jag gå under eftersom jag är så instabil själv. Då blir det lätt att jag stänger av alla mina känslor istället. Det är ett slags försvar.

Söndrig men nöjd

Jag tappade kontrollen och skar och skar. Jag kunde inte sluta så jag bestämde mig för att gå till psykakuten vilket visade sig vara ett bra beslut.

Jag fick mina sår omlagda av en sjuksköterska, och en läkare tittade på dem och konstaterade att inget av såren behövde sys. Det kändes bra att jag fick bekräftelse på att jag inte skar alltför djupt.
Sjuksköterskan som tog hand om mig kom ihåg mig från tiden då jag spenderade i snitt två kvällar i veckan på psykakuten. Hon var uppmuntrande och frågade mig om DBT:n. Det kändes verkligen som om hon brydde sig.

Jag hade tur och behövde inte vänta särskilt länge innan jag fick träffa en läkare. Hon var väldigt trevlig och pratade länge med mig om mina problem. Vi bestämde att jag ska höja min Seroquel-dos till 500 mg om dagen (jag brukade ta 350 mg om dagen). Jag fick reda på att det var väldigt ovanligt att patienter kan ta Seroquel på dagtid. Min dos är uppdelad på så sätt att jag nu kommer ta 100 mg på morgonen, 200 mg kl. 17 och 200 mg på kvällen. Tydligen är det väldigt vanligt att patienter blir så pass trötta av Seroquel att de måste ta sin fulla dos på kvällen. Alla är vi olika antar jag. Jag är glad att det fungerar för mig.

Jag ska ringa min läkare på fredag, men troligtvis kommer dosändringen att bli permanent.

Läkaren uppmuntrade mig att komma till psykakuten så fort mina destruktiva tankar sätter in. Det var bra att hon sa så eftersom jag är inne i en: jag-är-en-belastning-för-vården period.
Det känns betryggande att veta att det finns fina människor på psykakuten, kanske kan jag förmå mig att gå dig innan jag gör något dumt nästa gång. Man kan ju alltid hoppas.

Tid för eftertanke eller ren och skär isolering?

Som tidigare nämnt har jag inte särskilt lång tid på mig att få ihop två litteraturanalyser. Men vi har i princip inga handledningstillfällen, så jag kommer mest sitta hemma och skriva. Kanske är det bra, jag har tyckt att det har varit jobbigt att gå på föreläsningar och seminarium den sista tiden. Men jag är rädd att jag kommer att känna mig isolerad. Lyckligvis så kommer Linda snart och hälsar på! :D

Nerbantad DBT

Idag var jag på en nedbantad FT (d.v.s. med bara en terapeut). Det var meningen att Åsa (min terapeut) skulle vara co-terapeut, men eftersom hon fortfarande är sjuk var endast en terapeut närvarande. Det märktes en tydlig skillnad jämfört med förra gången, när det var två terapeuter blev det betydligt fler givande konversationer.

Vi pratade om våra hemuppgifter och tittade på en lång och tråkigt film där Marsha Linehan (personen som skapade DBT) berättade om olika mindfulness-färdigheter. När hon pratade var hon överdrivet pedagogisk, det lät som om hon tänkte: "lyssa noga lilla borderlinebarn så att du förstår exakt vad jag menar". Men jag inser att jag dömer henne eftersom jag uppfattar hennes beteende på ett visst sätt, en av mindfulness-färdigheterna jag ska jobba på till nästa gång är just en icke-dömande hållning gentemot mig själv och omvärlden. Så jag måste lära mig att inte hata Linehan-filmer :)
Jag ska även öva på att aktivt delta i det jag upplever. Abstrakt och ansträngande med andra ord, men jag kan måste försöka.

Jag har inte sovit så många timmar vilket gör att jag känner mig väldigt sårbar, och sårbarhet omvandlas alltför lätt till destruktivitet. Trots att det är lättare att stå emot självskadeimpulserna så har jag forfarande svårt att låta bli.
Jag känner även att jag har blivit väldigt beroende av min individuella terapi. Nu när Åsa är sjuk känner jag mig övergiven och sårbar.

I övrigt försöker jag komma på en idé till min H & V-litteraturanalys vilket inte är det lättaste. Jag fasar även för det faktum att jag har två veckor på mig att skriva två litteraturanalyser, det blir intressant att se hur det går..

Meningslös

Det känns som om psykvården inte borde satsa på mig. Vad kommer jag någonsin att göra för nytta i samhället? Jag kommer aldrig att lyckas med något, jag är född hopplös.

Han finns överallt

Jag har sett gymnasieläraren som jag anmälde relativt ofta på sista tiden. Det känns som om han är överallt. Hur ska mina sår kunna läka när de ständigt rivs upp om och om igen? När jag ser honom väcks alla minnen till liv, dessutom kan jag inte sluta tänka på hur arg han måste vara på mig. Jag är ständigt rädd för att han ska konfrontera mig.

Jag fick ett mail från NV-rektorn idag, på måndag ska jag få reda på vad som har hänt sedan jag anmälde läraren. Men andra ord så kommer allt att rivas upp ännu en gång.

När kommer smärtan att försvinna?

Dagens vardagsglädje

Jag ock övriga gruppmedlemmar på H & V-kursen håller på att sätta ihop vår "förlåtelse-uppsats", jag sitter och läser vad de andra har skrivit. Det blev verkligen en underhållande uppsats, jag har svårt att sluta skratta när jag läser den (på ett bra sätt)! :D

Lättnad och kaos

Det är en aning kaosartat i mitt inre, även om det känns som jag har passerat förbi mina värsta hopplöshetskänslor.

Idag hade vi introduktion till vårt rättspsyk-temarbete, något jag hade fruktat eftersom jag var säker på att vi skulle vara tvungna att göra empiriska undersökningar. För tillfället så kräks jag på både datainsamling och statistik! Jag orkar helt enkelt inte gå runt och övertyga motvilliga studenter att de ska fylla i meningslösa frågeformulär.
Det visade sig att min oro var obefogad, vi fick välja mellan att göra en empirisk undersökning eller en litteraturanalys. Jag valde att göra en litteraturanalys angående borderline och kriminalitet. Jag tror inte att det finns ett samband, men det ska bli intressant att se vad litteraturen säger...
Nackdelen är att vi bara har två veckor på oss att skriva uppsatsen. Våra handledare verkar tro att vi inte har ett liv utanför kursen!

Jag är så löjligt lycklig! <3

Inställd DBT

Jag fick ett telefonsamtal från psyk tidigt på morgonen. Jag fick reda på att min individuella DBT är inställd denna vecka p.g.a. sjukdom. Det är verkligen typiskt att det skulle inträffa just denna veckan då jag verkligen behöver prata med Åsa.

Jag känner mig övergiven trots att jag vet att jag inte har rätt att känna så.

Wisemind-shopping

Även om wisemind är en abstrakt och svårtbegriplig färdighet har övandet av denna färdighet redan börjat göra att jag är mer benägen att tänka efter innan jag gör något. Ett exempel är shopping; senast när jag köpte kläder var jag jag noga med att tänka efter och fråga mig själv: "vill jag verkligen ha det här plagget?" innan jag köpte det. När jag kom hem var jag jättenöjd med det jag hade köpt. Det kändes även bra att jag hade ägnat mig åt genomtänkt shopping istället för impuls-shopping som utförs mekaniskt för att smärtan ska bli lite lättare att hantera.

Det kanske låter löjligt, men det känns som om jag är på rätt väg med DBT:n.

Ständigt dessa växlingar...

Mitt humör växlar väldigt snabbt från den ena extremen till den andra. Jag vaknade i morse och mådde ganska hyfsat men efter några timmar slog depressionen åter sina armar runt mig och tömde mig på energi.

Jag vet att jag borde skriva på min H & V-uppsats, men det finns en del av mig som helt enkelt inte bryr sig om den meningslösa och oinspirerade uppsatsen. Det som gör att jag känner att jag måste ta tag i uppsats-skrivandet är att det är en gruppuppgift, om jag inte skriver min del så drabbas mina gruppmedlemmar.

I övrigt är det känslokaos i huvudet (som vanligt) och jag är stressad över veckans FT-hemuppgift som går ut på att vi ska observera och beskriva sådant som sker utanför oss själva. Det är verkligen inte lätt! Jag lyckas aldrig hålla fokus på yttre fenomen, mina känslor och tankar tar över och gör att jag försvinner från verkligheten. Jag hatar att misslyckas, så det känns jobbigt att behöva erkänna att jag har haft problem med hemuppgiften.
Jag får se om jag lyckas observera och beskriva något innan FT:n på onsdag.

Praranioda tankar som försvann

Jag fick ett sms från min bästa vän. Hon hatar inte mig, vilket känns så oerhört bra. Hon är verkligen en fantastisk vän, jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Hon finns där vad som än händer, och stöttar mig trots att jag är en jobbig bordis.

Ofta känns det som att hon är "för bra för att vara sann" och att jag kommer att förlora henne. Men jag antar att det är mina paranoida tankar som spökar.

Jag har fått för mig att min bästa vän hatar mig. Det är en väldigt obehaglig känsla.

Försöker hålla huvudet ovanför vattenytan

Ännu en ångestfylld dag.

Jag låg i sägen i timmar och tyckte synd om mig själv, tills jag tvingade mig själv att stiga upp och göra något av dagen. Jag måste städa och skriva uppsats. Jag har även bestämt mig för att träna aerobic i eftermiddag så att jag kommer ut från lägenheten en stund. Jag brukar må bättre när jag har tränat.

Skramlande kaffekoppar och bistra miner

Idag var det dags för rättspsyk-tenta, jag var inte särskilt förberedd så jag improviserade mig igenom frågorna såg gott jag kunde. Frågorna var inte svåra, så jag tror att jag klarade tentan, men det återstår att se antar jag.

Vi brukar skriva våra tentor på tekniska högskolan (i stora salar), men idag var vi på psykologiska institutionen i ett ganska litet rum. När man sitter i ett litet rum blir alla ljud väldigt påtagliga, som t.ex. öppnandet av läskburkar och tenta-vakternas skramlande kaffekoppar. Efter en stund blev det väldigt jobbigt. Dessutom brukar tenta-vakterna vara väldigt bistra och allvarliga, man har tur om de ler mot en någon enstaka gång.

Det känns bra att tentan är avklarad, dessvärre så mår jag inte särskilt bra. Det enda jag vill göra är att sova så att ångesten försvinner. Jag känner mig orkeslös och omotiverad, minsta syssla känns som en stor ansträngning På en intellektuell nivå vet jag att ångesten kommer att försvinna, men det känns som om den kommer att hemsöka mig för alltid. Som om det inte det var nog så måste jag skriva min del av H & V-uppsatsen i helgen. Kan det bli bättre?

Vardagsglädje

Jag trodde att tentan skulle börja kl. 8 imorgon, men när jag tittade på schemat såg jag att den börjar kl. 9. Följaktligen kan jag sova en timme till. Vardagsglädje med andra ord.

I ångestens grepp

Jag är så trött på denna ständiga ångest som plågar mig dag och natt. När kommer jag att få ro i själen?

Gärningsmannaprofilering

Jag har rättspsyk-tenta imorgon, och gärningsmannaprofilering ingår. Gärningsmannaprofilering är intressant, men inte särskilt tillförlitligt. Visst kan polisen ibland ta hjälp av profilerare, men i många fall skulle det ha varit lättare att lösa brotten om det inte hade funnits någon gärningsmannaprofil (t.ex. i fallet med hagamannen).

Varje termin anordnar psykologiska institutionen "forskningens dag" (forskare presenterar posters på vilka de beskriver sin forskning). Vår föreläsare berättade att studenterna alltid drog till profilerings-postern, trots att den ansvariga forskaren inte ens var brukar vara där. När studenterna har tittat på profilerings-postern visar de tydligen inte något intresse för institutionens andra forskningsprojekt.

Varför är profilering så populärt? Frågan har ett enkelt svar: p.g.a. media. Det finns en hel del TV-serier som handlar om just profilering, dessa TV-serier gör att individer får en positiv syn på profilering trots att gärningsmannaprofiler långt ifrån alltid är korrekta...
Kanske något att fundera på?

Jag har tentaångest, hemsk sådan.

Dags att dubbla dosen

Jag tog mod till mig och ringde min läkare för att fråga om jag kan dubbla min stesolid-dos när jag mår riktigt dåligt (d.v.s. inte varje gång jag tar stesolid). Han sa att det inte var något problem om jag tar mer stesolid, bara jag inte gör det särskilt ofta. Han sa: "tänkt på att det är dubbelt så mycket, så du kan bli väldigt trött". You don't say?

Orka

Orkar du blunda,
orkar du se?

Orkar du treva,
orkar du le?

Orkar du leva,
orkar du ge?

Orkar du söka,
orkar du be?

Orkar du?
Det gör inte jag.

Misshandel

Jag har misshandlat min arm ganska ordentligt idag. Vad mer finns det att säga?

Livet är en tävling som måste vinnas

I morse var jag på FT. Sessionen inleddes med att vi fick redovisa vår hemuppgift för de andra i gruppen. Terapeuten tyckte att jag skulle vara den fösta som berättade om hur det hade gått med uppgiften. Det var jättejobbigt att vara den första som berättade, jag visste inte om jag hade gjort fel och huruvida jag hade missuppfattat hela uppgiften eller inte. Jag rodnade och pratade dessutom osammanhängande och alldeles för snabbt. Lyckligtvis visade det sig att jag inte hade gjort "fel".

Det var väldigt intressant att höra när de andra deltagarna berättade om hemuppgiften, jag lär mig mycket om mig själv när jag observerar gruppdeltagarnas beteende och reaktioner. Det fina med gruppen är att alla är så pass öppna att jag känner mig tillräckligt trygg för att berätta om mina innersta tankar. Jag känner att jag inte är den enda som kämpar med hemuppgifterna.

På min första FT tyckte jag att en av terapeuterna var överdrivet glad och positiv. Min individual-terapeut Åsa sa att hon är så som människa, så jag får försöka lyssna på vad hon säger utan att döma henne. Idag tyckte jag inte att hon var lika jobbig, kanske för att jag vet att hon kommer att vara överdrivet glad på varje FT.

Sammanfattningsvis så var dagens FT en positiv upplevelse. Dessvärre börjar jag få problem med min tävligsinstinkt. Jag vill vara den som är bäst, duktigast, smartast, etc. Jag tävlar med de andra deltagarna om att få finast komplimanger av terapeuterna. Detta är problematiskt eftersom jag blir fruktansvärt arg på mig själv om jag inte är den mest perfekta deltagaren som någonsin har deltagit i en FT-grupp. Jag vet att jag ställer orimligt höga krav på mig själv, men jag vill så gärna att alla i gruppen ska tycka att jag är duktig.

Varför måste jag skriva tenta på fredag? Jag är redan sönderstressad!

Regn och DBT

Idag har det regnat och varit kallt vilket har påverkat mitt humör i en negativ riktning.

Jag har varit på indvidual-DBT och det känns som om jag är fången i något slags mellanläge då jag kan välja att verkligen dra ner på självskadandet. Problemet är att jag inte är redo för att ta det steget. Jag är rädd för att jag ska fastna i min nuvarande självsakderutin, d.v.s. att jag skadar mig 2-3 gånger i veckan. Det är ganska lagom, inte för lite och inte för mycket. Jag får panik om jag inte skadar mig tillräckligt mycket. Jag kan helt enkelt inte låta bli.
Jag kan inte sluta. Inte än.

På fredag är det dags för rättspsyk-tenta. Save me from destruction.

Ångest deluxe

Jag har haft alldeles för mycket ångest i helgen, krampanfallen har inte varit särskilt långt borta. All ångest är skrämmande, det känns som jag balanserar på gränsen till panik. Lyckligtvis så kan jag ta stesolid när det är som värst, men inte ens stesolid kan hjälpa mig när min ångest är som värst. Jag funderar på om jag ska ringa min läkare så att vi kan diskutera en eventuell doshöjning (av stesoliden), men jag är övertygad om att han hatar mig vilket gör att det känns jobbigt att ringa till honom. Det känns som att han hade blivit glad om han fick reda på att jag mår dåligt. Det känns även som att han tycker att jag är en jobbig och äcklig patient som ringer honom alldeles för ofta. Jag tycker alltid det är jobbigt att störa honom när jag ringer, jag är rädd att han ska säga att han hatar mig.

Imorgon är det dags för DBT och jag har "endast" skadat mig två gånger denna vecka. Det är ett rekord! :D
Det är ofattbart få tillfällen jämfört med hur det brukade vara!

Från ljusaste vitt till mörkaste svart

Jag har väldigt starka känslor för andra människor för tillfället. Jag har alltid haft en benägenhet att se människor som "goda" eller "onda", men mina känslor har aldrig varit så starka som det är nu.

De människor som jag idealiserar höjer jag upp på ett orimligt sätt, jag tycker om dem så mycket att jag nästan går sönder. De människor som jag hatar äcklas jag ofattbart mycket av.

Jag vill inte att det ska vara såhär extremt.

Ångest, ångest, ångest, ångest, ångest

En inkräktande gäst

Jag fryser och jag har ångest. Jag har tagit mycket stesolid de sista dagarna men min ångest består, som den inkräktande gäst den är.

Är det ångest eller energi?

Mer energi än jag kan hantera

Jag är så okoncentrerad att jag inte ens kan fullfölja en tanke!
Jag känner mig hypad, det känns som om det brinner en liten eld inom mig som växer sig större och större. Kanske är det dags att ta stesolid?

Ny parfym! :D

Idag har jag jobbat. Det gick bra, jag har inte lika mycket ångest som jag hade igår, vilket alltid är en fördel när man jobbar med att sälja saker.

Jag tyckte även att jag förtjänade en ny parfym (vilket jag absolut inte gör!), snart får jag inte plats med fler parfymer på min hylla i badrummet..
Visst har jag svåra problem! *ironisk*

Separationsångest

Ångesten är min trogna följeslagare även idag. Den finns här hela tiden i varierade intensitet.

Jag pratade i telefon med Lilith tidigare idag. Det var som vanligt väldigt trevligt, men nu ligger separationsångesten som att svart moln över mig.

<3