Opponering och ett tröstande telefonsamtal

Idag var det dags för rättspsyk-opponering och det gick bra. Min opponent kunde inte komma på någon kritik gentemot min uppsats och gav i princip bara beröm. Hon tyckte att min uppsats var imponerande och välskriven. Jag mådde lite bättre när jag hade hört hennes fina ord :)

Jag var en ganska elak opponent, men det gick bra ändå. Gruppen som jag var opponent till hade svar på tal.

Jag har mått dåligt hela dagen. Jag hade ett självskadeåterfall igår och det blev lite mer och lite djupare än vad jag är van vid. Folk har verkligen stirrat så att ögonen håller på att falla ut och jag har blandade känslor inför det. Jag brukar inte tycka att det är jobbigt att folk tittar, men idag mådde jag dåligt när jag fick blickar.

Jag känner mig som en äcklig och värdelös idiot, en hemsk patient, en dålig människa etc. Jag ringde Åsa och frågade om hon hatar mig. Hon ville inte resonera med mig angående mina paranoida tankar, men jag tyckte att det lät som om hon är arg på mig för att att jag hade ett återfall. Eller så är hon inte det, vad vet jag?

När jag kom hem från oppositionen pratade jag med Far i telefon. Han ringde för att han undrade hur jag mådde, det var gulligt av honom. När vi hade pratat mådde jag lite bättre, för att sedan krascha rakt ner i ångest-träsket igen.

Nu är det dags att skriva ihop H & V-power point redovisningen. Helst av allt vill jag ta stesolid och sova bort dagen. Men sannolikt blir det istället att jag går och tränar ikväll, det brukar få mig att må bättre.