Den mörka sidan av DBT

Jag vet, det har blivit många inlägg om DBT på sistonde, men för tillfället kretsar mitt liv runt just DBT, så det är kanske inte så konstigt.

I DBT måste man spara alla sina veckokort. På veckokorten skattar man hur mycket ångest man har, hur nedstämd man är, etc.
För några dagar sedan tittade jag på mina veckokort från mina första DBT-veckor. När jag jämför de gamla veckokorten med mina mest aktuella, märker jag att jag mår så otroligt mycket sämre nu. Jag visste att det var värre nu, men jag visste inte att det hade blivit så mycket sämre. Åsa har sagt att det är oundvikligt att jag kommer att må sämre nu när jag inte skadar mig lika mycket. Jag är inne i någon slags känslig mellanperiod; jag har inte lärt mig särskilt många nya färdigheter, och jag får inte använda mig av t.ex. självskadande för att dämpa min ångest. Det är inte så konstigt att jag inte mår bra.

DBT är en långsiktig lösning, det är en ny och annorlunda livsstil, men så otroligt krävande. Jag tror och hoppas att det kommer att vara värt ansträningen.