Imorgon åker jag till Linda. Jag ser verkligen fram emot att träffa henne! Dessutom har jag bra böcker att läsa som kommer att hålla mig sysselsatt under den långa tågresan :)
Jag har forfarande inte självskadat, men jag känner mig väldigt instabil och Åsa kan ju inte hjälpa mig särskilt mycket. Hon kan ge mig tips, men det är jag som inte får skära. Jag vet inte hur mycket mer jag kan klara utan skärsår.
Jag ska försöka hålla mig sysselsatt hela dagen så att jag inte har tid att tänka på självskadande (som om jag inte tänker på det hela tiden!).
tisdag 30 juni 2009
måndag 29 juni 2009
Citat - "Give Me Novocaine"
Take away the sensation inside
Bitter sweet migraine in my head
Its like a throbbing tooth ache of the mind
I can't take this feeling anymore
Drain the pressure from the swelling,
The sensations overwhelming,
Give me a long kiss goodnight
and everything will be alright
Tell me that I won't feel a thing
So give me Novocaine
Out of body and out of mind
Kiss the demons out of my dreams
I get the funny feeling, that’s alright
Jimmy says it's better than here,
I’ll tell you why
Drain the pressure from the swelling,
The sensations overwhelming,
Give me a long kiss goodnight
and everything will be alright
Tell me that I won't feel a thing,
So give me Novocaine
Oh Novocaine
Drain the pressure from the swelling,
The sensations overwhelming
Give me a long kiss goodnight
and everything will be alright
Tell me Jimmy I won't feel a thing,
So give me Novocaine
Bitter sweet migraine in my head
Its like a throbbing tooth ache of the mind
I can't take this feeling anymore
Drain the pressure from the swelling,
The sensations overwhelming,
Give me a long kiss goodnight
and everything will be alright
Tell me that I won't feel a thing
So give me Novocaine
Out of body and out of mind
Kiss the demons out of my dreams
I get the funny feeling, that’s alright
Jimmy says it's better than here,
I’ll tell you why
Drain the pressure from the swelling,
The sensations overwhelming,
Give me a long kiss goodnight
and everything will be alright
Tell me that I won't feel a thing,
So give me Novocaine
Oh Novocaine
Drain the pressure from the swelling,
The sensations overwhelming
Give me a long kiss goodnight
and everything will be alright
Tell me Jimmy I won't feel a thing,
So give me Novocaine
Byggdamm och en ny frisyr
Idag var jag hos frisören och tog bort mina exstensions. Det är lite tråkigt att inte längre ha långt hår, men samtidigt är det skönt att "pausa" nu på sommaren och låta mitt hår vila innan jag sätter i exstensions igen. När jag kom till frisören visade det sig att min ordinarie frisör var sjuk, men de hade lyckats hitta en ersättare, och ja, såhär blev det..
(utan exstensions)
(med exstensions)
Jag har precis kommit hem och det är fullt med byggdam i lägenheten efter fredagens byte från vanlig dörr till säkerhetsdörr. Jag har redan städat en gång, men det blev inte särkilt mycket bättre. Jag vet att jag borde städa en gång till, men jag vet inte om jag orkar.
Jag har inte självskadat sedan midsommar, så självskador är nästan det enda jag tänker på. Impulserna finns där hela tiden och fyller mitt medvetande med argument angående hur trevligt det skulle vara att ta fram rakbladet. Än så länge kan jag stå emot, men det kommer att bli en lång dag.
I övrigt mår jag ganska okej, jag känner mig optimistisk och ser fram emot att träffa Linda på onsdag.
lördag 27 juni 2009
Jobb- och familjehelg
Idag har jag jobbat och umgåtts med familjen. Det är skönt med lite omväxling, mitt liv hemma är kanske lite väl innehållslöst nu på sommaren.
Generellt känns det som om nedstämdheten håller på att dra sig tillbaka för att ersättas med min "vanliga" ångest. Jag har mått fruktansvärt dåligt den sista tiden, men det känns som om det är på väg att vända, om än med en aning mer ångest än vad jag är van vid. Åter igen får jag uppleva ångestens rastlöshet och extrema oro. Men det är faktiskt lättare att hantera än en depression, tycker jag iaf.
Generellt känns det som om nedstämdheten håller på att dra sig tillbaka för att ersättas med min "vanliga" ångest. Jag har mått fruktansvärt dåligt den sista tiden, men det känns som om det är på väg att vända, om än med en aning mer ångest än vad jag är van vid. Åter igen får jag uppleva ångestens rastlöshet och extrema oro. Men det är faktiskt lättare att hantera än en depression, tycker jag iaf.
fredag 26 juni 2009
Den mörka sidan av DBT
Jag vet, det har blivit många inlägg om DBT på sistonde, men för tillfället kretsar mitt liv runt just DBT, så det är kanske inte så konstigt.
I DBT måste man spara alla sina veckokort. På veckokorten skattar man hur mycket ångest man har, hur nedstämd man är, etc.
För några dagar sedan tittade jag på mina veckokort från mina första DBT-veckor. När jag jämför de gamla veckokorten med mina mest aktuella, märker jag att jag mår så otroligt mycket sämre nu. Jag visste att det var värre nu, men jag visste inte att det hade blivit så mycket sämre. Åsa har sagt att det är oundvikligt att jag kommer att må sämre nu när jag inte skadar mig lika mycket. Jag är inne i någon slags känslig mellanperiod; jag har inte lärt mig särskilt många nya färdigheter, och jag får inte använda mig av t.ex. självskadande för att dämpa min ångest. Det är inte så konstigt att jag inte mår bra.
DBT är en långsiktig lösning, det är en ny och annorlunda livsstil, men så otroligt krävande. Jag tror och hoppas att det kommer att vara värt ansträningen.
I DBT måste man spara alla sina veckokort. På veckokorten skattar man hur mycket ångest man har, hur nedstämd man är, etc.
För några dagar sedan tittade jag på mina veckokort från mina första DBT-veckor. När jag jämför de gamla veckokorten med mina mest aktuella, märker jag att jag mår så otroligt mycket sämre nu. Jag visste att det var värre nu, men jag visste inte att det hade blivit så mycket sämre. Åsa har sagt att det är oundvikligt att jag kommer att må sämre nu när jag inte skadar mig lika mycket. Jag är inne i någon slags känslig mellanperiod; jag har inte lärt mig särskilt många nya färdigheter, och jag får inte använda mig av t.ex. självskadande för att dämpa min ångest. Det är inte så konstigt att jag inte mår bra.
DBT är en långsiktig lösning, det är en ny och annorlunda livsstil, men så otroligt krävande. Jag tror och hoppas att det kommer att vara värt ansträningen.
torsdag 25 juni 2009
Bortom all koordination
När jag tränar märker jag att jag har svårt för att koordinera rörelser, kroppen gör helt enkelt inte vad hjärnan vill att den ska göra. Kanske beror det på värmen, jag vet inte.
Idag var min sista bara-vara-hemma dag på länge. Det känns skönt att det börjar hända saker igen, trots att jag känner mig som en zombie.
Idag var min sista bara-vara-hemma dag på länge. Det känns skönt att det börjar hända saker igen, trots att jag känner mig som en zombie.
onsdag 24 juni 2009
Citat - "Boulevard Of Broken Dreams"
I walk a lonely road
The only one that I have ever known
Don't know where it goes
But it's home to me and I walk alone
I walk this empty street
On the Boulevard of Broken Dreams
Where the city sleeps
and I'm the only one and I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk a...
My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish someone out there will find me
'Til then I walk alone
Är så rädd för att det är såhär det kommer att bli.
The only one that I have ever known
Don't know where it goes
But it's home to me and I walk alone
I walk this empty street
On the Boulevard of Broken Dreams
Where the city sleeps
and I'm the only one and I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk a...
My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish someone out there will find me
'Til then I walk alone
Är så rädd för att det är såhär det kommer att bli.
Jag + Paranoid = SANT!
Faller handlöst rakt ner i mina paranoida tankar. Tankar som förgiftar mitt sinne och river ner den lilla stablitet som finns. Jag ringde Åsa och pratade med henne om det, hon gav mig tips på färdigheter jag kunde prova, men det är jag som måste göra jobbet.
Bakom kulisserna på DBT
Idag skulle vi har "sommar-DBT", vilket är en slags nedbantad FT som alla DBT-patienter på mottagningen kan delta i. Det var Åsa som skulle leda och det kändes inte bra att gå dit eftersom jag fortfarande är arg på henne.
När jag kom dit upptäckte jag att terapeuterna inte hade lyckats kommunicera med varandra (Haha...*skadeglad*). Ena FT-gruppen trodde att vi skulle träffas kl. 9, och andra FT-gruppen (i vilken jag ingår) trodde att vi skulle träffas kl. 10. Gruppen som trodde att vi skulle börja kl. 9 hade redan tittat på filmen om mindfulness (tillsammans med Åsa) när jag och en annan patient från min FT-grupp anlände. Missförståndet utmynnade i att jag och patienten fick se på filmen tillsammans med en annan terapeut.
Vi satt och tittade på filmen och pausade när jag eller patienten ville diskutera något. Eftersom vi bara var två patienter fick vi mer tid för att ställa frågor och det känns faktiskt som om jag börjar förstå mindfulness! :)
Jag lyckades även ställa en massa nyfikna frågor och hur DBT är uppbyggt, hur de arbetar, vad som händer "bakom kulisserna", etc. Åsa har inte varit särskilt generös med sådan information, så det känns som någon slags seger att jag lyckades ta reda på det via en annan terapeut.
Jag är fortfarande arg på Åsa, men ilskan har tillfälligt dragit upp mig från nedstämdheten. Det som finns kvar är min "vän" ångest, som aldrig lämnar min sida. Jag har varit borskämd med mycket och djup sömn den sista tiden, men nu sover väldigt oroligt, drömmer mardrömmar (som jag inte minns) och vaknar kallsvettig och panikslagen mitt i natten. Tur att det finns Zolpidem...
När jag kom dit upptäckte jag att terapeuterna inte hade lyckats kommunicera med varandra (Haha...*skadeglad*). Ena FT-gruppen trodde att vi skulle träffas kl. 9, och andra FT-gruppen (i vilken jag ingår) trodde att vi skulle träffas kl. 10. Gruppen som trodde att vi skulle börja kl. 9 hade redan tittat på filmen om mindfulness (tillsammans med Åsa) när jag och en annan patient från min FT-grupp anlände. Missförståndet utmynnade i att jag och patienten fick se på filmen tillsammans med en annan terapeut.
Vi satt och tittade på filmen och pausade när jag eller patienten ville diskutera något. Eftersom vi bara var två patienter fick vi mer tid för att ställa frågor och det känns faktiskt som om jag börjar förstå mindfulness! :)
Jag lyckades även ställa en massa nyfikna frågor och hur DBT är uppbyggt, hur de arbetar, vad som händer "bakom kulisserna", etc. Åsa har inte varit särskilt generös med sådan information, så det känns som någon slags seger att jag lyckades ta reda på det via en annan terapeut.
Jag är fortfarande arg på Åsa, men ilskan har tillfälligt dragit upp mig från nedstämdheten. Det som finns kvar är min "vän" ångest, som aldrig lämnar min sida. Jag har varit borskämd med mycket och djup sömn den sista tiden, men nu sover väldigt oroligt, drömmer mardrömmar (som jag inte minns) och vaknar kallsvettig och panikslagen mitt i natten. Tur att det finns Zolpidem...
tisdag 23 juni 2009
Inte ett uns sympati
Precis som jag misstänkte ansåg Åsa inte att jag är deprimerad. Istället för att få sympati fick jag en lindrigare utskällning eftersom mitt veckokort skvallrade om att jag har varit ovanligt destruktiv och "terapistörande" under veckan som gått. En utskällning var precis vad jag behövde? Nej, verkligen inte. Det fick mig bara att må ännu sämre.
Jag förstår att Åsa inte kan vara "snäll" mot mig hela tiden, men ibland är hon lite väl okänslig, även om jag förstår att hon är trött på att jobba med mitt självskadande. Hon hintade om att jag inte kommer att få fortsätta i DBT om jag inte "bättrar mig". Så nu känner jag mig som ett hemskt äckligt moster som inte ens förtjänar terapi.
Åsa frågade även om de hade varit "för snälla" mot mig på psykakuten i fredags. Vadå för snälla??? När någon sitter mitt i en pöl av blod är det kanske inte läge att vara "hård" mot personen.
Inte ett uns sympati här inte, men jag förtjänar ju inte någon.
Det märks att Åsa känner mig, för hon träffar ofta väldigt, väldigt, väldigt ömma punkter och tar upp saker som jag har fruktansvärt svårt för att prata om. Det är tydligen en försmak av vad vi ska prata om när jag inte längre självskadar. Såååå otroligt trevligt!!!
Som om allt detta inte vore nog fick jag en extra hemuppgift.
Jag förstår att Åsa inte kan vara "snäll" mot mig hela tiden, men ibland är hon lite väl okänslig, även om jag förstår att hon är trött på att jobba med mitt självskadande. Hon hintade om att jag inte kommer att få fortsätta i DBT om jag inte "bättrar mig". Så nu känner jag mig som ett hemskt äckligt moster som inte ens förtjänar terapi.
Åsa frågade även om de hade varit "för snälla" mot mig på psykakuten i fredags. Vadå för snälla??? När någon sitter mitt i en pöl av blod är det kanske inte läge att vara "hård" mot personen.
Inte ett uns sympati här inte, men jag förtjänar ju inte någon.
Det märks att Åsa känner mig, för hon träffar ofta väldigt, väldigt, väldigt ömma punkter och tar upp saker som jag har fruktansvärt svårt för att prata om. Det är tydligen en försmak av vad vi ska prata om när jag inte längre självskadar. Såååå otroligt trevligt!!!
Som om allt detta inte vore nog fick jag en extra hemuppgift.
måndag 22 juni 2009
Depression för nybörjare
Jag ringde min PAL på morgonen och talade in ett meddelande på hans telefonsvarare Jag sa att jag har upplevt en hög grad av depressions-symptom i en månads tid. Han ringde tillbaka relativt snabbt och sa att jag redan är så pass tungt medicinerad att det "inte är önskvärt" att höja doserna på någon av mina antidepressiva läkemedel. Det tar oändligt lång tid innan en höjning av antidepressiva får effekt, det enda som hade händer om jag höjer är att allt blir värre och att jag får en massa biverkningar.
Min PAL höll med om att de symptom jag upplever är typiska depressions-symptom, men han anser att jag bör avvakta och att jag ska be Åsa om hjälp.
Jag trivs väldigt bra med Åsa, hon är en duktig terapeut, men hon är alltid väldigt kall och okänslig när man berättar att man upplever någon slags symptom Hon säger: "det går över när du slutar skada dig och lär dig att reglera dina känslor". Men hur ska jag kunna hitta kraften som krävs för att sluta skära när allt känns jobbigt och hopplöst?
Jag tror att detta är min första "riktiga" depression, jag har aldrig känt såhär tidigare. Jag har alltid haft mycket ångest, men jag har aldrig varit nedstämd under en så lång period. Mitt mörker håller sakta men säkert på att sluka mig.
Min PAL höll med om att de symptom jag upplever är typiska depressions-symptom, men han anser att jag bör avvakta och att jag ska be Åsa om hjälp.
Jag trivs väldigt bra med Åsa, hon är en duktig terapeut, men hon är alltid väldigt kall och okänslig när man berättar att man upplever någon slags symptom Hon säger: "det går över när du slutar skada dig och lär dig att reglera dina känslor". Men hur ska jag kunna hitta kraften som krävs för att sluta skära när allt känns jobbigt och hopplöst?
Jag tror att detta är min första "riktiga" depression, jag har aldrig känt såhär tidigare. Jag har alltid haft mycket ångest, men jag har aldrig varit nedstämd under en så lång period. Mitt mörker håller sakta men säkert på att sluka mig.
En ljusglimt i nedstämdhetens mörker
Idag fick jag besök av Mor. Vi gick i affärer och åt lunch tillsammans. Sen gick vi och åt glass.
Det var trevligt att få besök och att faktiskt göra något. De senaste dagarna har jag tillmestadels tillbringat sovandes i sängen.
Det var trevligt att få besök och att faktiskt göra något. De senaste dagarna har jag tillmestadels tillbringat sovandes i sängen.
söndag 21 juni 2009
Psykisk sjukdom undanbedes
Jag har spenderat större delen av dagen sovandes. Jag har svårt att hålla mig vaken, och när jag väl lyckas med det så finns ångesten där och gör timmarna utdragna och plågsamma.
Jag tänker fortfarande mycket på mitt impulsiva självskadande i fredags. Varje gång jag ser ärren blir jag chockad över att det blev så djupt som det blev. Jag ser att de är på väg att läka, men de är fortfarande sådär fult blåaktiga som de blir ibland. Jag antar att jag börjar inse att min arm kommer att påminna mig om min dumhet under resten av mitt liv.
Jag tänker fortfarande mycket på mitt impulsiva självskadande i fredags. Varje gång jag ser ärren blir jag chockad över att det blev så djupt som det blev. Jag ser att de är på väg att läka, men de är fortfarande sådär fult blåaktiga som de blir ibland. Jag antar att jag börjar inse att min arm kommer att påminna mig om min dumhet under resten av mitt liv.
lördag 20 juni 2009
Citat - "Boulevard Of Broken Dreams"
I'm walking down the line
That divides me somewhere in my mind
On the borderline
Of the edge and where I walk alone
Read between the lines
What's fucked up and everything's alright
Check my vital signs
To know I'm still alive and I walk alone
That divides me somewhere in my mind
On the borderline
Of the edge and where I walk alone
Read between the lines
What's fucked up and everything's alright
Check my vital signs
To know I'm still alive and I walk alone
En blodig midsommarnatt
Min midsommar var okej, tills jag bestämde mig för att inte söka Åsa och att inte ta stesolid när jag mådde dåligt. Det kändes mer naturligt att självskada, jag ville inte att någon eller något skulle stoppa mig. Men visst fanns det en liten del av mig som ville ha hjälp, så jag gick till psykakuten.
Jag stod på parkeringen utanför psyk och skar mig. Jag vet inte vad som hände, men jag gick för mig att huden inte gick sönder när jag skar och att det inte kom något blod.
När jag kom in på psykakuten och satte mig i undersökningsrummet kunde jag inte förstå att jag hade skadat mig, inte ens när jag såg den växande blodpölen på golvet.
Jag kommer ihåg att sjuksköterskorna som inte tog hand om mig ställde sig utanför undersökningsrummet och stirrade, och då började jag förstå att jag hade gjort mig illa.
Jag fick såret omlagt för att blodflödet skulle stoppas, men innan dess kom en läkare och tittade på såren och sa att de inte var tillräckligt djupa för att behöva sys. Jag fick rådet att gå hem och ta stesolid och att komma tillbaka om det blev värre.
För tillfället mår jag lite bättre, och när jag tog att mig mitt bandage såg jag att såren inte var särkilt djupa. Det ser ut som det brukar göra, så ingen behöver vara orolig!
Jag fick också rådet att ta kontakt med min PAL för att berätta att jag upplever en hög grad av depressions-symtom. Jag tänker ringa honom på måndag. Jag hoppas att han kan hjälpa mig.
Jag stod på parkeringen utanför psyk och skar mig. Jag vet inte vad som hände, men jag gick för mig att huden inte gick sönder när jag skar och att det inte kom något blod.
När jag kom in på psykakuten och satte mig i undersökningsrummet kunde jag inte förstå att jag hade skadat mig, inte ens när jag såg den växande blodpölen på golvet.
Jag kommer ihåg att sjuksköterskorna som inte tog hand om mig ställde sig utanför undersökningsrummet och stirrade, och då började jag förstå att jag hade gjort mig illa.
Jag fick såret omlagt för att blodflödet skulle stoppas, men innan dess kom en läkare och tittade på såren och sa att de inte var tillräckligt djupa för att behöva sys. Jag fick rådet att gå hem och ta stesolid och att komma tillbaka om det blev värre.
För tillfället mår jag lite bättre, och när jag tog att mig mitt bandage såg jag att såren inte var särkilt djupa. Det ser ut som det brukar göra, så ingen behöver vara orolig!
Jag fick också rådet att ta kontakt med min PAL för att berätta att jag upplever en hög grad av depressions-symtom. Jag tänker ringa honom på måndag. Jag hoppas att han kan hjälpa mig.
fredag 19 juni 2009
Min midsommar
Jag har haft en ganska bra midsommar. Oväntat men sant.
Jag har tillbringat dagen antingen sovandes eller framför TV:n, och jag har mått helt okej.
Jag har varit extremt trött den sista tiden, jag bara sover och sover men känner mig ändå trött. Jag börjar fundera på om jag lider av depression eftersom jag under en längre tid i princip konstant har varit nedstämd, behövt mer sömn, haft minskad aptit, har haft koncentrationssvårigheter, minskad glädje/intresse, känt mig svag etc.
Jag tar antidepressiva läkemedel, men kanske en för låg dos av dessa? I vilket fall är jag trött på att må såhär dåligt. Min dåliga mående kan givetvis också bero på att DBT:n är påfrestande, men det känns inte som om det ska vara såhär illa.
Mina drömmar är ett kapitel för sig. Jag "halvsover" ofta och är då i något slags märkligt tillstånd som ligger mellan dröm och verklighet Jag pratar högt med personer som finns i drömmarna eftersom det känns som om de befinner sig i rummet med mig. När jag väl yttrar orden högt inser jag att jag faktiskt är ensam i rummet.
Jag har tillbringat dagen antingen sovandes eller framför TV:n, och jag har mått helt okej.
Jag har varit extremt trött den sista tiden, jag bara sover och sover men känner mig ändå trött. Jag börjar fundera på om jag lider av depression eftersom jag under en längre tid i princip konstant har varit nedstämd, behövt mer sömn, haft minskad aptit, har haft koncentrationssvårigheter, minskad glädje/intresse, känt mig svag etc.
Jag tar antidepressiva läkemedel, men kanske en för låg dos av dessa? I vilket fall är jag trött på att må såhär dåligt. Min dåliga mående kan givetvis också bero på att DBT:n är påfrestande, men det känns inte som om det ska vara såhär illa.
Mina drömmar är ett kapitel för sig. Jag "halvsover" ofta och är då i något slags märkligt tillstånd som ligger mellan dröm och verklighet Jag pratar högt med personer som finns i drömmarna eftersom det känns som om de befinner sig i rummet med mig. När jag väl yttrar orden högt inser jag att jag faktiskt är ensam i rummet.
Fånge i en mardröm
Jag tar Zolpidem på kvällarna för att jag ska kunna sova. Jag sover väldigt lugnt tills det att tabletten slutar verka. När tablettens sövande effekt släpper kastas jag in i mardröm efter mardröm. Lyckligtvis har jag nästan alltid lucida drömmar, så jag kan ofta välja att ta ett steg ur mardrömmen och vakna. Men när jag väl har lyckats vakna somnar jag blixtsnabbt igen och kastas in i ny mardröm.
Men jämna mellanrum har jag perioder med mycket mardrömmar. Jag vet inte riktigt varför det blir så. Mardröms-perioderna tycks dyka upp när jag minst anar det, och det finns inte något jag kan göra åt det. Jag får stå ut helt enkelt och vara tacksam för att jag lyckas sova överhuvudtaget!
Men jämna mellanrum har jag perioder med mycket mardrömmar. Jag vet inte riktigt varför det blir så. Mardröms-perioderna tycks dyka upp när jag minst anar det, och det finns inte något jag kan göra åt det. Jag får stå ut helt enkelt och vara tacksam för att jag lyckas sova överhuvudtaget!
torsdag 18 juni 2009
Hatet mot helgerna
Imorgon är det midsommar, en av de värsta dagarna på året. Det finns få dagar under vilka jag mår så dåligt som jag gör under midsommarafton. Endast nedstämdheten jag upplever på nyårsafton kan mäta sig med nedstämdheten jag upplever på midsommarafton.
Förra året spenderade jag midsommarafton med mina föräldrar. Jag har inget emot mina föräldrar, men det är oerhört påfrestande för mig att umgås med andra människor när jag mår dåligt. Det känns som en lättnad att jag ska tillbringa denna midsommarafton ensam.
Samtidigt som jag tycker om att vara ensam känner jag mig patetisk eftersom jag inte spenderar dagen i "goda vänners sällskap". Det känns som om min ensamhet är någon slags kvitto på att jag är värdelös.
Åsa ska hyra ett hus tillsammans med sin familj och några vänner, så hon sa att det inte är garanterat att hon hör personsökaren om jag söker henne under midsommar. Jag brukar inte söka henne särskilt ofta, max en eller två gånger i veckan, men jag brukar iaf veta att hon finns där när jag behöver henne. Nu känns det som om hon "försvinner" vilket gör mig orolig. Jag vet att det är löjligt att känna så eftersom hon måste få lov att ha ett liv. Hon är inte bara min terapeut, hon är en människa också.
När jag träffade Åsa i veckan sa hon att det är viktigt att jag försöker ta hand om mig själv på midsommar och att jag försöker göra sådant som jag tycker är roligt. Idag fick jag hem mina "In treatment" DVD-boxar som jag har beställt. Jag tycker att "In treatment" är den bästa TV-serie som någonsin gjorts (ja, jag är en psykolginörd), så det blir nog en hel del tittande på "In treatment" imorgon. Jag hoppas att det kan skingra min nedstämdhet.
Förra året spenderade jag midsommarafton med mina föräldrar. Jag har inget emot mina föräldrar, men det är oerhört påfrestande för mig att umgås med andra människor när jag mår dåligt. Det känns som en lättnad att jag ska tillbringa denna midsommarafton ensam.
Samtidigt som jag tycker om att vara ensam känner jag mig patetisk eftersom jag inte spenderar dagen i "goda vänners sällskap". Det känns som om min ensamhet är någon slags kvitto på att jag är värdelös.
Åsa ska hyra ett hus tillsammans med sin familj och några vänner, så hon sa att det inte är garanterat att hon hör personsökaren om jag söker henne under midsommar. Jag brukar inte söka henne särskilt ofta, max en eller två gånger i veckan, men jag brukar iaf veta att hon finns där när jag behöver henne. Nu känns det som om hon "försvinner" vilket gör mig orolig. Jag vet att det är löjligt att känna så eftersom hon måste få lov att ha ett liv. Hon är inte bara min terapeut, hon är en människa också.
När jag träffade Åsa i veckan sa hon att det är viktigt att jag försöker ta hand om mig själv på midsommar och att jag försöker göra sådant som jag tycker är roligt. Idag fick jag hem mina "In treatment" DVD-boxar som jag har beställt. Jag tycker att "In treatment" är den bästa TV-serie som någonsin gjorts (ja, jag är en psykolginörd), så det blir nog en hel del tittande på "In treatment" imorgon. Jag hoppas att det kan skingra min nedstämdhet.
onsdag 17 juni 2009
Jordgubbar och glass
Idag hade vi sommaravslutning på FT:n. Patienten som har varit frånvarande under två veckors tid var nu tillbaka, och det var verkligen en lättnad eftersom jag hade börjat misstänka att något hemskt hade hänt denna.
Vi gick igenom vår hemuppgift; att hitta invändningar mot känslomyter. Jag har haft en jobbig vecka, och har därför inte blivit färdigt till att göra uppgiften, men jag lyckades improvisera mig igenom redovisningen.
Efter redovisningen hade vi en snabb teorigenomgång som följdes av jordgubbar, glass och småprat. Såklart gled småpratet snabbt över i borderline-prat, och det är inte särskilt märkligt med tanke på att alla i gruppen har samma diagnos :)
Min FT-grupp kommer att träffas igen i augusti, till dess är det s.k. "sommar DBT", vilket innebär att det hålls en FT varje vecka som det är fivilligt om man vill delta i eller inte. På dessa frivilliga FT kan patienter från båda FT-grupperna delta, så man kommer att träffa nya människor..
När vi pratade om sommar DBT:n fick jag reda på att det endast är nio patienter som går i DBT för tillfället. Det är inte särkilt många! Jag är verkligen glad för att jag är en av dessa patienter.
Vi gick igenom vår hemuppgift; att hitta invändningar mot känslomyter. Jag har haft en jobbig vecka, och har därför inte blivit färdigt till att göra uppgiften, men jag lyckades improvisera mig igenom redovisningen.
Efter redovisningen hade vi en snabb teorigenomgång som följdes av jordgubbar, glass och småprat. Såklart gled småpratet snabbt över i borderline-prat, och det är inte särskilt märkligt med tanke på att alla i gruppen har samma diagnos :)
Min FT-grupp kommer att träffas igen i augusti, till dess är det s.k. "sommar DBT", vilket innebär att det hålls en FT varje vecka som det är fivilligt om man vill delta i eller inte. På dessa frivilliga FT kan patienter från båda FT-grupperna delta, så man kommer att träffa nya människor..
När vi pratade om sommar DBT:n fick jag reda på att det endast är nio patienter som går i DBT för tillfället. Det är inte särkilt många! Jag är verkligen glad för att jag är en av dessa patienter.
tisdag 16 juni 2009
Födelsedag
Idag fyller jag 21 år. Grattis till mig.
Jag brukar vara nedstämd vid denna tiden på året. Min födelsedag påminner mig om att ännu ett år är till ända och att jag fortfaranda mår allt annat är bra. Mycket har hänt under det gångna året och jag är definitivt på väg mot ett liv värt att leva, men idag känns allt ganska hopplöst.
Jag var på DBT idag och visade upp mitt första självskadefria veckokort, dessvärre bröt jag trenden igår och självskadade åter igen. Det dröjer längre och längre mellan skadetillfällena och det känns både bra och skrämmande. Jag är rädd för att jag kommer att vara tom när mina problem försvinner. Nästa vecka ska jag och Åsa jobba med att ta fram mål som vi kan sträva efter att uppnå, det ska förhoppningsvis lindra min rädsla.
I dagens DBT tog vi upp ett ämne som har visat sig vara en bidragande faktor till varför jag skadar mig; min ensamhet. Jag har mycket kontakt med min familj, och det är trevligt, men det jag behöver är fler vänner, fler som kan få upp mig till ytan när jag sjuker.
Det senaste året har jag träffat väldens bästa människa som är min enda älskade vän, och hon har definitivt gjort mitt liv oändligt mycket bättre, jag hade inte klarat mig utan henne. Dessvärre mår hon själv dåligt, och är trots sin inneboende styrka väldigt skör. Det är hemskt att hon ska behöva bära bördan av sina egna och mina problem. Lyckligvis har hon ett kontaktnät på ett sätt som inte jag har. Det finns ett flertal personer som bryr sig om henne, men hon är den enda (förutom min familj) som bryr sig om mig.
Jag har några internet-vänner, men för det mesta lever jag mitt liv i ensamhet och det blir väldigt tungt ibland.
Förr hade jag kollegor som jag brukade träffa relativt ofta, och en av dem pratade jag väldigt öppet med. Han visste att jag var sjuk och accepterade det. Nu när jag inte längre jobbar har jag tappat kontakten med honom och alla andra som jag brukade prata med. Jag står ensam kvar.
Jag vet att det är upp till mig att "skaffa" vänner, men det är inte särkilt enkelt när man har problem med relationer. Åsa säger att det krävs mycket arbete innan jag kommer att ha möjlighet att bygga upp ett kontaktnät. Jag kommer väl att få fler vänner i framtiden antar jag.
Idag tycker jag synd om mig själv, vilket jag inte borde göra eftersom det är min födelsedag. Det finns många positiva saker i mitt liv som jag inte har glömt bort!
Jag brukar vara nedstämd vid denna tiden på året. Min födelsedag påminner mig om att ännu ett år är till ända och att jag fortfaranda mår allt annat är bra. Mycket har hänt under det gångna året och jag är definitivt på väg mot ett liv värt att leva, men idag känns allt ganska hopplöst.
Jag var på DBT idag och visade upp mitt första självskadefria veckokort, dessvärre bröt jag trenden igår och självskadade åter igen. Det dröjer längre och längre mellan skadetillfällena och det känns både bra och skrämmande. Jag är rädd för att jag kommer att vara tom när mina problem försvinner. Nästa vecka ska jag och Åsa jobba med att ta fram mål som vi kan sträva efter att uppnå, det ska förhoppningsvis lindra min rädsla.
I dagens DBT tog vi upp ett ämne som har visat sig vara en bidragande faktor till varför jag skadar mig; min ensamhet. Jag har mycket kontakt med min familj, och det är trevligt, men det jag behöver är fler vänner, fler som kan få upp mig till ytan när jag sjuker.
Det senaste året har jag träffat väldens bästa människa som är min enda älskade vän, och hon har definitivt gjort mitt liv oändligt mycket bättre, jag hade inte klarat mig utan henne. Dessvärre mår hon själv dåligt, och är trots sin inneboende styrka väldigt skör. Det är hemskt att hon ska behöva bära bördan av sina egna och mina problem. Lyckligvis har hon ett kontaktnät på ett sätt som inte jag har. Det finns ett flertal personer som bryr sig om henne, men hon är den enda (förutom min familj) som bryr sig om mig.
Jag har några internet-vänner, men för det mesta lever jag mitt liv i ensamhet och det blir väldigt tungt ibland.
Förr hade jag kollegor som jag brukade träffa relativt ofta, och en av dem pratade jag väldigt öppet med. Han visste att jag var sjuk och accepterade det. Nu när jag inte längre jobbar har jag tappat kontakten med honom och alla andra som jag brukade prata med. Jag står ensam kvar.
Jag vet att det är upp till mig att "skaffa" vänner, men det är inte särkilt enkelt när man har problem med relationer. Åsa säger att det krävs mycket arbete innan jag kommer att ha möjlighet att bygga upp ett kontaktnät. Jag kommer väl att få fler vänner i framtiden antar jag.
Idag tycker jag synd om mig själv, vilket jag inte borde göra eftersom det är min födelsedag. Det finns många positiva saker i mitt liv som jag inte har glömt bort!
söndag 14 juni 2009
Den äckligaste
Jag har känt mig äcklig hela dagen. Varje gång jag ser min spegelbild mår jag illa, jag känner mig smutsig och ful. Ångesten och självhatet vill hela tiden komma upp till ytan trots att jag gör mitt yttersta gör att förpassa dem till mitt medvetandes mörka hörn.
lördag 13 juni 2009
En minimal campingstuga på Öland
Idag åkte jag och mina föräldrar och hälsade på Johan (min bror) på Öland. Han har nyligen börjat jobba där som kock på en campingplats. Personalen på campingplatsen bor två och två (men Johan har inte fått någon rumskamrat än) i minimala campingstugor med två sängar, ett kylskåp och två små spisplattor. Campingplatsen låg precis vid havet, och det var väldigt vackert där (och synnerligen folktomt). Men när campingplatsen fylls av människor kan jag tänka mig att det kan bli väldigt trångt där.
Restaurangen Johan jobbar på serverar mat som är enkel att göra, så det är inte en särskilt stor utmaning för honom. Men har lär sig iaf att hatera stress, eftersom det brukar vara mycket folk i restaurangen.
Det var roligt att se hur Johan bor, och när vi hade tittat på hans stuga så gick vi på restaurang för att fira min stundande födelsedag. Det var trevligt.
Jag känner att min ångest har lättat lite grand, jag är nog på väg upp från mörkret. Jag hoppas att jag inte förvinner ner i det svarta hålet igen.
Restaurangen Johan jobbar på serverar mat som är enkel att göra, så det är inte en särskilt stor utmaning för honom. Men har lär sig iaf att hatera stress, eftersom det brukar vara mycket folk i restaurangen.
Det var roligt att se hur Johan bor, och när vi hade tittat på hans stuga så gick vi på restaurang för att fira min stundande födelsedag. Det var trevligt.
Jag känner att min ångest har lättat lite grand, jag är nog på väg upp från mörkret. Jag hoppas att jag inte förvinner ner i det svarta hålet igen.
fredag 12 juni 2009
Mitt i ett ösregn
Jag sitter här och hör hur ösregnet slår mot fönstret. Det är ganska mysigt, men det var inte särskilt mysigt när jag gick och hämtade ut medicin och den kraftiga blåsten gjorde att mitt paraply vände sig ut och in vid ett flertal tillfällen. Vad står man inte ut med för att få hem sin medicin? ^^
Min magsjuka är nästan helt försvunnen, men jag känner mig fortfarande svag och trött, och blotta tanken på mat får mig att må illa samtidigt som jag är hungrig. Jag hoppas att jag inte smittar någon i min familj när jag träffar dem i helgen.
Jag känner mig inte särskilt social, men jag hoppas att det kommer kännas okej träffa min familj ändå.
Min magsjuka är nästan helt försvunnen, men jag känner mig fortfarande svag och trött, och blotta tanken på mat får mig att må illa samtidigt som jag är hungrig. Jag hoppas att jag inte smittar någon i min familj när jag träffar dem i helgen.
Jag känner mig inte särskilt social, men jag hoppas att det kommer kännas okej träffa min familj ändå.
torsdag 11 juni 2009
.JPG)
Var är hon?
Jag var på FT igår. En av patienterna var frånvarande för andra veckan i rad. Terapeuterna har inte lyckats få tag på henne, ingen vet var hon är. Patienten har några av de värsta ärr jag någonsin sett, så det är alltför lätt att föreställa sig att något hemskt har hänt. Alla i gruppen är oroliga för henne, jag hoppas att hon är på FT:n nästa gång...
Nu är jag inte bara sjuk i huvudet...
...jag är magsjuk också. Lyckligtvis har det börjat ge med sig lite, jag känner mig fortfarande svag men jag har lyckats ta mig upp ur sängen.
I helgen ska jag hälsa på familjen och fira min födelsedag Vi ska även åka och hälsa på min lillebror och se hur han har det på sitt nya jobb. Det är alltså inte läge att vara sjuk för tillfället.
I helgen ska jag hälsa på familjen och fira min födelsedag Vi ska även åka och hälsa på min lillebror och se hur han har det på sitt nya jobb. Det är alltså inte läge att vara sjuk för tillfället.
Sårbarhet
Idag är jag sårbar. Jag är lättare magsjuk och har drömt en fruktansvärt hemsk mardröm om spindlar som var lika stora som tallrikar. Jag är fortfarande skakig efter drömmen men paniken börjar släppa (trots att en del av mig förväntar sig att spindlarna ska komma krypande vilken sekund som helst).
onsdag 10 juni 2009
Studentfirande nr. 1 och nr. 2
Nu har jag firat två studenter och det var förvåningsvärt smärtfritt. I måndags tog en bekant studenten och vi stod ute i kylan och darrade när vi väntade på att hon skulle komma hem från sin "åka-runt-och-skrika-att-hon-har-tagit-studenten" runda. Lyckligtvis satt vi och åt i ett tält när det var dags för mat, och i tältet var det lite varmare.
I går tog min lillebror studenten, det kändes både speciellt och vemodigt. Min lillebror sken som en sol på utsparken och överöste alla gäster med kramar och klappar på axlarna. Han var inte helt nykter med andra ord :)
Det var mina föräldrar som anordnade studentmottagningen och det var ganska tråkigt när vi satt och väntade på att min lillebror skulle anlända. Jag konverserade lite med släktingar om allt från klosterliv till vältande hästkärror vilket fick tiden att gå lite fortare.
Jag vet inte om jag någonsin har sett min lillebror så glad, det var verkligen hans "stora dag", det var roligt att se, men samtidigt vet jag att det är dags för honom att börja jobba som kock och att detta innebär att vi inte kommer att träffas lika ofta. Jag hoppas att han kommer att trivas på sitt nya jobb, men jag kan inte förneka att jag har separationsångest..
I går tog min lillebror studenten, det kändes både speciellt och vemodigt. Min lillebror sken som en sol på utsparken och överöste alla gäster med kramar och klappar på axlarna. Han var inte helt nykter med andra ord :)
Det var mina föräldrar som anordnade studentmottagningen och det var ganska tråkigt när vi satt och väntade på att min lillebror skulle anlända. Jag konverserade lite med släktingar om allt från klosterliv till vältande hästkärror vilket fick tiden att gå lite fortare.
Jag vet inte om jag någonsin har sett min lillebror så glad, det var verkligen hans "stora dag", det var roligt att se, men samtidigt vet jag att det är dags för honom att börja jobba som kock och att detta innebär att vi inte kommer att träffas lika ofta. Jag hoppas att han kommer att trivas på sitt nya jobb, men jag kan inte förneka att jag har separationsångest..
Citat - Green day
Do you know what's worth fighting for
When it's not worth dying for?
Does it take you breath away
And you feel yourself suffocating?
Does the pain weigh out the pride?
And you look for a place to hide?
Did someone break your heart inside?
You're in ruins...
One, 21 guns
Lay down your arms
Give up the fight
One, 21 guns
Throw up your arms into the sky
You and I
When you're at the end of the road
And you lost all sense of control
And your thoughts have taken their toll
When your mind breaks the spirit of your soul
Your faith walks on broken glass
And the hangover doesn't pass
Nothing's ever built to last
You're in ruins
One, 21 guns
Lay down your arms
Give up the fight
One, 21 guns
Throw up your arms into the sky
You and I
Did you try to live on your own
When you burned down the house and home?
Did you stand too close to the fire?
Like a liar looking for forgiveness from a stone
When it's time to live and let die
And you can't get another try
Something inside this heart has died
You're in ruins
One, 21 guns
Lay down your arms
Give up the fight
One, 21 guns
Throw up your arms into the sky
You and I
When it's not worth dying for?
Does it take you breath away
And you feel yourself suffocating?
Does the pain weigh out the pride?
And you look for a place to hide?
Did someone break your heart inside?
You're in ruins...
One, 21 guns
Lay down your arms
Give up the fight
One, 21 guns
Throw up your arms into the sky
You and I
When you're at the end of the road
And you lost all sense of control
And your thoughts have taken their toll
When your mind breaks the spirit of your soul
Your faith walks on broken glass
And the hangover doesn't pass
Nothing's ever built to last
You're in ruins
One, 21 guns
Lay down your arms
Give up the fight
One, 21 guns
Throw up your arms into the sky
You and I
Did you try to live on your own
When you burned down the house and home?
Did you stand too close to the fire?
Like a liar looking for forgiveness from a stone
When it's time to live and let die
And you can't get another try
Something inside this heart has died
You're in ruins
One, 21 guns
Lay down your arms
Give up the fight
One, 21 guns
Throw up your arms into the sky
You and I
tisdag 9 juni 2009
söndag 7 juni 2009
Tack för den...
Jag såg precis TV-programmet "Cold case" på kanal 9. Programmet handlar om poliser som löser "gamla" brott.
Idag handlade det om en man med schizofreni som troddes ha begått ett mord. I början av programmet pratade poliserna med mannens f.d. psykiater som sa att schizofreni-patienter oftast inte är våldsamma. De mest våldsamma patienterna led tydligen av borderline eller bipolär sjukdom. Tack för den...
Det är inte så lätt för människor att modifiera sin syn på psykisk sjudom när de matas med felaktig information via media.
Idag handlade det om en man med schizofreni som troddes ha begått ett mord. I början av programmet pratade poliserna med mannens f.d. psykiater som sa att schizofreni-patienter oftast inte är våldsamma. De mest våldsamma patienterna led tydligen av borderline eller bipolär sjukdom. Tack för den...
Det är inte så lätt för människor att modifiera sin syn på psykisk sjudom när de matas med felaktig information via media.
Inför studentfirande nr. 1
Jag ska fira två studenter i veckan som kommer. Imorgon tar en bekant studenten och på tisdag tar min lillebror studenten.
Som tidigare nämnt tappade jag kontrollen i fredags och skar mig ganska ordentligt, mina skärsår syns tydligt. Det är aningen skrämmande att jag kommer att visa upp min "mörka sida" för bekanta imorgon och för släkten på tisdag. Dock är det självklart för mig att jag inte kommer att dölja såren, det är som det är, det är min verklighet just nu.
Jag och Åsa kom fram till att det är bättre att jag säger att jag mår dåligt än att jag låtsas att jag är "normal". Jag är lite nervös, jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Förhoppningsvis löser det sig på något sätt.
Som tidigare nämnt tappade jag kontrollen i fredags och skar mig ganska ordentligt, mina skärsår syns tydligt. Det är aningen skrämmande att jag kommer att visa upp min "mörka sida" för bekanta imorgon och för släkten på tisdag. Dock är det självklart för mig att jag inte kommer att dölja såren, det är som det är, det är min verklighet just nu.
Jag och Åsa kom fram till att det är bättre att jag säger att jag mår dåligt än att jag låtsas att jag är "normal". Jag är lite nervös, jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Förhoppningsvis löser det sig på något sätt.
lördag 6 juni 2009
Svartsjuka lilla människa
Min vän har nyligen fått en ny vän som har samma diagnos som jag. Jag vet att det är löjligt, men jag jämför mig med honom och är rädd för att bli utbytt. Jag uppfattar det som om att han är snällare, smartare, trevligare och mer intressant än vad jag är.
En del av mig är glad för att min vän har hittat någon som stöttar henne i alla lägen, jag är glad för hennes skull. Den andra delen av mig är rädd för att jag ska bli utbytt.
Jag vet att människor kan ha mer än en vän, och att hon har sagt att hon uppskattar olika människor på olika sätt. Men det känns inte bättre för det.
Jag vet att svartsjukan grundar sig i osäkerhet. Jag kan inte förstå att det finns någon som vill vara vän med mig. Jag går och väntar på att min vän ska inse hur hemsk jag är och att hon ska lämna mig. Varför vill hon umgås med mig när hon har andra bättre vänner?
Jag är inte svartsjuk på alla hennes vänner, det är bara en av hennes vänner som jag känner mig hotad av. Antagligen för att han (som tidigare nämnt) har samma diagnos som jag.
Jag känner mig som en småsint idiot som skriver detta inlägg, men jag kan inte skaka av mig rädslan.
En del av mig är glad för att min vän har hittat någon som stöttar henne i alla lägen, jag är glad för hennes skull. Den andra delen av mig är rädd för att jag ska bli utbytt.
Jag vet att människor kan ha mer än en vän, och att hon har sagt att hon uppskattar olika människor på olika sätt. Men det känns inte bättre för det.
Jag vet att svartsjukan grundar sig i osäkerhet. Jag kan inte förstå att det finns någon som vill vara vän med mig. Jag går och väntar på att min vän ska inse hur hemsk jag är och att hon ska lämna mig. Varför vill hon umgås med mig när hon har andra bättre vänner?
Jag är inte svartsjuk på alla hennes vänner, det är bara en av hennes vänner som jag känner mig hotad av. Antagligen för att han (som tidigare nämnt) har samma diagnos som jag.
Jag känner mig som en småsint idiot som skriver detta inlägg, men jag kan inte skaka av mig rädslan.
När förnuftet tog semester
Gårdagen började dåligt. Jag hade svårt att ta mig upp ur sängen. Till slut klarade jag av att äta frukost för att sedan gå och lägga mig igen.
Far skulle komma och hämta mig vid halv fem-tiden och innan dess skulle jag fixa till mig och packa. Jag hade starka självskadeimpulser hela dagen och jag hade svårt att tänka på något annat. Jag försökte följa min DBT-krisplan, men när klockan började närma sig halv fem bestämde förnuftet sig för att ta semester. Jag hade tagit stesolid, men det räddade mig inte. Det blev ett 30-tal snitt.
Alla i min familj har reagerat på hur jag ser ut. Jag har fått följande kommentarer: "Åh, det var ingen vacker syn", "det var jobbigt när du tog av dig dina plåster och det blödde" och "det var väldans vad du var skadad". Min familj har inte sätt mig med nyare sår, och att de kommenterade är ett sätt att visa att de bryr sig.
Eftersom jag har mått så dåligt trodde jag att det skulle bli jobbigt att träffa familjen, men det har gått bra. Ibland känns det bra att vara i en "kontrollerad" miljö, det är svårare att tappa kontrollen.
Far skulle komma och hämta mig vid halv fem-tiden och innan dess skulle jag fixa till mig och packa. Jag hade starka självskadeimpulser hela dagen och jag hade svårt att tänka på något annat. Jag försökte följa min DBT-krisplan, men när klockan började närma sig halv fem bestämde förnuftet sig för att ta semester. Jag hade tagit stesolid, men det räddade mig inte. Det blev ett 30-tal snitt.
Alla i min familj har reagerat på hur jag ser ut. Jag har fått följande kommentarer: "Åh, det var ingen vacker syn", "det var jobbigt när du tog av dig dina plåster och det blödde" och "det var väldans vad du var skadad". Min familj har inte sätt mig med nyare sår, och att de kommenterade är ett sätt att visa att de bryr sig.
Eftersom jag har mått så dåligt trodde jag att det skulle bli jobbigt att träffa familjen, men det har gått bra. Ibland känns det bra att vara i en "kontrollerad" miljö, det är svårare att tappa kontrollen.
fredag 5 juni 2009
torsdag 4 juni 2009
Jag önskar...
...att jag kunde stänga av min känslor när jag ville. Det enda de gör är att skapa problem.
Två power-naps senare...
...Är jag fortfarande trött och nedstämd. Det känns inte som om något spelar någon roll.
Jag har svårt att relatera till mina tankar. Jag kommer ihåg vad jag har gjort under dagen, men det känns som ett avlägset minne, som om det jag kommer ihåg inträffade för några veckor sedan. Dissociation.
Det känns som om jag har glömt hur man gör när man är människa. Förhoppningsvis så kommer det band jag har till verkligheten inte att kapas av fullständigt. Jag hoppas att en lugn kväll kan hjälpa mig att hitta tillbaka till mig själv.
Jag har svårt att relatera till mina tankar. Jag kommer ihåg vad jag har gjort under dagen, men det känns som ett avlägset minne, som om det jag kommer ihåg inträffade för några veckor sedan. Dissociation.
Det känns som om jag har glömt hur man gör när man är människa. Förhoppningsvis så kommer det band jag har till verkligheten inte att kapas av fullständigt. Jag hoppas att en lugn kväll kan hjälpa mig att hitta tillbaka till mig själv.
En guldfisk i ilskans ocean
Jag har mått dåligt större delen av dagen, allt känns hopplöst och meningslöst. Jag är en guldfisk i en ocean av ilska och isolering.
Veckans FT-hemuppgift är att vi ska anteckna hur ofta vi känner: glädje, intresse, förvåning, rädsla, skam, äckel, avsky, sorg och ilska. Jag har ritat ett diagram och ritar ett streck i rutan för respektive känsla när jag upplever den. "Ilska-rutan" är såklart full med streck, om jag blir arg igen (vilket jag lär bli) under dagen så får jag väl lägga till en extra ruta.
Jag vet inte varför jag är så arg. Det enda jag kan tänka på när jag är ute bland människor är att de är jobbiga, att de är i vägen, och att jag vill slå ner dem. Ibland vill jag skrika: "flytta på er, jag har borderline!!". Av någon anledning är jag extra hatisk mot personer med barnvagnar, antagligen för att de tar mer plats. Det är så underbart när två personer med en stor barnvagn stannar mitt på en trång gå-gata för att prata med ett annat par med ännuen oversize-barnvagn. Jag är inte särskilt bra på att vara icke dömande med andra ord.
Idag har jag varit på individual-DBT. Det fick mig att må lite bättre. Åsa sa (med anledning av vårt telefonsamtal i tisdags) att hon inte hatar mig, och att hon kommer att prata med mig om det uppstår ett problem i vår kontakt. Det kändes bra att höra. Hon sa även att vi kan planera in 20-30 minuter långa telefonsamtal en gång i veckan under hennes semester. Även detta kändes bra att höra, jag har oroat mig en hel del för hur jag ska klara mig när hon har sina fyra veckors semester. Jag idealiserar sönder Åsa för tillfället, jag tycker att hon är en fantastisk terapeut. Men idealisering är trots allt bättre än nedvärdering.
Idag var jag och förtidsröstade. Nu har jag gjort min del, resten är upp till politikerna.
Veckans FT-hemuppgift är att vi ska anteckna hur ofta vi känner: glädje, intresse, förvåning, rädsla, skam, äckel, avsky, sorg och ilska. Jag har ritat ett diagram och ritar ett streck i rutan för respektive känsla när jag upplever den. "Ilska-rutan" är såklart full med streck, om jag blir arg igen (vilket jag lär bli) under dagen så får jag väl lägga till en extra ruta.
Jag vet inte varför jag är så arg. Det enda jag kan tänka på när jag är ute bland människor är att de är jobbiga, att de är i vägen, och att jag vill slå ner dem. Ibland vill jag skrika: "flytta på er, jag har borderline!!". Av någon anledning är jag extra hatisk mot personer med barnvagnar, antagligen för att de tar mer plats. Det är så underbart när två personer med en stor barnvagn stannar mitt på en trång gå-gata för att prata med ett annat par med ännuen oversize-barnvagn. Jag är inte särskilt bra på att vara icke dömande med andra ord.
Idag har jag varit på individual-DBT. Det fick mig att må lite bättre. Åsa sa (med anledning av vårt telefonsamtal i tisdags) att hon inte hatar mig, och att hon kommer att prata med mig om det uppstår ett problem i vår kontakt. Det kändes bra att höra. Hon sa även att vi kan planera in 20-30 minuter långa telefonsamtal en gång i veckan under hennes semester. Även detta kändes bra att höra, jag har oroat mig en hel del för hur jag ska klara mig när hon har sina fyra veckors semester. Jag idealiserar sönder Åsa för tillfället, jag tycker att hon är en fantastisk terapeut. Men idealisering är trots allt bättre än nedvärdering.
Idag var jag och förtidsröstade. Nu har jag gjort min del, resten är upp till politikerna.
onsdag 3 juni 2009
Alla dessa "lös"
Hopplös
Meningslös
Trolös
Maktlös
Kärlekslös
Vad blir det om man tar bort "lös"? Hopp, mening, tro, makt, kärlek.
(Jag har stulit detta citat från en föreläsare, men jag tycker att det är så fint att jag var tvungen att skriva ner det)
Meningslös
Trolös
Maktlös
Kärlekslös
Vad blir det om man tar bort "lös"? Hopp, mening, tro, makt, kärlek.
(Jag har stulit detta citat från en föreläsare, men jag tycker att det är så fint att jag var tvungen att skriva ner det)
"Sommarlov" och färdighetsträning
I dag hade jag min H & V-redovisning. Det gick bra, över förväntan faktiskt. Jag fick många positiva kommentarer, en person sa att jag var "väldigt kunnig och påläst". Det var snällt sagt, men jag kunde inte ta åt mig berömmen eftersom min redovisning handlade om farmakologisk behandling av BPD, så det är självklart att jag kan mycket om det ämnet.
Mina ärr är inte lika tydliga idag, så jag fick inte fullt så många blickar, vilket gjorde att jag kände mig lite mer komfortabel (jämfört med gårdagens redovisning). Jag var tvungen att gå tidigt eftersom jag skulle till FT:n, så jag behövde inte lyssna på alla redovisningar. Jag tror att det var bra att jag gick därifrån så tidigt, jag känner ett starkt hat inför H & V-gruppen. Det känns bra att jag aldrig behöver se dem igen.
Nu är mina kurser avslutade och mitt "sommarlov" har officiellt börjat. Det känns inte särskilt bra vilket är lite märkligt eftersom jag inte har tyckt om att gå i skolan sista tiden. Jag är väl rädd för att jag ska släppa kontrollen och att min sjukdom ska bli värre antar jag. Det är tur att DBT-teamet finns och att Åsa inte ska på semester förrän i Juli.
Idag var jag (som tidigare nämnt) på FT. En av terapeuterna var sjuk, men den terapeut som var närvarande är väldigt duktig.
Det var en givande FT. Vi började på en ny modul, känslomodulen närmare bestämt. Jag är en känslomänniska, så jag behöver verkligen lära mig att kontrollera mina känslor.
Tyvärr blev patienten som började gråta på förra FT:n så ledsen att hon åter igen grät, men denna gång var det helt oprovocerat. Det känns jobbigt när hon blir ledsen, men terapeuten fick oss att göra en mindfulness-övning så att vi blev lugnare.
Jag och Åsa har pratat om vad jag ska göra när patienten blir ledsen, d.v.s. vad som är "socialt accepterat" (jag vet inte riktigt vad som är- och inte är socialt accepterat). När vi var färdiga med FT:n frågade jag om patienten mådde bra, eller om hon fortfarande var ledsen. Åsa säger att en sådan fråga visar att man bryr sig om personens välbefinnande. Patienten sa att allt var okej, och det kändes bra att höra.
För tillfället känner jag mig väldigt nedstämd. Det var nära att jag köpte en väska som "tröst", men jag lyckades låta bli. Dock misstänker jag att jag kommer att köpa den imorgon. Jag får väl trösta mig med att den inte är särskilt dyr.
Mina ärr är inte lika tydliga idag, så jag fick inte fullt så många blickar, vilket gjorde att jag kände mig lite mer komfortabel (jämfört med gårdagens redovisning). Jag var tvungen att gå tidigt eftersom jag skulle till FT:n, så jag behövde inte lyssna på alla redovisningar. Jag tror att det var bra att jag gick därifrån så tidigt, jag känner ett starkt hat inför H & V-gruppen. Det känns bra att jag aldrig behöver se dem igen.
Nu är mina kurser avslutade och mitt "sommarlov" har officiellt börjat. Det känns inte särskilt bra vilket är lite märkligt eftersom jag inte har tyckt om att gå i skolan sista tiden. Jag är väl rädd för att jag ska släppa kontrollen och att min sjukdom ska bli värre antar jag. Det är tur att DBT-teamet finns och att Åsa inte ska på semester förrän i Juli.
Idag var jag (som tidigare nämnt) på FT. En av terapeuterna var sjuk, men den terapeut som var närvarande är väldigt duktig.
Det var en givande FT. Vi började på en ny modul, känslomodulen närmare bestämt. Jag är en känslomänniska, så jag behöver verkligen lära mig att kontrollera mina känslor.
Tyvärr blev patienten som började gråta på förra FT:n så ledsen att hon åter igen grät, men denna gång var det helt oprovocerat. Det känns jobbigt när hon blir ledsen, men terapeuten fick oss att göra en mindfulness-övning så att vi blev lugnare.
Jag och Åsa har pratat om vad jag ska göra när patienten blir ledsen, d.v.s. vad som är "socialt accepterat" (jag vet inte riktigt vad som är- och inte är socialt accepterat). När vi var färdiga med FT:n frågade jag om patienten mådde bra, eller om hon fortfarande var ledsen. Åsa säger att en sådan fråga visar att man bryr sig om personens välbefinnande. Patienten sa att allt var okej, och det kändes bra att höra.
För tillfället känner jag mig väldigt nedstämd. Det var nära att jag köpte en väska som "tröst", men jag lyckades låta bli. Dock misstänker jag att jag kommer att köpa den imorgon. Jag får väl trösta mig med att den inte är särskilt dyr.
tisdag 2 juni 2009
Opponering och ett tröstande telefonsamtal
Idag var det dags för rättspsyk-opponering och det gick bra. Min opponent kunde inte komma på någon kritik gentemot min uppsats och gav i princip bara beröm. Hon tyckte att min uppsats var imponerande och välskriven. Jag mådde lite bättre när jag hade hört hennes fina ord :)
Jag var en ganska elak opponent, men det gick bra ändå. Gruppen som jag var opponent till hade svar på tal.
Jag har mått dåligt hela dagen. Jag hade ett självskadeåterfall igår och det blev lite mer och lite djupare än vad jag är van vid. Folk har verkligen stirrat så att ögonen håller på att falla ut och jag har blandade känslor inför det. Jag brukar inte tycka att det är jobbigt att folk tittar, men idag mådde jag dåligt när jag fick blickar.
Jag känner mig som en äcklig och värdelös idiot, en hemsk patient, en dålig människa etc. Jag ringde Åsa och frågade om hon hatar mig. Hon ville inte resonera med mig angående mina paranoida tankar, men jag tyckte att det lät som om hon är arg på mig för att att jag hade ett återfall. Eller så är hon inte det, vad vet jag?
När jag kom hem från oppositionen pratade jag med Far i telefon. Han ringde för att han undrade hur jag mådde, det var gulligt av honom. När vi hade pratat mådde jag lite bättre, för att sedan krascha rakt ner i ångest-träsket igen.
Nu är det dags att skriva ihop H & V-power point redovisningen. Helst av allt vill jag ta stesolid och sova bort dagen. Men sannolikt blir det istället att jag går och tränar ikväll, det brukar få mig att må bättre.
Jag var en ganska elak opponent, men det gick bra ändå. Gruppen som jag var opponent till hade svar på tal.
Jag har mått dåligt hela dagen. Jag hade ett självskadeåterfall igår och det blev lite mer och lite djupare än vad jag är van vid. Folk har verkligen stirrat så att ögonen håller på att falla ut och jag har blandade känslor inför det. Jag brukar inte tycka att det är jobbigt att folk tittar, men idag mådde jag dåligt när jag fick blickar.
Jag känner mig som en äcklig och värdelös idiot, en hemsk patient, en dålig människa etc. Jag ringde Åsa och frågade om hon hatar mig. Hon ville inte resonera med mig angående mina paranoida tankar, men jag tyckte att det lät som om hon är arg på mig för att att jag hade ett återfall. Eller så är hon inte det, vad vet jag?
När jag kom hem från oppositionen pratade jag med Far i telefon. Han ringde för att han undrade hur jag mådde, det var gulligt av honom. När vi hade pratat mådde jag lite bättre, för att sedan krascha rakt ner i ångest-träsket igen.
Nu är det dags att skriva ihop H & V-power point redovisningen. Helst av allt vill jag ta stesolid och sova bort dagen. Men sannolikt blir det istället att jag går och tränar ikväll, det brukar få mig att må bättre.
måndag 1 juni 2009
Ångest inför morgondagen
Nu har jag gjort allt som skulle göras denna dag, och sitter här med huvudvärk och ångest som vill bubbla upp till ytan. Det känns som om mitt inre är så ömtåligt att minsta vindpust kan få mig att ramla ner i avgrunden. Jag är på helspänn utan någon egentlig anledning.
Imorgon är det dags för opposition och jag är redan nervös. Jag är rädd för att min opponent ska få mig att framstå som en okunnig idiot som inte har förmåga att dra vettiga slutsatser. På sistonde har jag haft svårt för att ta emot kritik, allt blir så stort och dramatiskt.
Ytterligare ett problem är att jag har svårt för föreläsaren som är min examinator. Jag brukar störa mig på henne ganska ordentligt. När opponenten har ställt sina frågor är det föreläsarens tur att fråga och kritisera. Jag misstänker att jag kommer att bli arg om hon kritiserar mig för mycket, jag blir arg alldeles för lätt nuförtiden.
Jag hoppas verkligen att jag är någorlunda stabil imorgon.
Imorgon är det dags för opposition och jag är redan nervös. Jag är rädd för att min opponent ska få mig att framstå som en okunnig idiot som inte har förmåga att dra vettiga slutsatser. På sistonde har jag haft svårt för att ta emot kritik, allt blir så stort och dramatiskt.
Ytterligare ett problem är att jag har svårt för föreläsaren som är min examinator. Jag brukar störa mig på henne ganska ordentligt. När opponenten har ställt sina frågor är det föreläsarens tur att fråga och kritisera. Jag misstänker att jag kommer att bli arg om hon kritiserar mig för mycket, jag blir arg alldeles för lätt nuförtiden.
Jag hoppas verkligen att jag är någorlunda stabil imorgon.
Överväldigad
Det är väldigt mycket just nu, jag drunknar i skolarbete. Idag har jag skrivit klart min H & V-uppsats och skickat in den till min handledare. Det är inte "my best work", men den är okej, jag bryr mig inte så jättemycket om jag ska vara ärlig. Föreläsarna på kursen är idioter i vilket fall. Tydigen kan de inte se skillnad på dåliga och bra uppsatser (jag fick högsta betyg på de uppsatser jag har lämnat in, så tydligen gillar de dåliga uppsatser).
Imorgon är det dags för rättspsyk-opposition, så jag måste läsa igenom en uppsats och förbereda opponering. Jag behöver även läsa igenom min egen rättspsyk-uppsats igen (det var ett tag sedan jag skrev den) så att jag kan försvara den imorgon på opponeringen. När jag är klar med det behöver jag göra en H & V-power point presentation och förbereda mig inför redovisningen på onsdag. Som om allt detta inte vore nog ska jag träna ikväll...
Jag känner mig överväldigad, och det blev inte bättre av att jag hade ett självskadeåterfall idag. Det känns som om jag har alltför dålig impulskontroll.
Jag kommer troligtvis att hinna med allt jag ska göra, men jag känner mig inte mindre stressad för det. Allt är väldigt jobbigt med andra ord.
Imorgon är det dags för rättspsyk-opposition, så jag måste läsa igenom en uppsats och förbereda opponering. Jag behöver även läsa igenom min egen rättspsyk-uppsats igen (det var ett tag sedan jag skrev den) så att jag kan försvara den imorgon på opponeringen. När jag är klar med det behöver jag göra en H & V-power point presentation och förbereda mig inför redovisningen på onsdag. Som om allt detta inte vore nog ska jag träna ikväll...
Jag känner mig överväldigad, och det blev inte bättre av att jag hade ett självskadeåterfall idag. Det känns som om jag har alltför dålig impulskontroll.
Jag kommer troligtvis att hinna med allt jag ska göra, men jag känner mig inte mindre stressad för det. Allt är väldigt jobbigt med andra ord.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
.JPG){kind=link}