En guldfisk i ilskans ocean

Jag har mått dåligt större delen av dagen, allt känns hopplöst och meningslöst. Jag är en guldfisk i en ocean av ilska och isolering.

Veckans FT-hemuppgift är att vi ska anteckna hur ofta vi känner: glädje, intresse, förvåning, rädsla, skam, äckel, avsky, sorg och ilska. Jag har ritat ett diagram och ritar ett streck i rutan för respektive känsla när jag upplever den. "Ilska-rutan" är såklart full med streck, om jag blir arg igen (vilket jag lär bli) under dagen så får jag väl lägga till en extra ruta.

Jag vet inte varför jag är så arg. Det enda jag kan tänka på när jag är ute bland människor är att de är jobbiga, att de är i vägen, och att jag vill slå ner dem. Ibland vill jag skrika: "flytta på er, jag har borderline!!". Av någon anledning är jag extra hatisk mot personer med barnvagnar, antagligen för att de tar mer plats. Det är så underbart när två personer med en stor barnvagn stannar mitt på en trång gå-gata för att prata med ett annat par med ännuen oversize-barnvagn. Jag är inte särskilt bra på att vara icke dömande med andra ord.

Idag har jag varit på individual-DBT. Det fick mig att må lite bättre. Åsa sa (med anledning av vårt telefonsamtal i tisdags) att hon inte hatar mig, och att hon kommer att prata med mig om det uppstår ett problem i vår kontakt. Det kändes bra att höra. Hon sa även att vi kan planera in 20-30 minuter långa telefonsamtal en gång i veckan under hennes semester. Även detta kändes bra att höra, jag har oroat mig en hel del för hur jag ska klara mig när hon har sina fyra veckors semester. Jag idealiserar sönder Åsa för tillfället, jag tycker att hon är en fantastisk terapeut. Men idealisering är trots allt bättre än nedvärdering.

Idag var jag och förtidsröstade. Nu har jag gjort min del, resten är upp till politikerna.