En blodig midsommarnatt

Min midsommar var okej, tills jag bestämde mig för att inte söka Åsa och att inte ta stesolid när jag mådde dåligt. Det kändes mer naturligt att självskada, jag ville inte att någon eller något skulle stoppa mig. Men visst fanns det en liten del av mig som ville ha hjälp, så jag gick till psykakuten.

Jag stod på parkeringen utanför psyk och skar mig. Jag vet inte vad som hände, men jag gick för mig att huden inte gick sönder när jag skar och att det inte kom något blod.

När jag kom in på psykakuten och satte mig i undersökningsrummet kunde jag inte förstå att jag hade skadat mig, inte ens när jag såg den växande blodpölen på golvet.
Jag kommer ihåg att sjuksköterskorna som inte tog hand om mig ställde sig utanför undersökningsrummet och stirrade, och då började jag förstå att jag hade gjort mig illa.

Jag fick såret omlagt för att blodflödet skulle stoppas, men innan dess kom en läkare och tittade på såren och sa att de inte var tillräckligt djupa för att behöva sys. Jag fick rådet att gå hem och ta stesolid och att komma tillbaka om det blev värre.

För tillfället mår jag lite bättre, och när jag tog att mig mitt bandage såg jag att såren inte var särkilt djupa. Det ser ut som det brukar göra, så ingen behöver vara orolig!

Jag fick också rådet att ta kontakt med min PAL för att berätta att jag upplever en hög grad av depressions-symtom. Jag tänker ringa honom på måndag. Jag hoppas att han kan hjälpa mig.