Jag har spenderat större delen av dagen sovandes. Jag har svårt att hålla mig vaken, och när jag väl lyckas med det så finns ångesten där och gör timmarna utdragna och plågsamma.
Jag tänker fortfarande mycket på mitt impulsiva självskadande i fredags. Varje gång jag ser ärren blir jag chockad över att det blev så djupt som det blev. Jag ser att de är på väg att läka, men de är fortfarande sådär fult blåaktiga som de blir ibland. Jag antar att jag börjar inse att min arm kommer att påminna mig om min dumhet under resten av mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar