Hatet mot helgerna

Imorgon är det midsommar, en av de värsta dagarna på året. Det finns få dagar under vilka jag mår så dåligt som jag gör under midsommarafton. Endast nedstämdheten jag upplever på nyårsafton kan mäta sig med nedstämdheten jag upplever på midsommarafton.

Förra året spenderade jag midsommarafton med mina föräldrar. Jag har inget emot mina föräldrar, men det är oerhört påfrestande för mig att umgås med andra människor när jag mår dåligt. Det känns som en lättnad att jag ska tillbringa denna midsommarafton ensam.

Samtidigt som jag tycker om att vara ensam känner jag mig patetisk eftersom jag inte spenderar dagen i "goda vänners sällskap". Det känns som om min ensamhet är någon slags kvitto på att jag är värdelös.

Åsa ska hyra ett hus tillsammans med sin familj och några vänner, så hon sa att det inte är garanterat att hon hör personsökaren om jag söker henne under midsommar. Jag brukar inte söka henne särskilt ofta, max en eller två gånger i veckan, men jag brukar iaf veta att hon finns där när jag behöver henne. Nu känns det som om hon "försvinner" vilket gör mig orolig. Jag vet att det är löjligt att känna så eftersom hon måste få lov att ha ett liv. Hon är inte bara min terapeut, hon är en människa också.

När jag träffade Åsa i veckan sa hon att det är viktigt att jag försöker ta hand om mig själv på midsommar och att jag försöker göra sådant som jag tycker är roligt. Idag fick jag hem mina "In treatment" DVD-boxar som jag har beställt. Jag tycker att "In treatment" är den bästa TV-serie som någonsin gjorts (ja, jag är en psykolginörd), så det blir nog en hel del tittande på "In treatment" imorgon. Jag hoppas att det kan skingra min nedstämdhet.