När vi hade avslutat den obligatoriska mindfunlness-övningen på förra veckans FT sa färdighetstränaren att vi deltagare gärna får lov att hålla i en mindfulness-övning om vi vill.
Samma kväll fick jag ett "kreativt ryck"; jag var hyperaktiv och upplevde att det inte fanns något jag inte kunde klara av. Följaktligen satte jag mig ner och skrev ihop en egen mindfulness-övning, och dagen efter ringde jag färdighetstränaren och sa att jag gärna håller i onsdagens mindfunlness-övning.
Strax efter det att jag hade ringt färdighetstränaren fick min hyperaktiva period ett abrupt avslut, och jag blev plötsligt väldigt medveten om mina egna begränsningar. Hur ska jag klara av att hålla i en mindfulness-övning? Jag kan nästan slå vad om att de andra deltagarna kommer att hata min övning...
Så går det när man är skenbart kompetent.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner igen de där rycken... Det är jobbigt, men jag är säker på att det är en bra idé, det är barra att man blir så himla nervös när man inser vad man har gett sig in på.
SvaraRaderaOch jag tror inte alls att de kommer hata din övning, det är din dåliga självkänsla som talar :/
Kram på dig sötnos <3
Jag känner igen det där, ger mig också in i en massa saker. Har nyss gett mig in i en skrivkurs med tanken och känslan om att jag är EXPERT på atts kriva. Och nu, första veckan, upptäcker jag att jag fan inte kan skriva. Vad har jag gett mig in i? GAAAA!!!!! Ska skriva en novell i veckan och jag kommer inte ens på min första, helt tomt i huvudet.
SvaraRaderaJag tror aldrig jag dock skulle våga hålla i en mindfulnessövning i alla fall. Vad var det för braig idé du kom på? Du skulle säkert klara det galant :)
Kram
Lilith: Tack!
SvaraRaderaJo, när självkänslan inte är på topp blir man väldigt självkritisk...
Maria: Oj, en novell i veckan, det låter jobbigt! Förstår att du är nervös, men det kommer säkert att gå bra! :)
Haha, jag vet inte om min idé är särskilt bra. Jag ska börja med lite vanliga saker; t.ex. att man ska rikta uppmärksamheten mot händerna och sedan vara medveten om andningen, etc. Sen ska jag uppmana deltagarna att försöka minnas ett tillfälle då de har varit glada, och sedan be dem att försöka hålla kvar känslan. Ja får se hur det går..
Många kramar till er båda! <3
Ja det har inte varit lätt. Det värsta sveket är egentligen inte från mina föräldrar utan det är från dom som borde ha hjälpt mig men inte gjorde det. Det är det som nästan gör ondast och som kommer tillbaka som flashbacks.
SvaraRaderaHoppas verkligen att det blir en självbiografi för din del och att man får läsa den någon gång. Är säker på att det kommer bli en bestseller för du skriver så bra :) Vill ju också skriva en självbiografi men känner att jag inte kan ge ut någon så länge mamma är i livet ocyh då är inte riktigt motivationen densamma. Men å andra sidan så kan det ta flera år att skriva en bok så kanske man borde sätat lite fart för en dag så kanske mamma kolar vippen :)
Du, den där idén verkar ju vara kanon. Inte ens våra DBT-behandlare har sagt åt oss att minnas ett tillfälle då vi varit glada och försökt hålla kvar det. Dom har mer kört på att man ska, i huvudet, gå igenom vad man gjort under morgonen från man gick upp till man kom till DBT:n och när man kommer utanför dörren så ska man föreställa sig att man lägger alla problem och bekymmer i en korg innan man går in till själva DBT-rummet. Men det där med att minnas något glatt har dom totalt missat :) Tycker du ska köra på det, du komemr göra succé :)
Kram
sv. hej
SvaraRaderaok,du har alltså inte gått så länge.
Jo, DBT är grymt jobbigt och jag har upplevt allt för många gånger att DBT gör mig sämre.
Men jag vill inte sluta, har vart påväg att bli utkastad några gånger för att jag inte orkar riktigt bry mig om läxorna.
Färdigheterna är skit jobbigt att försöka få till när man mår dåligt, just då är det rena bullshitet och man fattar inte vad det kan hjälpa just då.
Jag vet iallfall att jag kommer gå under när gruppen tar slut i oktober, har då gått två rundor. Gruppen är den som har hjälpt mig mest.
Jag har slutat självskada mig själv, nästan helt sen ett halvår tillbax, men det är endast för att jag inte orkar att slösa energi och terapitimar på kedjeanalyser.
Min psykolog är väldigt hård och jag är lite rädd för att hon ska kicka mig.
Jo, det är jättejobbigt att leva sambo..
Det går inte alltid så bra som man hade velat.
Jag är en sån person som inte riktigt klarar av närkontakt eller sex. Varför det är så är nog för att jag vart utsatt för så mkt som ung.
Min sambo blir galen på det och tycker att det är jättejobbigt.
Jag trivs bäst själv med mina katter.
Men jag vill bilda en familj och en framtid med min kille, så jag får försöka igen.
Vi har lix gjort slut och blivit tillsammans nu under 5 år..så någongång ska det funka.
Bor du ensam?
Maria: Haha, ja man kan ju alltid hoppas att jag lyckas slutföra självbiografin.
SvaraRaderaJo, det skadar inte att börja i tid, det tar ofta lång tid innan man lyckas skriva någon man känner sig nöjd med..
Jag hoppas verkligen att deltagarna kommer att tycka att min övning är okej, jag får se hur det går helt enkelt..
Hellie: Vad bra att du har slutat självskada! :)
Jo, det är tråkigt att göra kedjeanalyser, det känns som om man alltid kommer fram till ungefär samma sak (att man skulle ha använt färdigheter istället).
Jobbigt att du har en hård psykolog, min terapeut är också ganska hård. Ibland när jag mår dåligt tycker jag att hon är lite för "kall".
Det måste vara jobbigt att hela tiden känna att du är på väg att bli utkastad, sådant tar på krafterna..
Det är starkt att du orkar leva i ett förhållande, jag tror inte att jag hade klarat det just nu..
Är din kille förstående när det gäller din sjukdom?
Ja, jag lever ensam. Som sagt tror jag inte att jag hade klarat av att leva tillsammans med någon just nu..
Många kramar till er båda!