Inte ett uns sympati

Precis som jag misstänkte ansåg Åsa inte att jag är deprimerad. Istället för att få sympati fick jag en lindrigare utskällning eftersom mitt veckokort skvallrade om att jag har varit ovanligt destruktiv och "terapistörande" under veckan som gått. En utskällning var precis vad jag behövde? Nej, verkligen inte. Det fick mig bara att må ännu sämre.
Jag förstår att Åsa inte kan vara "snäll" mot mig hela tiden, men ibland är hon lite väl okänslig, även om jag förstår att hon är trött på att jobba med mitt självskadande. Hon hintade om att jag inte kommer att få fortsätta i DBT om jag inte "bättrar mig". Så nu känner jag mig som ett hemskt äckligt moster som inte ens förtjänar terapi.

Åsa frågade även om de hade varit "för snälla" mot mig på psykakuten i fredags. Vadå för snälla??? När någon sitter mitt i en pöl av blod är det kanske inte läge att vara "hård" mot personen.
Inte ett uns sympati här inte, men jag förtjänar ju inte någon.

Det märks att Åsa känner mig, för hon träffar ofta väldigt, väldigt, väldigt ömma punkter och tar upp saker som jag har fruktansvärt svårt för att prata om. Det är tydligen en försmak av vad vi ska prata om när jag inte längre självskadar. Såååå otroligt trevligt!!!
Som om allt detta inte vore nog fick jag en extra hemuppgift.