När jag tränar försöker jag verkligen att vara fullt närvarande, att inte försvinna in i mig själv, men det blir svårare och svårare att inte dissociera. När jag är på ett pass med obekant koreografi tvingar jag mig själv att närvara så att jag kan lära mig koreografin.
Idag var jag på ett pass som jag brukar gå på, och därför inte har några problem med koreografin. Jag märkte att jag försvann flera gånger. Uppenbarligen lyckades jag hänga med i passet trots att jag var mentalt frånvarande, kroppen arbetade av sig själv. Jag blev inte trött, det var som om kroppen hittade sitt eget tempo, och följde det trots att min hjärna på en annan plats.
Jag brukar dissociera när jag tränar, ibland, men jag har aldrig varit så totalt frånvarande som jag var idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tränar också och brukar försvinna helt i en annan värld, vet inte om det är dissociation. Dissocierade en del förr men då på ett helt annat sätt. Jag tänkte nu att jag säkert bara tänker för mycket och svårighet att fokusera men äsch, jag vet inte. Kämpar varje gång med att bara leva mig in i själva träningen och glömma allt annat. Men precis som för dig så blir det svårare och svårare.
SvaraRaderaJo, det är svårt att stanna i nuet när man har för mycket tankar som cirkulerar i huvudet.
SvaraRaderaJag vet inte heller om det är dissociation, men det är jobbigt i vilket fall :/
Kramar
Ja det är för jävligt att det ska behöva gå så långt. Jag har börjat självskada igen men inget jag berättat för min terra och har inga tankar på att göra det heller (hon är värdelös) Eftersom man alltid varit så "duktig" och glad utåt så på något sätt så försöker man leva upp till det, ända tills det brister för smärtan kan man inte lura. Jag är van att ingen tar min smärta eller mitt självskadebeteende på allvar, därför håller jag det helst för mig själv. Har en annan blogg som jag skriver om det i men jag sträcker mig inte längre än så.
SvaraRaderaKram
Jag går också i DBT och min terapeut ingår i det teamet. Det tog mig ett par år att ens få henne att fatta att jag har borderline, hon trodde mig liksom inte. Jag ligger alltid steget före henne och hon har aldrig ens nån förståelse för arför jag beter mig som jag gör i vissa situationer och hon skyller allt som händer på mig, vägrar ta eget ansvar. Så ärligt talat så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick reda på att hon var en av dom som skulle hålla i DBT:n. Hon kan ju inte ens nåt om borderline. Våran DBT är dock något rörig för vi är första gruppen här i stan och ALLA DBT-behandlare går fortfarande under utbildning så ingen vet typ vad dom gör. Jo två visste det men dom har gått över till en ny grupp så nu är det bara vuxendagis. Så är vi några försökskaniner också så dom testar allt på oss som är den första gruppen. Funkar det så för dom det vidare till nästa grupp, funkar det inte så gör dom annorlunda till nästa grupp. Och vem sopar upp splittrorna efter våran misslyckade behandling? Ingen för det får vi ta hand om själva.
SvaraRaderaJa låter ju inge vidare kanske men kanske blir bättre...
Kram
Oj, har dom haft det så länge?? Önskar att dom vore lite mer erfarna här också för det blir bara rörigt. Och min terra bryter mer mot kontraktet än vad jag gör och när hon är osäker (t.ex. när jag mår dåligt så tvivlar hon på att DBT är bra för mig och när jag skadar mig så tycker hon det känns konstigt att inte få prata med mig på 24 timmar) då måste hon självklart säga det till mig vilket gör att jag också blir osäker och blir helt snurrig i huvudet. Så allting är bara kaos!
SvaraRaderaKram