Imorgon börjar skolan, och paniken är ett faktum.
För några dagar sedan fick jag hem kurslitteraturen, och när jag väl började läsa blev jag lite lugnare. Det blir mycket repetition av sådant som jag har läst när jag gick grundkursen i psykologi, så det känns som om jag kommer lyckas bemästra materialet.
Tyvärr vill min värsta oro inte släppa; oron för hur mina blivande kurskamrater kommer att bemöta mig. Min arm är (än så länge) fri från nya skärsår, man jag har gamla ärr, och jag känner verkligen inte för att ha en långärmad tröja på mig när det ska bli 25 grader varmt.
Det finns en del av mig som vill vara annorlunda, som vill sticka ut, men det finns en annan del av mig som inget hellre vill än att passa in. För tillfället vet jag inte vilken del som är mest dominant. Jag vet att jag inte vill bli stämplad som ett "psykfall", men samtidigt är jag rädd för att bli en i mängden.
Den främsta anledningen till att jag färgade håret rosa var att jag ville vara annorlunda på grund av mitt hår, och inte på grund av mina skärsår.
Jag orkar verkligen inte bli diskriminerad än en gång, jag har det tillräckligt jobbigt utan kursare som hotar med att anmäla mig till diciplin-nämnden, och föreläsare som bönfaller mig att hoppa av den kurs jag går. Sammanfattningsvis har jag inte förutsättningar för att klara av en repris av förra terminen.
Jag hoppas att jag kan hitta ett sätt att passa in, utan att passa in. Mitt alldeles egna moment 22.
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
Skenbart kompetent?
När vi hade avslutat den obligatoriska mindfunlness-övningen på förra veckans FT sa färdighetstränaren att vi deltagare gärna får lov att hålla i en mindfulness-övning om vi vill.
Samma kväll fick jag ett "kreativt ryck"; jag var hyperaktiv och upplevde att det inte fanns något jag inte kunde klara av. Följaktligen satte jag mig ner och skrev ihop en egen mindfulness-övning, och dagen efter ringde jag färdighetstränaren och sa att jag gärna håller i onsdagens mindfunlness-övning.
Strax efter det att jag hade ringt färdighetstränaren fick min hyperaktiva period ett abrupt avslut, och jag blev plötsligt väldigt medveten om mina egna begränsningar. Hur ska jag klara av att hålla i en mindfulness-övning? Jag kan nästan slå vad om att de andra deltagarna kommer att hata min övning...
Så går det när man är skenbart kompetent.
Samma kväll fick jag ett "kreativt ryck"; jag var hyperaktiv och upplevde att det inte fanns något jag inte kunde klara av. Följaktligen satte jag mig ner och skrev ihop en egen mindfulness-övning, och dagen efter ringde jag färdighetstränaren och sa att jag gärna håller i onsdagens mindfunlness-övning.
Strax efter det att jag hade ringt färdighetstränaren fick min hyperaktiva period ett abrupt avslut, och jag blev plötsligt väldigt medveten om mina egna begränsningar. Hur ska jag klara av att hålla i en mindfulness-övning? Jag kan nästan slå vad om att de andra deltagarna kommer att hata min övning...
Så går det när man är skenbart kompetent.
lördag 29 augusti 2009
När humöret inte är på topp...
Dagen som passerat har varit en riktig "bordis-dag". Ångesten finns där hela tiden och vill inget hellre än att bryta ut.
Under dagen har mitt humör löpt amok; jag har varit glad och aktiv, ledsen och deprimerad, ångestfylld, koncentrerad, okoncentrerad, etc.
Just nu vill jag inget hellre än att ta medicin och sova bort mitt dåliga mående...
Under dagen har mitt humör löpt amok; jag har varit glad och aktiv, ledsen och deprimerad, ångestfylld, koncentrerad, okoncentrerad, etc.
Just nu vill jag inget hellre än att ta medicin och sova bort mitt dåliga mående...
fredag 28 augusti 2009
Ny hårfärg! :D
Idag gjorde jag det, jag färgade håret! :D
Såhär blev resultatet:
Såhär kommer det inte att se ut särskilt länge, det kommer att blekas, och då ska jag färga det rosa, just nu är det lila-rosa-rött.
Men jag gillar det! :D
onsdag 26 augusti 2009
Förvirringen är total
Under gårdagens individual-DBT pratade jag och Åsa om huruvida det är, eller inte är, okej att visa känslor i FT-gruppen. När någon i FT-gruppen gråter, blir jag ofta själv ledsen eller nedstämd, så när jag är på FT:n och får ångest vill jag helst inte visa det, eftersom jag inte vill trigga någon.
Igår sa Åsa att det är bättre att jag t.ex. säger. "jag har ångest idag", när jag har ångest, istället för att dölja det. Hon menade på att det är bättre för gruppen att redan från början veta att en deltagare mår dåligt, än att denna t.ex. sitter och stirrar ner i bordet.
På dagens FT pratade vi om känslor, så jag passade på att fråga gruppen om de tycker att det är bättre om någon som mår dåligt nämner i början av FT:n. Deltagarna sa att de helst inte ville att någon ska säga att denna mår dåligt, eftersom de blir triggade av detta (precis som jag misstänkte!). En av färdighetstränarna propagerade för att det inte alls var bra att säga att man mår dåligt. Hon ser hellre att vi kämpar "i det tysta", och ber om hjälp om vi behöver det.
Med andra ord så är förvirringen total! Min terapeut säger en sak, men FT-gruppen och färdighetstränarna något helt annat. Jag kommer såklart att rätta mig efter gruppen, och just nu är jag lite irriterad på Åsa, som uppmanade mig att säga till gruppen att jag mår dåligt när jag har ångest...
Jag vet att alla terapeuter bara är människor, och att de lika väl som andra kan ha fel, men jag blir inte mindre förvirrad för det.
Igår sa Åsa att det är bättre att jag t.ex. säger. "jag har ångest idag", när jag har ångest, istället för att dölja det. Hon menade på att det är bättre för gruppen att redan från början veta att en deltagare mår dåligt, än att denna t.ex. sitter och stirrar ner i bordet.
På dagens FT pratade vi om känslor, så jag passade på att fråga gruppen om de tycker att det är bättre om någon som mår dåligt nämner i början av FT:n. Deltagarna sa att de helst inte ville att någon ska säga att denna mår dåligt, eftersom de blir triggade av detta (precis som jag misstänkte!). En av färdighetstränarna propagerade för att det inte alls var bra att säga att man mår dåligt. Hon ser hellre att vi kämpar "i det tysta", och ber om hjälp om vi behöver det.
Med andra ord så är förvirringen total! Min terapeut säger en sak, men FT-gruppen och färdighetstränarna något helt annat. Jag kommer såklart att rätta mig efter gruppen, och just nu är jag lite irriterad på Åsa, som uppmanade mig att säga till gruppen att jag mår dåligt när jag har ångest...
Jag vet att alla terapeuter bara är människor, och att de lika väl som andra kan ha fel, men jag blir inte mindre förvirrad för det.
måndag 24 augusti 2009
Inte igen...
Igår hörde jag röster för första gången sedan jag höjde min Seroquel-dos. Jag hade haft svår ångest hela dagen, och när jag skulle gå och lägga mig hörde jag att en man stod bredvid min säng och pratade med mig (jag kommer inte ihåg vad han sa). När jag tittade mig omkring så fanns det ingen där. Inledningsvis fick jag panik, men sen lyckades jag övertyga mig själv om att det var en hallucination, och somnade.
Jag antar att jag hallucinerade p.g.a. att min ångest var extremt svår. Sist när jag var på psykakuten sa "världens bästa läkare" att det stod skrivet i min journal att jag blir gränspsykotisk när min ångest är för hög.
Jag är faktiskt lite förvånad över att jag hallucinerade igår, jag hade tagit stesolid på kvällen, så min ångest borde inte ha varit så extrem...
Jag trodde verkligen att mina hallucinationer skulle försvinna när jag höjde min Seroquel-dos, men så är tydligen inte fallet.
Jag antar att jag hallucinerade p.g.a. att min ångest var extremt svår. Sist när jag var på psykakuten sa "världens bästa läkare" att det stod skrivet i min journal att jag blir gränspsykotisk när min ångest är för hög.
Jag är faktiskt lite förvånad över att jag hallucinerade igår, jag hade tagit stesolid på kvällen, så min ångest borde inte ha varit så extrem...
Jag trodde verkligen att mina hallucinationer skulle försvinna när jag höjde min Seroquel-dos, men så är tydligen inte fallet.
söndag 23 augusti 2009
Ångest och annat trevligt
Det spelar ingen roll vad jag gör, ångesten vill helt enkelt inte försvinna, jag gör mitt bästa för att stå ut, men det är inte särskilt lätt.
När jag gör något uppmärksamhetskrävande känns det ganska okej, men så fort det uppstår tystnad inom mig så tar ångesten sin chans och anfaller hänsynslöst.
Jag oroar mig för allt och ingenting, varje liten detalj blir så ofattbart enorm. Jag hoppas verkligen att mitt humör stabiliserar sig så att jag inte är ett nervöst vrak på uppropet den 1 september...
När jag gör något uppmärksamhetskrävande känns det ganska okej, men så fort det uppstår tystnad inom mig så tar ångesten sin chans och anfaller hänsynslöst.
Jag oroar mig för allt och ingenting, varje liten detalj blir så ofattbart enorm. Jag hoppas verkligen att mitt humör stabiliserar sig så att jag inte är ett nervöst vrak på uppropet den 1 september...
Hej rastlöshet!
Jag borde gå och lägga mig, men jag är helt enkelt inte trött. Jag sitter och väntar på att min kvällsmedicin ska banka mig medvetslös, och har inte ro att göra något medan jag väntar.
Just nu sitter jag och oroar mig för den röra som har uppstått i svallvågorna efter det att min PAL gick i pension. Jag måste ringa till öppenvården för att få nya recept. Senast jag ringde dit behövde jag förnya mitt recept på sömntabletter. Min f.d. PAL har ordinerat en sömntablett om dagen, och jag har alltid fått boxar med 30 st tabletter. Nu fick jag en ask med 10 tabletter, och endast ett uttag. Dessutom så stod det på förpackningen att jag endast skulle ta tabletter vid behov. Jag vet att tabletterna är starka, men det är så oerhört löjligt att en läkare jag inte känner plötsligt får för sig att ändra min ordination utan ens ha träffat mig. Jag är ingen missbrukare, jag har faktiskt sömnproblem!
Jag får ta tag i det hela på måndag och se till att någon läkare skriver ut lite fler tabletter.
Just nu sitter jag och oroar mig för den röra som har uppstått i svallvågorna efter det att min PAL gick i pension. Jag måste ringa till öppenvården för att få nya recept. Senast jag ringde dit behövde jag förnya mitt recept på sömntabletter. Min f.d. PAL har ordinerat en sömntablett om dagen, och jag har alltid fått boxar med 30 st tabletter. Nu fick jag en ask med 10 tabletter, och endast ett uttag. Dessutom så stod det på förpackningen att jag endast skulle ta tabletter vid behov. Jag vet att tabletterna är starka, men det är så oerhört löjligt att en läkare jag inte känner plötsligt får för sig att ändra min ordination utan ens ha träffat mig. Jag är ingen missbrukare, jag har faktiskt sömnproblem!
Jag får ta tag i det hela på måndag och se till att någon läkare skriver ut lite fler tabletter.
lördag 22 augusti 2009
Citat - "Heaven Help Us", av: My Chemical Romance
Hear the sound
The angels come screaming
Down your voice
I hear you've been bleeding
Make your choice
They say you've been pleading
Someone save us
Heaven help us now
Come crashing down
We'll hear the sound
As you're falling down
I'm at this old hotel
But can't tell if
I've been breathing or sleeping
Or screaming or waiting for the man to call
And maybe all of the above
Cause mostly I've been sprawled on these cathedral steps
While spitting out the blood and screaming
"Someone save us!"
Heaven help us now
Come crashing down
We'll hear the sound
As you're falling down
And will you pray for me?
Or make a saint of me?
And will you lay for me?
Or make a saint of?
Cause I'll give you all the nails you need
Cover me in gasoline
Wipe away those tears of blood again
And the punchline to the joke is asking
Someone save us
Heaven help us now
Come crashing down
We'll hear the sound
As you fall
And would you pray for me?
(You don't know a thing about my sins, how the misery begins)
Or make a saint of me?
(You don't know, so I'm burning, I'm burning)
And will you lay for me?
(You don't know a thing about my sins, how the misery begins)
Or make a saint?
(You don't know, cause I'm burning, I'm burning)
Cause I'll give you all the nails you need
(I'm burning, I'm burning again)
Cover me in gasoline again
The angels come screaming
Down your voice
I hear you've been bleeding
Make your choice
They say you've been pleading
Someone save us
Heaven help us now
Come crashing down
We'll hear the sound
As you're falling down
I'm at this old hotel
But can't tell if
I've been breathing or sleeping
Or screaming or waiting for the man to call
And maybe all of the above
Cause mostly I've been sprawled on these cathedral steps
While spitting out the blood and screaming
"Someone save us!"
Heaven help us now
Come crashing down
We'll hear the sound
As you're falling down
And will you pray for me?
Or make a saint of me?
And will you lay for me?
Or make a saint of?
Cause I'll give you all the nails you need
Cover me in gasoline
Wipe away those tears of blood again
And the punchline to the joke is asking
Someone save us
Heaven help us now
Come crashing down
We'll hear the sound
As you fall
And would you pray for me?
(You don't know a thing about my sins, how the misery begins)
Or make a saint of me?
(You don't know, so I'm burning, I'm burning)
And will you lay for me?
(You don't know a thing about my sins, how the misery begins)
Or make a saint?
(You don't know, cause I'm burning, I'm burning)
Cause I'll give you all the nails you need
(I'm burning, I'm burning again)
Cover me in gasoline again
På väg mot en tegelvägg
Ja, jag är på väg rakt mot en tegelvägg, en tegelvägg som kallas universitetet Snart måste jag tänka på tentor, på gruppuppgifter och på femtioelva andra måsten. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att klara av denna termin, hur ska jag kunna balansera DBT, heltidsstudier och skrivande? Har jag tagit mig vatten över huvudet?
Jag vet att jag klarar mer än vad jag tror; en gång i tiden jobbade jag heltid och heltidsstuderade samtidigt. Dock lyckades jag inte hålla alla bollarna i luften särskilt länge, och det dröjde inte särskilt lång tid innan jag blev sjukskriven från jobbet. DBT:n är så ofattbart energikrävande, jag kan inte föreställa mig hur det ska gå till om man också måste ägna i snitt åtta timmar om dagen åt skolarbete? Bara tanken gör mig panikslagen.
En person sa till mig idag att det antagligen inte kommer att bli så jobbigt som jag tror att det kommer att bli, att jag troligtvis kommer att klara det. Jag hoppas verkligen att hon har rätt, men jag har fortfarande mina tvivel.
"Det blir en spännande höst", för att citera Åsa
Jag vet att jag klarar mer än vad jag tror; en gång i tiden jobbade jag heltid och heltidsstuderade samtidigt. Dock lyckades jag inte hålla alla bollarna i luften särskilt länge, och det dröjde inte särskilt lång tid innan jag blev sjukskriven från jobbet. DBT:n är så ofattbart energikrävande, jag kan inte föreställa mig hur det ska gå till om man också måste ägna i snitt åtta timmar om dagen åt skolarbete? Bara tanken gör mig panikslagen.
En person sa till mig idag att det antagligen inte kommer att bli så jobbigt som jag tror att det kommer att bli, att jag troligtvis kommer att klara det. Jag hoppas verkligen att hon har rätt, men jag har fortfarande mina tvivel.
"Det blir en spännande höst", för att citera Åsa
fredag 21 augusti 2009
Ett medicinskt missfoster?
I tisdags pratade jag med Åsa om hur min Seroquel-höjning har påverkat mig. Jag berättade om hur alla sinnesintryck har blivit så mycket mer intensiva och att världen plötsligt är väldigt tydlig.
Åsa var då vänlig nog att dela med sig om en anekdot från den tid då hon hade jobbat med psykos-patienter. Hon sa att alla hade beskrivit att de hade blivit avtrubbade av sin antipsykotiska medicinering. Hon påpekade att det var ett tag sedan hon hade jobbat med psykos-patienter, och att det säkert finns bättre mediciner nu, men underförstått är jag alltså ett medicinskt missfoster. Jag borde känna mig avtrubbad, men det gör jag inte.
Jag vet att Seroquel är en ganska ny medicin, och att den tillhör kategorin atypiska antipsykotiska. När jag var på akuten och träffade "världens bästa läkare" sa hon att Seroquel är en så pass ny medicin att man inte ens vet vilka biverkningar den ger på lång sikt. Kanske är det helt enkelt så att Seroquel inte gör en avtrubbad?
Åsa var då vänlig nog att dela med sig om en anekdot från den tid då hon hade jobbat med psykos-patienter. Hon sa att alla hade beskrivit att de hade blivit avtrubbade av sin antipsykotiska medicinering. Hon påpekade att det var ett tag sedan hon hade jobbat med psykos-patienter, och att det säkert finns bättre mediciner nu, men underförstått är jag alltså ett medicinskt missfoster. Jag borde känna mig avtrubbad, men det gör jag inte.
Jag vet att Seroquel är en ganska ny medicin, och att den tillhör kategorin atypiska antipsykotiska. När jag var på akuten och träffade "världens bästa läkare" sa hon att Seroquel är en så pass ny medicin att man inte ens vet vilka biverkningar den ger på lång sikt. Kanske är det helt enkelt så att Seroquel inte gör en avtrubbad?
onsdag 19 augusti 2009
Den paranoida flickan
Jag vet inte varför, men jag är så fruktansvärt rädd för att "de" ska kasta ut mig ur DBT:n. Jag har verkligen inte missköt mig, så min känsla är absolut inte rimlig, men jobbig likväl.
Jag har självskadat idag, så jag får ta mitt straff; jag får inte ringa Åsa inom de närmaste 24 timmarna. Jag får alltså hitta något sätt att leva med min oro under mitt närmaste dygn.
Jag vet inte varifrån min rädsla/panik kommer ifrån, det är som sagt inte troligt att jag inte får fortsätta i DBT:n, jag har ju faktiskt ett kontrakt. Kalla mig paranoid om ni vill, ni har antagligen rätt.
Jag har självskadat idag, så jag får ta mitt straff; jag får inte ringa Åsa inom de närmaste 24 timmarna. Jag får alltså hitta något sätt att leva med min oro under mitt närmaste dygn.
Jag vet inte varifrån min rädsla/panik kommer ifrån, det är som sagt inte troligt att jag inte får fortsätta i DBT:n, jag har ju faktiskt ett kontrakt. Kalla mig paranoid om ni vill, ni har antagligen rätt.
Tillbaka på botten igen
Ångesten river och sliter mig i bitar trots att jag har tagit stesolid. Jag vet att det är meningen att jag ska göra krisfärdigheter när jag mår såhär dåligt, och för tillfället håller jag på med krisfärdighet nr. 1 (att sitta vid datorn). Om inte detta fungerar är det meningen att jag ska göra andningsövningar, och om inte det fungerar ska jag göra armhävningar.
Problemet är att det känns som om mitt wisemind är hundra mil bort, och att känslorna tar över så pass mycket att jag bara vill gömma mig under täcket.
Man kan ju fråga sig vad som har hänt, och varför jag mår så dåligt just nu. Det är en fråga som jag önskar att jag visste svaret på. Det bara är som det är helt enkelt.
Problemet är att det känns som om mitt wisemind är hundra mil bort, och att känslorna tar över så pass mycket att jag bara vill gömma mig under täcket.
Man kan ju fråga sig vad som har hänt, och varför jag mår så dåligt just nu. Det är en fråga som jag önskar att jag visste svaret på. Det bara är som det är helt enkelt.
tisdag 18 augusti 2009
Dags för förändring?
Under den tid då jag har varit sjuk har skärsåren blivit en del av min identitet, jag har blivit: "hon med ärren". Nu vill både jag och min terapeut att jag ska ta ett steg bort från sjukdomen och bli något annat.Jag vill inte skära mig, men samtidigt vill jag vara annorlunda. Jag vill känna mig så pass säker i mig själv att jag slipper gå runt och visa ett fasad, vare sig fasaden är "frisk" eller "sjuk". Just nu leker jag med tanken på att färga håret i en "extrem" färg, så att jag fortsätter att vara annorlunda, dock på ett mindre destruktivt sätt. Kanske är det dags för förändring?
För övrigt lyckades jag idag, trots starka obehagskänslor, reklamera ett par hörlurar som har gått sönder efter bara några få månaders användning. Killen som stod i kassan i affären var hur snäll som helst, och jag fick ett par nya hörlurar utan kostnad! :D
Återföreningen
Idag träffade jag Åsa för första gången på fyra veckor. Det känns så otroligt bra att äntligen vara igång med DBT:n igen.
Imorgon är det dags för FT! :D
Imorgon är det dags för FT! :D
måndag 17 augusti 2009
Inför den stora återföreningen!
Imorgon ska jag träffa Åsa, som precis har kommit tillbaka från sin semester! :D
Det känns så otroligt bra att hon är tillbaka och att hon kommer att ha telefon-jour igen! När hon finns där för att hjälpa mig att bli frisk blir allt så mycket lättare.
Mina känslor sliter fortfarande i mig som om jag vore en trasdocka. Ibland är ångesten total, och ibland känner jag mig jätteglad och positiv. Ingen känsla varar särkilt länge, och allt jag känner är väldigt intensivt.
Det känns så otroligt bra att hon är tillbaka och att hon kommer att ha telefon-jour igen! När hon finns där för att hjälpa mig att bli frisk blir allt så mycket lättare.
Mina känslor sliter fortfarande i mig som om jag vore en trasdocka. Ibland är ångesten total, och ibland känner jag mig jätteglad och positiv. Ingen känsla varar särkilt länge, och allt jag känner är väldigt intensivt.
lördag 15 augusti 2009
Känslornas slav
Mitt humör svänger fram och tillbaka som en pendel. Ena stunden är jag ledsen och orolig, för att några sekunder senare vara i total extas. Det skiftar så snabbt att jag knappt hänger med, jag vet aldrig vad jag ska vänta mig. Allt jag känner är så fruktansvärt starkt och överväldigar mig, jag blir en slav under mina känslor.
Jag i bokform
Det känns som om det är dags att berätta i bloggen att jag skriver en självbiografi. Jag har hittills bara skrivit 30 sidor, så jag får se vad det blir av det, om jag faktiskt lyckas slutföra den eller inte. Den ger mig iaf en chans att bearbeta mitt förflutna om inte annat.
Jag har ett typiskt borderline-förhållande till det jag skriver, ibland tycker jag om det, och ibland tycker jag att jag är en värdelös idiot utan någon som helst talang. Jag har inte låtit någon läsa den, så jag har bara mina egna åsikter att gå efter.
Jag har ett typiskt borderline-förhållande till det jag skriver, ibland tycker jag om det, och ibland tycker jag att jag är en värdelös idiot utan någon som helst talang. Jag har inte låtit någon läsa den, så jag har bara mina egna åsikter att gå efter.
När verkligheten får färg
Nu har det snart gått två veckor sedan jag höjde min Seroquel-dos. Successivt har den värld som tidigare varit svartvit börjat få färg. Verkligheten är intensiv, eftersom den inte längre suddas ut av mina gränspyskotiska tankar. Det känns märkligt på ett bra sätt, det känns som om jag har kontakt med den "riktiga" verkligheten.
Min ångest ligger tyvärr på samma nivå, men läkaren sa att jag skulle få full effekt av höjningen efter en månad, så jag får antagligen vänta minst två veckor till innan min värsta ångest försvinner.
Trots att allt är så mycket klarare vet jag fortfarande inte vem jag är, jag vet inte vem det är som har gömt sig bakom hallucinationer och självskadebeteende. Jag vill så förtvivlat gärna lära känna henne, samtidigt som tanken på henne gör mig panikslagen.
Min ångest ligger tyvärr på samma nivå, men läkaren sa att jag skulle få full effekt av höjningen efter en månad, så jag får antagligen vänta minst två veckor till innan min värsta ångest försvinner.
Trots att allt är så mycket klarare vet jag fortfarande inte vem jag är, jag vet inte vem det är som har gömt sig bakom hallucinationer och självskadebeteende. Jag vill så förtvivlat gärna lära känna henne, samtidigt som tanken på henne gör mig panikslagen.
fredag 14 augusti 2009
Att vara, eller att inte vara en bordis
Idag hade jag telefontid med Åsa. Det var vår sista telefontid eftersom hon är tillbaka från sin semester på tisdag! :)
FT:n drar igång igen på onsdag, så nästa vecka återgår allt det normala. Det känns bra att komma tillbaka till tryggheten och rutinerna, jag klarar mig helt enkelt inte utan DBT just nu.
Dagens telefontid gick åt att diskutera huruvida jag är beredd att släppa min sjukdom inte. Det finns en del av mig som vet att jag alltid kommer att vara annorlunda, jag har gått igenom för mycket för att bli en i mängden. Åsa vill att jag ska vara en "normal" student denna termin, för att se hur studentlivet fungerar om man inte är "konstig". Hon anser att jag måste besluta mig för om jag vill kasta min borderline-fasad åt sidan eller inte. Men för tillfället känns det inte som om jag klarar av att leva ett normalt liv.
Jag har försökt vara så normal som möjligt, men jag har märkt att människor generellt sätt undviker mig, kanske för att de på något sätt märker att jag är annorlunda?
Jag vill inte vara sjuk, jag vill bli omtyckt, men jag vill inte bli omtyckt för att jag låtsas att jag är normal. Jag vill omge mig med personer som ser den jag är, och accepterar att jag kan vara lite udda ibland..
Även om jag lyckas övertyga mina kurskamrater om att jag är normal så är det bara en tidsfråga innan jag kommer att få en ångestattack på en föreläsning, eller något liknande. Då kommer de att se mitt riktiga jag, och ge mig en stor freak-stämpel i pannan.
Jag har gjort allt jag har kunnat för att upprätthålla en socialt accepterad fasad, jag är så trött på att leka charader, jag vill kunna känna mig trygg nog att vara den jag är.
FT:n drar igång igen på onsdag, så nästa vecka återgår allt det normala. Det känns bra att komma tillbaka till tryggheten och rutinerna, jag klarar mig helt enkelt inte utan DBT just nu.
Dagens telefontid gick åt att diskutera huruvida jag är beredd att släppa min sjukdom inte. Det finns en del av mig som vet att jag alltid kommer att vara annorlunda, jag har gått igenom för mycket för att bli en i mängden. Åsa vill att jag ska vara en "normal" student denna termin, för att se hur studentlivet fungerar om man inte är "konstig". Hon anser att jag måste besluta mig för om jag vill kasta min borderline-fasad åt sidan eller inte. Men för tillfället känns det inte som om jag klarar av att leva ett normalt liv.
Jag har försökt vara så normal som möjligt, men jag har märkt att människor generellt sätt undviker mig, kanske för att de på något sätt märker att jag är annorlunda?
Jag vill inte vara sjuk, jag vill bli omtyckt, men jag vill inte bli omtyckt för att jag låtsas att jag är normal. Jag vill omge mig med personer som ser den jag är, och accepterar att jag kan vara lite udda ibland..
Även om jag lyckas övertyga mina kurskamrater om att jag är normal så är det bara en tidsfråga innan jag kommer att få en ångestattack på en föreläsning, eller något liknande. Då kommer de att se mitt riktiga jag, och ge mig en stor freak-stämpel i pannan.
Jag har gjort allt jag har kunnat för att upprätthålla en socialt accepterad fasad, jag är så trött på att leka charader, jag vill kunna känna mig trygg nog att vara den jag är.
torsdag 13 augusti 2009
Mentalt frånvarande
När jag tränar försöker jag verkligen att vara fullt närvarande, att inte försvinna in i mig själv, men det blir svårare och svårare att inte dissociera. När jag är på ett pass med obekant koreografi tvingar jag mig själv att närvara så att jag kan lära mig koreografin.
Idag var jag på ett pass som jag brukar gå på, och därför inte har några problem med koreografin. Jag märkte att jag försvann flera gånger. Uppenbarligen lyckades jag hänga med i passet trots att jag var mentalt frånvarande, kroppen arbetade av sig själv. Jag blev inte trött, det var som om kroppen hittade sitt eget tempo, och följde det trots att min hjärna på en annan plats.
Jag brukar dissociera när jag tränar, ibland, men jag har aldrig varit så totalt frånvarande som jag var idag.
Idag var jag på ett pass som jag brukar gå på, och därför inte har några problem med koreografin. Jag märkte att jag försvann flera gånger. Uppenbarligen lyckades jag hänga med i passet trots att jag var mentalt frånvarande, kroppen arbetade av sig själv. Jag blev inte trött, det var som om kroppen hittade sitt eget tempo, och följde det trots att min hjärna på en annan plats.
Jag brukar dissociera när jag tränar, ibland, men jag har aldrig varit så totalt frånvarande som jag var idag.
Citat ur: "Jesus Of Suburbia"
Dearly beloved are you listening?
I can't remember a word that you were saying
Are we demented or am I disturbed?
The space that's in between insane and insecure
Oh therapy, can you please fill the void?
Am I retarded or am I just overjoyed?
Nobody's perfect and I stand accused
For lack of a better word and that's my best excuse
I can't remember a word that you were saying
Are we demented or am I disturbed?
The space that's in between insane and insecure
Oh therapy, can you please fill the void?
Am I retarded or am I just overjoyed?
Nobody's perfect and I stand accused
For lack of a better word and that's my best excuse
Vem är jag?
Efter att ha jobbat under några dagar är jag hemma igen. Det känns bra, trots att det är stökigt här.
Inför-skolstarten-paniken växer sig allt starkare för varje dag. Jag är rädd för att ska bli så fel som det blev förra terminen och att jag ska bli diskriminerad igen. Jag skadar mig fortfarande regelbundet och har inte vett nog att dölja min ärr. Jag har såklart bandage om skadorna är helt nya, men om de endast är röda har jag inga problem med att gå i kortärmat eller linne, jag tycker inte att jag ska behöva skämmas för att jag ser ut som jag gör. Tyvärr tycker universitetsanställda att jag bör dölja min sjukdom så mycket som möjligt. Jag vet att de vill skydda mig från andra studenters potentiella angrepp, men jag känner mig diskriminerad ändå.
Jag är inte samma person som jag var förra terminen, på vissa sätt är jag friskare och på vissa sätt är jag sjukare. Just nu vet jag inte vem av alla mini-Josefin inom mig som är den riktiga Josefin. Kanske kommer jag aldrig att uppfattas som normal?
Inför-skolstarten-paniken växer sig allt starkare för varje dag. Jag är rädd för att ska bli så fel som det blev förra terminen och att jag ska bli diskriminerad igen. Jag skadar mig fortfarande regelbundet och har inte vett nog att dölja min ärr. Jag har såklart bandage om skadorna är helt nya, men om de endast är röda har jag inga problem med att gå i kortärmat eller linne, jag tycker inte att jag ska behöva skämmas för att jag ser ut som jag gör. Tyvärr tycker universitetsanställda att jag bör dölja min sjukdom så mycket som möjligt. Jag vet att de vill skydda mig från andra studenters potentiella angrepp, men jag känner mig diskriminerad ändå.
Jag är inte samma person som jag var förra terminen, på vissa sätt är jag friskare och på vissa sätt är jag sjukare. Just nu vet jag inte vem av alla mini-Josefin inom mig som är den riktiga Josefin. Kanske kommer jag aldrig att uppfattas som normal?
måndag 10 augusti 2009
En återkommande mardröm
Jag gick Naturvetenskapliga programmet i gymnasiet, och jag drömmer ofta att jag fortfarande går i gymnasiet och att jag inte har avslutat kemi B, fysik B, matte D, etc. I drömmen får jag panik eftersom jag inser att det inte finns en chans att jag ska lyckas bli godkänd i kurserna. När jag vaknar inser jag att jag faktiskt har avslutat gymnasiet, och att mardrömmen bara var en dröm.
Jag vet inte riktigt varför, men drömmen vill helt enkelt inte lämna mig i fred.
Jag vet inte riktigt varför, men drömmen vill helt enkelt inte lämna mig i fred.
Tillbaka till verkligheten?
Den 1 september börjar jag studera igen. Denna gång är det utvecklings- och personlighetspsykologi som står på schemat. Jag oroar redan sönder mig för hur det ska gå för mig denna termin. Det känns som om jag är sjukare än någonsin, och att jag inte passar in bland "vanliga människor". Jag är rädd för att vara annorlunda samtidigt som jag känner att jag vill göra någon slags markering redan från början. Jag vill visa att inte tillhör deras värld. Ångesten är total med andra ord.
Jag hoppas att min medicinering ska fungera likt en krycka som jag kan luta mig på för att klara av studierna och DBT:n. Jag hoppas verkligen att jag kommer att orka. Jag tror inte att jag hade mått bra av att vara sjukskriven, så det är inte ett alternativ. Jag måste helt enkelt klara av studierna.
Jag hoppas att min medicinering ska fungera likt en krycka som jag kan luta mig på för att klara av studierna och DBT:n. Jag hoppas verkligen att jag kommer att orka. Jag tror inte att jag hade mått bra av att vara sjukskriven, så det är inte ett alternativ. Jag måste helt enkelt klara av studierna.
söndag 9 augusti 2009
Borde jag har ångest?
Jag har ångest, och jag vet inte varför. För tillfället känns det inte som om det finns något jag borde oroa mig för. Men ångesten finns här och vägrar att lämna mig. Jag kan inte fokusera, allt snurrar runt i mitt huvud. Det är som en torktumlare som vägrar vara still.
lördag 8 augusti 2009
Likt den spegel som krossats
Jag har nog inte riktigt insett att det bara är en tidsfråga innan mina hallucinationer försvinner helt. Mina hallucinationer har varit en del av mig alltför länge. Rösterna har gett mig råd, hållit mig sällskap. De har väglett mig genom livet.
Vad är jag utan rösterna och de märklig tankarna? Vem finns bakom min borderline?
Jag känner mig splittrad och kluven och jag får panik när jag tänker på den person jag kanske kommer att vara när jag är frisk.
Jag tycker verkligen inte om mig själv, men samtidigt vill jag inte förändras. Jag försöker febrilt hålla kvar de sista delarna av mitt splittrade själv, men de försvinner alltför snabbt. Det som försvinner kommer att ersättas av något annat, men vad?
"The sharpest lives are the deadliest to lead..."
Vad är jag utan rösterna och de märklig tankarna? Vem finns bakom min borderline?
Jag känner mig splittrad och kluven och jag får panik när jag tänker på den person jag kanske kommer att vara när jag är frisk.
Jag tycker verkligen inte om mig själv, men samtidigt vill jag inte förändras. Jag försöker febrilt hålla kvar de sista delarna av mitt splittrade själv, men de försvinner alltför snabbt. Det som försvinner kommer att ersättas av något annat, men vad?
"The sharpest lives are the deadliest to lead..."
torsdag 6 augusti 2009
Citat
This hole you put me in,
Wasn't deep enough,
And I'm climbing out right now.
You're running out of places to hide from me.
When you go,
Just know that I will remember you.
If living was the hardest part,
We'll then one day, be together.
And in the end we'll fall apart,
Just like the leaves change in colors.
And then I will be with you,
I will be there one last time now.
(ur: "Its Not A Fashion Statement Its A Fucking Deathwish")
Wasn't deep enough,
And I'm climbing out right now.
You're running out of places to hide from me.
When you go,
Just know that I will remember you.
If living was the hardest part,
We'll then one day, be together.
And in the end we'll fall apart,
Just like the leaves change in colors.
And then I will be with you,
I will be there one last time now.
(ur: "Its Not A Fashion Statement Its A Fucking Deathwish")
Kan man stänga av sina känslor?
Idag är jag på dåligt humör. Jag har ont i magen, jag är stressad (trots att det inte finns någon anledning att vara stressad), det är för varmt. Helst av allt vill jag sova men jag är tyvärr inte särskilt trött.Jag har tränat som en galning i veckan som har gått, så jag har haft ont i benhinnorna till och från. Det förbättrar inte precis mitt humör.
Imorgon och under helgen så ska jag jobba, och det känns ganska okej. Jag tror att en distraktion kan vara precis vad jag behöver.
Tillfällen då man önskar att man hade narcissistisk personlighetsstörning
- När man hatar sig själv för att man inte kan hjälpa andra
- När man inte prioriterar sitt eget välmående
- När man känner sig sämre än alla andra
- När man hatar sina egna egocentirska tankar
- När man äcklas av sin egen narcissism
- När man inte prioriterar sitt eget välmående
- När man känner sig sämre än alla andra
- När man hatar sina egna egocentirska tankar
- När man äcklas av sin egen narcissism
onsdag 5 augusti 2009
Vad är rätt?
Igår var jag på akuten och träffade "väldens bästa läkare" (a.k.a. Eva). Hon såg över min medicinering, och när jag sa att jag ville höja min Seroquel-dos skräddarsydde hon min nya medicineringsplan. Jag kommer att få en ny PAL i slutet av denna månad, och Eva är övertygad om att jag vid denna tid kan börja trappa ut en av mina antidepressiva (Mirtazapin). Jag har redan trappat ned på Ataraxen :)
Dagen började med sommar-DBT, och denna gång fick jag ingen panikattack. Det var bara en patient som verkade reagera på mina skärsår, annars verkade ingen annan ha problem med det.
Dagen fortsatte med att jag läste min väns blogg. Det är alltid svårt att läsa mellan raderna, men min tolkning var att hon mår så pass dåligt att hon behöver bli inlagd. Jag vet att jag egentligen inte kan uttala mig om det, jag kan inte läsa hennes tankar vilket gör att jag omöjligt kan veta vad som är bäst för henne. När jag läser vad hon skriver får jag en känsla av att det är illa ställt med henne.
Jag känner mig så oerhört maktlös, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att hjälpa henne. Jag har tagit kontakt med psykiatriska jourmottagningen i hennes hemstad och jag har försökt att få tag på hennes läkare. Jag antar att hon är arg på mig, och jag klandrar henne inte för det. För mig är det viktigare att hon lever än att hon fortsätter att vara min vän, men samtidigt känns det fel att gå bakom ryggen på henne.
Hon betyder väldigt mycket för mig, hon är min enda vän. Jag har inte särskilt stor erfarenhet av vänskap, så jag vet inte om jag har gått över gränsen eller inte. Jag vill så gärna att hon ska fortsätta leva.
När jag inte oroar mig för min vän känner jag mig relativt hoppfull trots att jag varje natt drömmer mardrömmar om att jag får hudutslag av Seroquelen. Jag är fortfarande väldigt orolig för att utslagen kommer att återvända nu när jag äntligen verkar ha fungerande medicinering. Det skulle vara så typiskt...
Dagen började med sommar-DBT, och denna gång fick jag ingen panikattack. Det var bara en patient som verkade reagera på mina skärsår, annars verkade ingen annan ha problem med det.
Dagen fortsatte med att jag läste min väns blogg. Det är alltid svårt att läsa mellan raderna, men min tolkning var att hon mår så pass dåligt att hon behöver bli inlagd. Jag vet att jag egentligen inte kan uttala mig om det, jag kan inte läsa hennes tankar vilket gör att jag omöjligt kan veta vad som är bäst för henne. När jag läser vad hon skriver får jag en känsla av att det är illa ställt med henne.
Jag känner mig så oerhört maktlös, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att hjälpa henne. Jag har tagit kontakt med psykiatriska jourmottagningen i hennes hemstad och jag har försökt att få tag på hennes läkare. Jag antar att hon är arg på mig, och jag klandrar henne inte för det. För mig är det viktigare att hon lever än att hon fortsätter att vara min vän, men samtidigt känns det fel att gå bakom ryggen på henne.
Hon betyder väldigt mycket för mig, hon är min enda vän. Jag har inte särskilt stor erfarenhet av vänskap, så jag vet inte om jag har gått över gränsen eller inte. Jag vill så gärna att hon ska fortsätta leva.
När jag inte oroar mig för min vän känner jag mig relativt hoppfull trots att jag varje natt drömmer mardrömmar om att jag får hudutslag av Seroquelen. Jag är fortfarande väldigt orolig för att utslagen kommer att återvända nu när jag äntligen verkar ha fungerande medicinering. Det skulle vara så typiskt...
tisdag 4 augusti 2009
När oron föder tankar
Min vän har självmordstankar, igen. Gång på gång beslutar hon sig för att detta liv inte är för henne, att det inte är värt att gå igenom. Gång på gång försöker jag övertyga henne om att det kommer att bli bättre med tiden, men hon ser bara hur hennes smärta påverkar henne i nuet. Jag är orolig för henne, och oron föder tankar som jag vet att jag inte borde ha. Det känns som om jag blir ett med ödeskrafterna igen eftersom jag så gärna vill se hennes öde. Om jag vet vad som kommer att hända med henne slipper jag iaf oron.
Jag försöker sätta tankarna åt sidan och fokusera på annat, och det är lättare nu när jag har ökat min Seroquel-dos.
Ikväll ska jag till psykakuten för att prata med "världens bästa läkare", som har jour idag. Jag ska be henne att skriva ut depot-tabletter till mig så att jag en gång för alla kan ta farväl av hallucinationerna
Imorgon ska jag på sommar-DBT, och tyvärr är förra veckans panikattack färsk i minnet, vilket gör att det känns aningen obehagligt att träffa patienterna igen. Jag hoppas verkligen att jag kan hålla mina känslor i styr den här gången.
Jag försöker sätta tankarna åt sidan och fokusera på annat, och det är lättare nu när jag har ökat min Seroquel-dos.
Ikväll ska jag till psykakuten för att prata med "världens bästa läkare", som har jour idag. Jag ska be henne att skriva ut depot-tabletter till mig så att jag en gång för alla kan ta farväl av hallucinationerna
Imorgon ska jag på sommar-DBT, och tyvärr är förra veckans panikattack färsk i minnet, vilket gör att det känns aningen obehagligt att träffa patienterna igen. Jag hoppas verkligen att jag kan hålla mina känslor i styr den här gången.
måndag 3 augusti 2009
En lugnare dag
Idag har jag påbörjat min Seroquel-höjning, vilket antagligen kommer att resultera i att jag kommer att ta 600mg om dagen, och att jag kan sluta ta mina Atarax tre gånger om dagen. Bara tanken på att jag kommer öka min Seroquel-dos gör mig lugnare, det är den medicin som har fungerat bäst för mig. Att mina utslag troligtvis inte var ett resultat av min förra höjning gör att jag känner mig trygg. Jag ska tillbaka till akuten imorgon och prata med läkaren jag träffade i tisdags så att vi kan diskutera utskrivning av depot-tabletter som jag kan ta till natten så att jag slipper tröttheten på dagen. Jag kan tänka mig att 600mg Seroquel gör en halvt medvetslös, så kanske kan jag sluta med mina sömntabletter också? Man kan ju alltid hoppas...
Igår fick jag reda på att det står i min journal att jag är gränspsykotisk p.g.a. min ångest, så de har tydligen tagit mig på allvar hela tiden, det gjorde mig lite förvånad.
Dagen har varit ganska lugn och händelselös, jag har städat och suttit lite vid datorn. Det är inte alltid jag orkar städa, så när jag väl har gjort det känns det alltid som om ångesten lindras lite. Jag hatar att städa, men jag får ångest när det är för smutsigt.
Jag ska på sommar DBT på onsdag. Om man ska tro på SMHI kommer det att bli sol och 25 grader, vilket är ett problem med tanke på att jag har relativt nya skärsår på armen. Jag är lite orolig för att de andra patienterna ska bli triggade. Tyvärr finns det inte så mycket jag kan göra åt saken, gjort är gjort...
Igår fick jag reda på att det står i min journal att jag är gränspsykotisk p.g.a. min ångest, så de har tydligen tagit mig på allvar hela tiden, det gjorde mig lite förvånad.
Dagen har varit ganska lugn och händelselös, jag har städat och suttit lite vid datorn. Det är inte alltid jag orkar städa, så när jag väl har gjort det känns det alltid som om ångesten lindras lite. Jag hatar att städa, men jag får ångest när det är för smutsigt.
Jag ska på sommar DBT på onsdag. Om man ska tro på SMHI kommer det att bli sol och 25 grader, vilket är ett problem med tanke på att jag har relativt nya skärsår på armen. Jag är lite orolig för att de andra patienterna ska bli triggade. Tyvärr finns det inte så mycket jag kan göra åt saken, gjort är gjort...
Tack, tack, tack, tack!!!! <3<3<3<3
Jag har precis kommit hem från psykakuten och är lättare hypoman trots att de har gett mig stesolid ^^
Jag träffade världens bästa läkare <3<3<3<3
Hon trodde inte att mina utslag var Seroquel-relaterade och hon ville att jag ska höja till det magiska talet 600mg som ger ANTIPSYKOTISK EFFEKT!!!! ÄNTLIGEN någon som tog min hallucinationer på allvar. Om jag jag tar 600mg kommer ALLA mina hallucinationer försvinna på två veckor!!! Frihet.
Seroquel är dessutom stämningsstabiliserande och antidepressiv!!
Inga utslag, mindre ångest, jag kommer ta all medicin på kvällen, så bättre sömn får jag på köpet!!
<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Jag träffade världens bästa läkare <3<3<3<3
Hon trodde inte att mina utslag var Seroquel-relaterade och hon ville att jag ska höja till det magiska talet 600mg som ger ANTIPSYKOTISK EFFEKT!!!! ÄNTLIGEN någon som tog min hallucinationer på allvar. Om jag jag tar 600mg kommer ALLA mina hallucinationer försvinna på två veckor!!! Frihet.
Seroquel är dessutom stämningsstabiliserande och antidepressiv!!
Inga utslag, mindre ångest, jag kommer ta all medicin på kvällen, så bättre sömn får jag på köpet!!
<3<3<3<3<3<3<3<3<3
söndag 2 augusti 2009
Äckel och ångest, en vinnande kombination!
Sedan jag sänkte min Seroquel-dos har jag haft mer ångest. Idag när jag dessutom äcklas av mig själv blir det för mycket för min hjärna.
Jag hade telefon tid med Åsa i fredags, och hon sa till mig att jag borde höja min seroquel-dos igen, så att mina märkliga tankar och min värsta ångest försvinner. Jag har bestämt mig för att höja dosen imorgon, så får jag se om utslagen kommer tillbaka eller inte. Jag orkar inte ha det såhär längre.
Psyk-folket tror att jag har ökad ångest för att Åsa har semester, och jag tror att de har rätt. Det känns jobbigt att vara utelämnad till sig själv när man är van vid att man kan ringa sin terapeut när man vill. Allt blir så mycket svårare utan Åsa..
Jag hade telefon tid med Åsa i fredags, och hon sa till mig att jag borde höja min seroquel-dos igen, så att mina märkliga tankar och min värsta ångest försvinner. Jag har bestämt mig för att höja dosen imorgon, så får jag se om utslagen kommer tillbaka eller inte. Jag orkar inte ha det såhär längre.
Psyk-folket tror att jag har ökad ångest för att Åsa har semester, och jag tror att de har rätt. Det känns jobbigt att vara utelämnad till sig själv när man är van vid att man kan ringa sin terapeut när man vill. Allt blir så mycket svårare utan Åsa..
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
