När förnuftet tog semester

Gårdagen började dåligt. Jag hade svårt att ta mig upp ur sängen. Till slut klarade jag av att äta frukost för att sedan gå och lägga mig igen.

Far skulle komma och hämta mig vid halv fem-tiden och innan dess skulle jag fixa till mig och packa. Jag hade starka självskadeimpulser hela dagen och jag hade svårt att tänka på något annat. Jag försökte följa min DBT-krisplan, men när klockan började närma sig halv fem bestämde förnuftet sig för att ta semester. Jag hade tagit stesolid, men det räddade mig inte. Det blev ett 30-tal snitt.

Alla i min familj har reagerat på hur jag ser ut. Jag har fått följande kommentarer: "Åh, det var ingen vacker syn", "det var jobbigt när du tog av dig dina plåster och det blödde" och "det var väldans vad du var skadad". Min familj har inte sätt mig med nyare sår, och att de kommenterade är ett sätt att visa att de bryr sig.

Eftersom jag har mått så dåligt trodde jag att det skulle bli jobbigt att träffa familjen, men det har gått bra. Ibland känns det bra att vara i en "kontrollerad" miljö, det är svårare att tappa kontrollen.