"Sommarlov" och färdighetsträning

I dag hade jag min H & V-redovisning. Det gick bra, över förväntan faktiskt. Jag fick många positiva kommentarer, en person sa att jag var "väldigt kunnig och påläst". Det var snällt sagt, men jag kunde inte ta åt mig berömmen eftersom min redovisning handlade om farmakologisk behandling av BPD, så det är självklart att jag kan mycket om det ämnet.

Mina ärr är inte lika tydliga idag, så jag fick inte fullt så många blickar, vilket gjorde att jag kände mig lite mer komfortabel (jämfört med gårdagens redovisning). Jag var tvungen att gå tidigt eftersom jag skulle till FT:n, så jag behövde inte lyssna på alla redovisningar. Jag tror att det var bra att jag gick därifrån så tidigt, jag känner ett starkt hat inför H & V-gruppen. Det känns bra att jag aldrig behöver se dem igen.

Nu är mina kurser avslutade och mitt "sommarlov" har officiellt börjat. Det känns inte särskilt bra vilket är lite märkligt eftersom jag inte har tyckt om att gå i skolan sista tiden. Jag är väl rädd för att jag ska släppa kontrollen och att min sjukdom ska bli värre antar jag. Det är tur att DBT-teamet finns och att Åsa inte ska på semester förrän i Juli.

Idag var jag (som tidigare nämnt) på FT. En av terapeuterna var sjuk, men den terapeut som var närvarande är väldigt duktig.
Det var en givande FT. Vi började på en ny modul, känslomodulen närmare bestämt. Jag är en känslomänniska, så jag behöver verkligen lära mig att kontrollera mina känslor.
Tyvärr blev patienten som började gråta på förra FT:n så ledsen att hon åter igen grät, men denna gång var det helt oprovocerat. Det känns jobbigt när hon blir ledsen, men terapeuten fick oss att göra en mindfulness-övning så att vi blev lugnare.
Jag och Åsa har pratat om vad jag ska göra när patienten blir ledsen, d.v.s. vad som är "socialt accepterat" (jag vet inte riktigt vad som är- och inte är socialt accepterat). När vi var färdiga med FT:n frågade jag om patienten mådde bra, eller om hon fortfarande var ledsen. Åsa säger att en sådan fråga visar att man bryr sig om personens välbefinnande. Patienten sa att allt var okej, och det kändes bra att höra.

För tillfället känner jag mig väldigt nedstämd. Det var nära att jag köpte en väska som "tröst", men jag lyckades låta bli. Dock misstänker jag att jag kommer att köpa den imorgon. Jag får väl trösta mig med att den inte är särskilt dyr.