Att vara, eller att inte vara en bordis

Idag hade jag telefontid med Åsa. Det var vår sista telefontid eftersom hon är tillbaka från sin semester på tisdag! :)
FT:n drar igång igen på onsdag, så nästa vecka återgår allt det normala. Det känns bra att komma tillbaka till tryggheten och rutinerna, jag klarar mig helt enkelt inte utan DBT just nu.

Dagens telefontid gick åt att diskutera huruvida jag är beredd att släppa min sjukdom inte. Det finns en del av mig som vet att jag alltid kommer att vara annorlunda, jag har gått igenom för mycket för att bli en i mängden. Åsa vill att jag ska vara en "normal" student denna termin, för att se hur studentlivet fungerar om man inte är "konstig". Hon anser att jag måste besluta mig för om jag vill kasta min borderline-fasad åt sidan eller inte. Men för tillfället känns det inte som om jag klarar av att leva ett normalt liv.

Jag har försökt vara så normal som möjligt, men jag har märkt att människor generellt sätt undviker mig, kanske för att de på något sätt märker att jag är annorlunda?
Jag vill inte vara sjuk, jag vill bli omtyckt, men jag vill inte bli omtyckt för att jag låtsas att jag är normal. Jag vill omge mig med personer som ser den jag är, och accepterar att jag kan vara lite udda ibland..

Även om jag lyckas övertyga mina kurskamrater om att jag är normal så är det bara en tidsfråga innan jag kommer att få en ångestattack på en föreläsning, eller något liknande. Då kommer de att se mitt riktiga jag, och ge mig en stor freak-stämpel i pannan.
Jag har gjort allt jag har kunnat för att upprätthålla en socialt accepterad fasad, jag är så trött på att leka charader, jag vill kunna känna mig trygg nog att vara den jag är.