Förvirringen är total

Under gårdagens individual-DBT pratade jag och Åsa om huruvida det är, eller inte är, okej att visa känslor i FT-gruppen. När någon i FT-gruppen gråter, blir jag ofta själv ledsen eller nedstämd, så när jag är på FT:n och får ångest vill jag helst inte visa det, eftersom jag inte vill trigga någon.
Igår sa Åsa att det är bättre att jag t.ex. säger. "jag har ångest idag", när jag har ångest, istället för att dölja det. Hon menade på att det är bättre för gruppen att redan från början veta att en deltagare mår dåligt, än att denna t.ex. sitter och stirrar ner i bordet.

På dagens FT pratade vi om känslor, så jag passade på att fråga gruppen om de tycker att det är bättre om någon som mår dåligt nämner i början av FT:n. Deltagarna sa att de helst inte ville att någon ska säga att denna mår dåligt, eftersom de blir triggade av detta (precis som jag misstänkte!). En av färdighetstränarna propagerade för att det inte alls var bra att säga att man mår dåligt. Hon ser hellre att vi kämpar "i det tysta", och ber om hjälp om vi behöver det.

Med andra ord så är förvirringen total! Min terapeut säger en sak, men FT-gruppen och färdighetstränarna något helt annat. Jag kommer såklart att rätta mig efter gruppen, och just nu är jag lite irriterad på Åsa, som uppmanade mig att säga till gruppen att jag mår dåligt när jag har ångest...
Jag vet att alla terapeuter bara är människor, och att de lika väl som andra kan ha fel, men jag blir inte mindre förvirrad för det.