Vad är rätt?

Igår var jag på akuten och träffade "väldens bästa läkare" (a.k.a. Eva). Hon såg över min medicinering, och när jag sa att jag ville höja min Seroquel-dos skräddarsydde hon min nya medicineringsplan. Jag kommer att få en ny PAL i slutet av denna månad, och Eva är övertygad om att jag vid denna tid kan börja trappa ut en av mina antidepressiva (Mirtazapin). Jag har redan trappat ned på Ataraxen :)

Dagen började med sommar-DBT, och denna gång fick jag ingen panikattack. Det var bara en patient som verkade reagera på mina skärsår, annars verkade ingen annan ha problem med det.

Dagen fortsatte med att jag läste min väns blogg. Det är alltid svårt att läsa mellan raderna, men min tolkning var att hon mår så pass dåligt att hon behöver bli inlagd. Jag vet att jag egentligen inte kan uttala mig om det, jag kan inte läsa hennes tankar vilket gör att jag omöjligt kan veta vad som är bäst för henne. När jag läser vad hon skriver får jag en känsla av att det är illa ställt med henne.
Jag känner mig så oerhört maktlös, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att hjälpa henne. Jag har tagit kontakt med psykiatriska jourmottagningen i hennes hemstad och jag har försökt att få tag på hennes läkare. Jag antar att hon är arg på mig, och jag klandrar henne inte för det. För mig är det viktigare att hon lever än att hon fortsätter att vara min vän, men samtidigt känns det fel att gå bakom ryggen på henne.
Hon betyder väldigt mycket för mig, hon är min enda vän. Jag har inte särskilt stor erfarenhet av vänskap, så jag vet inte om jag har gått över gränsen eller inte. Jag vill så gärna att hon ska fortsätta leva.

När jag inte oroar mig för min vän känner jag mig relativt hoppfull trots att jag varje natt drömmer mardrömmar om att jag får hudutslag av Seroquelen. Jag är fortfarande väldigt orolig för att utslagen kommer att återvända nu när jag äntligen verkar ha fungerande medicinering. Det skulle vara så typiskt...